Början och slutet

Början är lite dunkel. Minns att jag och en tjej, båda mycket unga, undersökte våra kroppar tillsammans. Det var nyfiket och oskyldigt. Den första förälskelsen kom lite senare. Den var stark, kändes i sinnena och vi praktiserade den genom att pussas, kramas och att hålla i handen. Kommer ihåg att när jag var lite äldre bytte man kamratringar som bekräftelse på att man var tillsammans. Jag fick knappast någon vägledning om erotiken av vuxna, det blev mer trial and error. Jag träffade en del ganska försigkomna tjejer, särskilt en. Vi hånglade och ganska tidigt blev jag av med min svendom utan att riktigt fatta hur det gick till. 

Det var mycket längtan under tonår och tidigt vuxenblivande. Längtan efter sex, kärlek och närhet. Det blev flera förhållanden, kortare och lite längre, med sexuell beröring men ibland utan att man låg med varandra. Det fanns tjejer som höll på sig. Jag tror att de flesta killar liksom jag onanerade och skuldbelagde sig för det. Religionens fördömande av ”självbefläckelse” ekade i bakgrunden. Man utbytte en del sexuella erfarenheter med kompisgrabbarna och lite med någon väninna, men det var mycket skryt och sällan några vettiga råd.

Annars var den tidens porrtidningar den vägledning vi unga killar var hänvisade till: Piff, Paff, Coctail, Pin-up, Top Hat, m.fl. och senare ”herrtidningarna” FIB-Aktuellt, Lektyr och Playboy. Man läste också böcker med pornografiskt /erotiskt innehåll. Jag minns att jag läste dessa: Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle, som var en omtalad, populär och ganska bra bok. Henry Millers Kräftans vändkrets var bra och Sexus, Plexus och Nexus läste jag delvis. Jag praktiserade på Allhems tryckeri/förlag där jag smygläste i böcker av Marqis de Sade som gavs ut där. Kärlek 1, 2, 3, 4, 5 med olika författare under redaktören Bengt Anderberg var populär erotisk läsning av ganska bra kvalitet. Porrfilm fanns på bio och senare som video. Minns porrbiografen Spegeln vid Triangeln dit jag t.o.m. gick någon gång med dåvarande flickvän.

Sakta växte man in i vuxenlivet. I tjugoårsåldern var jag förlovad i flera år, men det tog slut. Under mina första universitetsår träffade jag henne som jag fick barn nummer ett med. Det var hippietider och många var ombytliga, så också vi. Jag hamnade i nya känslomässigt starka förhållanden. Nu var jag en sexuellt erfaren man. När jag studerade på universitet en andra gång träffade jag kvinnan som blev mor till mina två yngsta barn. Vi gifte oss så småningom och levde ihop i över tjugo år. Men det förhållandet gick med tiden i stå och vi skiljdes åt. Sedan dess har jag levt i särboförhållanden. Det tredje och sista är inne på sextonde året tror jag.

Vi åldras olika, men det sker förr eller senare en nertrappning av olika förmågor. Livet blir lite lugnare och det är ganska skönt att sexdriften avtar med åren. Det blir mindre eros och mer agape. Det påverkar relationen till kärestan. För min del värderar jag alltmer stilla närhet, gemensamma intressen och att kunna tala om det mesta med varann. Slutet smyger sig sakta på. Det finns en naturens mening med det. Vi är djur på det sättet att vi liksom dem är programmerade att fortplanta oss. Driften är starkast när vi är ganska unga. Då är det meningen att vi skall skaffa barn. Under ca 30 års tid. Det finns ett skäl till att kvinnor inte kan få barn efter en viss ålder. Och också till att mannens förmåga att få erektion blir sämre med åren. 

Sex är ofta fint, skönt och kärleksfullt. Men det finns avarter med dominans, osunt bekräftelsebehov, våld, tvång och förtryck. Jag har en några år yngre bekant som nog har lite sådant i sig. Han tänker inte trappa ner utan säger att han skulle ta livet av sig om han inte längre kunde hålla på i stort sett dagligen med sin kvinna. För honom verkar sådant sex, tragiskt nog, vara meningen med livet. Men allt har ett slut. Också han blir äldre... 

Hallelulja!

Hund och katt

Rubriken borde kanske vara Katt och Hund eftersom det är så att katterna är flera i vårt land. Enligt Novus fanns det i Sverige 1.443.000 katter och 881.000 hundar år 2017! Varför har man ett fyrfota djur hemma? Kanske därför att många människors bästa vän är ett sällskapsdjur, oftast en hund eller en katt. Eller flera av den ena sorten och Ibland både och. ”Som hund och katt” stämmer inte alltid! Ensamheten blev kanske tydligare under covid-pandemin då antalet hund- och kattägare blev ännu fler. Man kan inte underskatta djurens betydelse som vän och sällskap. De är trygga, bekräftande vänner i stabila förhållanden som mycket sällan leder till skilsmässa. Djuren stannar tills dom dör!

