Att bli pensionär

Jag möter ganska ofta människor som närmar sig pensionsåldern. De frågar mig som nybliven ”pensionist” hur det är. Räcker pengarna? Vad gör du om dagarna? Saknar du inte jobbet och arbetskompisarna?

Många längtar efter att sluta jobba. Kneget kanske är och har varit slitsamt, psykiskt påfrestande eller bara tråkigt, och pensionen hägrar som en befrielse. Men det rosaröda kuvertet med uppgifter om vad man kommer att få i pension gör många mindre glada. Man frågar sig: Hur skall jag klara mig? Tänk om börsen och därmed pensionen sjunker ännu mer!? Tänk om jag inte kan bo kvar och måste skära ner på mycket av sånt jag gillar och tycker om.

En annan oro finns bland dem som inte alls vill sluta arbeta, som vill jobba så länge de kan. Den kategori som tycker det är för jäkligt, rent av åldersdiskriminerande, att man måste sluta vid 67 års ålder. ”Varför slänger det här ungdomsfixerade samhället bort den erfarenhet och kunskap som jag har? Det är ju resursslöseri!” Här anar jag att man förtränger en nalkande ålderdom, att man med ögonbindel vill gasa på tills man far över stupet. Eller att man helt enkelt älskar sitt jobb så att det nästan blivit meningen med livet.

Även om man hört om deltidsarbetande och hemmafruar som får mycket dålig pension, blir långt ifrån alla fattigpensionärer. Många har god ekonomi efter att de slutat jobba, men de flesta ligger väl någonstans mitt emellan. Som jag. Efter en tid av omställning hittade jag till ny ekonomisk balans och dygnsrytm.

För mig har mycket av det som brukar sägas om after worktiden besannats. Första veckorna med skön sovmorgon varje dag avlöstes av en viss oro. Men numera hinner jag umgås med barn, barnbarn, särbo, släkt och vänner. Jag reser en del och har gott om tid till intressen och hobbies. Pensionärer som med fulltecknad agenda ilar mellan olika aktiviteter finns nog. En del av mina nära tycker att jag hör dit, men själv tycker jag att jag befinner mig i en lugnare och lagom aktiv tillvaro.

Rädsla för sjukdom och ensamhet kan smyga sig in med ett avsaktande livstempo och kanske färre sociala kontakter. Ibland väcks existensiella frågor som legat i träda. Livet är inte så långt. I visst perspektiv går det fort. När din tid i arbetslivet är över blir det tydligare att du har en begränsad tid kvar att leva. Det låter kanske inte så positivt, men ett lugnare tempo med tid för eftertanke behövs. Som en semester efter ett hårt arbetsår.

Man får tid att bearbeta det som varit och tid att tänka framåt. För mig och många andra är pensionärstiden något att ta vara på. Vi försöker följa uppmaningen i dansbandslåten: ”Låt de sista ljuva åren bli de bästa i ditt liv”. Den blev en gång utsedd till tidernas bästa svensktoppslåt. Kanske därför att texten på ett enkelt och effektivt sätt pekar på livets eftermiddag, kväll och natt. En tid de flesta av oss funderat över. Pensionärstiden.