Man talar om hundmänniskor och kattmänniskor. Hunden är ett flockdjur som blir en familjemedlem. Vovven är alltid lika glad när du kommer hem och han vänjer sig vanligtvis vid att det är du som är chefen. Hunden är lojal till sin familj eller ägare. Befälsordningen är tydlig även om din hund inte alltid lyder. Hundägaren bestämmer och gillar att ha det så!  

Katten däremot bestämmer själv och väljer tillfällena då man gosar. Du klappar och kliar och katten spinner så länge hen tycker det är mysigt. Det är inte ovanligt att katten hittar en reservfamilj där den får mat ibland. Lojaliteten till hemfamiljen är inte alltid hundraprocentig. En kattägare måste acceptera att det är den älskade katten som bestämmer! 

Jag har begränsade erfarenheter av hundar och katter. I min barndomsfamilj fanns några år Ajax, en bångstyrig strävhårig tax. Jag har en kompis vars vovve Teddy gillar mig eftersom han förknippar mig med natur-promenader. Min dotter Hanna och hennes man hade flera hundar. När jag besökte dem första gången i Seattle hade de två små vovvar och tre stora pitbulls! Jag var lite nervös vid första mötet, men de stora hundarna godkände mig. Under dotterns sista år bodde hon några månader med de små Bela och Kiku hos mig i Lund. Då lärde jag känna de hundarna. Också så när hon sedan flyttade till Jägarehuset vid Löberöds slott. Jag gillade vovvarna och vande mig också vid hundpromenader och bajspåser. 

På ön i Blekinge där jag varit mycket på somrarna sedan 12-årsåldern fanns många katter, t.ex. närmaste grannen, fiskaren Axels Nicke som ibland fightades med minkar. För länge sedan hade jag en särbo som hade en långhårig norsk skogskatt. I min äldste sons familj har det alltid funnits katter. Min yngste son tog över en av deras katter, Ossi. Jag hade ganska mycket kontakt med den livfulla svarta katten. När den dog sörjdes den av halva släkten! Sedan sonen blev sambo och fick barn har de haft flera kissar. Jag har en kompis i Helsingborg vars katt Gubben nyligen dog närmare 20 år gammal. Hans fru är stor kattvän och numera gästas deras hem frekvent av grannkatter...

Det blir många kostnader när man har hund eller katt. Mat, försäkring, sjukvård, annan vård och div utrustning. Inköp av hund eller katt kan vara dyrt. Kompisens Teddy är av en populär blandras som kallas cockerpoo. Labradoodle är en annan. De raserna kostar mellan 20.000 - 45.000 kr. Men dottern Hannas alla små hundar var från dogshelters i USA och kostade inte mycket. En bondkatt kan man få nästan gratis men katter med någon slags stamtavla kan vara dyra, en bengal t.ex.kan kosta uppåt 100.000 kr.

Dyra eller gratis älskas våra husdjur som lydiga eller olydiga vänner och som sällskap. Så är det i alla fall hos oss och i liknande välbärgade länder. Men jag har hört att det inte är likadant överallt i världen. I vissa delar av Asien käkade man förr hundar och katter. Och så har vi Springfield i USA!

https://www.youtube.com/watch?v=3BrCvZmSnKA

http://sandis013.blogspot.com/2019/02/hundburgare_8.html

Gubbar och Gud

Helgen som gick samlades vi, åtta bastubadande män, på mitt släktfritidshus där kvällens huvudtema var ”för-och nackdelar med att bli gammal”. Vi är nu i åldrarna mellan 65 och 81. Sammanfattningsvis anser de flesta av oss att det med ålders rätt är lättare att säga vad man tycker utan att behöva anpassa sina åsikter till omgivningen. Vi ”bryr” oss inte lika mycket som när vi var yngre. Samtidigt tycker vi att vi har lättare att överse med och förstå människor som är annorlunda än vi. 

En del krämpor, sjukdomar och fysiska besvär och tillkortakommanden ställer med åren till med besvär i tillvaron. Men vi anpassar oss ganska bra. När den tid vi har kvar blir allt kortare, har vi blivit duktigare på att ta tillvara på dagen, på att leva i nuet med dess mestadels stilla glädjeämnen. Vi uppskattar friheten och att kunna ägna oss åt intressen och sådant man inte haft tid till tidigare. Vi uppskattar också de bättre möjligheterna att umgås med riktiga vänner och goa anhöriga. Och det är härligt att slippa väckas av en väckarklocka!

Amatörfilosofen och hemmapsykologen i mig drivs ibland till att fundera över livets ursprung och mening. Det har hänt tidigare att vi ”BastuPågar” haft samtal om religion, gudstro och andlighet. Vem eller vilka av oss tror på Gud eller på en ”Universell intelligens”? Vad tror vi annars på? Slumpen? Ödet? Tor och Oden? Tomhet och Meningslöshet? Eller kanske på att vi lever i en gigantisk datorsimulering? (Det är faktist en av de scenarior som teamet kring den aktade framtidsforskaren i Oxford, Nick Bostrom, hävdar kan vara möjlig!) 

De flesta av oss bastubadande farbröder är ateister eller tvivlare. Jag brukar kalla mig för agnostiker. Hela frågan om big bang, mörk energi och världsalltet med dess oräkneliga universa och svarta hål är ofattbar för mig. Detsamma gäller frågan om det finns en överlägsen intelligens eller någon slags gud bakom det hela. Jag säger varken ja eller nej och känner att min lilla hjärna inte räcker till för att fatta hur allt detta hänger samman.

Hanna fotograferar djävulen

Men det finns de som vet! De bokstavstrogna kristna tror på bibelns berättelse om hur världen blev till. Den skapades enligt dem för ca 6000 år sedan av Gud på sex dagar. Jag hörde härom veckan på SR P1 om ”Noahs Ark” i Kentucky, en mycket populär nöjespark för kristna fundamentalister, där man bekräftar detta. Man har byggt en gigantisk båt efter beskrivningen i gamla testamentet. Alla som jobbar i parken måste skriva på ett kontrakt där de intygar att de tror på den bibliska skapelseberättelsen. (Se /noas-ark-finns- nedan)

Särbon tror på någon slags gud. Hon och jag pratar ibland om religioner, gudstro och andlighet. Hon har sin egen lugna variant av tro. Jag har varit åskådare till hennes ”andliga resa” och jag har läst en del av det hon läst. Det har påverkat mig lite grand. Jag kan inte säga att jag tror på något gudsväsen, men jag är ödmjuk inför hela frågan. 

Bastugudinna & Son. Snidad av Nils Sandström

Slutligen måste jag konstatera att de flesta i det här gamla BastuPåga-gänget inte bryr sig mycket om frågan om Guds existens. Men vi tror i alla fall på Bastugudinnan och hennes son som vi denna helg dyrkade i ett litet, mycket väl uppvärmt rum på en blekingsk skärgårdsö. I en badstuga som språkligt förkortad kallas Bastu!

se/artikel/noas-ark-finns-i-kentucky

https://arkencounter.com

Lugnet och glädjen

I denna tid av oro inför framtiden gäller det att behålla lugnet. Oron för klimatkollaps, hopplösa krig, girighet och gangstervälde får inte ta över. Lika illa är det att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det inte regnar. Det gäller att hålla huvudet kallt, att se helheten och inte fastna i detaljer och att försöka behålla lugn och glädje! Här en del av en text jag såg i FB-flödet nyligen: 

”Det här ögonblicket som mänskligheten upplever nu kan ses som en dörr eller ett hål. Beslutet att falla ner i hålet eller gå in genom dörren är ditt. Förbrukar man informationen 24 timmar om dygnet, med negativ energi, konstant nervös, med pessimism, då faller man ner i detta hål. Men om du tar tillfället i akt att se på dig själv, att ompröva liv och död, att ta hand om dig själv och andra, så går du genom porten. Ta hand om ditt hem, ta hand om din kropp. Få kontakt med ditt andliga hem. När man tar hand om sig själv tar man hand om andra. 

- - - Ha inte dåligt samvete för att du känner dig glad i dessa svåra tider. Att vara ledsen eller arg hjälper inte alls. Motstånd är motstånd genom glädje! Du har all rätt att vara stark och positiv. - - -”

Texten talade till mig. Den är skriven av ”Hopiledaren White Eagle”. När jag undersöker vidare visar det sig att det inte döljer sig någon vis indianhövding bakom namnet, utan det är en nyreligiös rörelse grundad i England på 1930-talet. Antagligen en anledning att vara skeptisk, men jag spinner vidare ändå.

Kusin Per, mina systrar och jag 1955(?)

Många av nutidens människor - särskilt de som är unga - är rastlösa och osäkra med diffusa moraliska, sociala och andliga normer, inte sällan med psykiska problem och alltför ofta utan andra mål än att konsumera. Helst då det som trendsättare av olika slag för dagen pekar på. Vi är utlämnade till en hänsynslös marknads lockelser. Det kan vara mycket svårt att stå emot. Mobilerna visar allt du borde ha och hur du borde se ut. Självförtroendet urholkas. Jag tycker inte det är konstigt att barnafödandet minskar i dessa tider

Alltför många unga individer är utlämnade till sig själva att hitta en meningsfull väg genom livet, att ta ställning till livet och döden, att få kontakt med sitt ”andliga hem”. Det betyder inte att man behöver tro på någon gud, kanske mer att man har en genomtänkt god, empatisk och moraliskt stabil livshållning. ”White Eagle” fortsätter: ”Underskatta inte den andliga dimensionen av denna kris. Ta perspektivet av en örn som ser allt från ovan med ett bredare öga. Det finns en social fråga i denna kris, men också en andlig fråga. Båda går hand i hand. Utan den sociala dimensionen faller vi in i trångsynthet. Utan den andliga dimensionen förgås vi i pessimism och meningslöshet. Du är redo att uthärda denna kris. Packa din verktygslåda och använd alla tillgängliga verktyg. - - - Visa motstånd genom konst, glädje, tillit och kärlek.”

Ja... Ingen vinner på att vi deppar ihop, fastnar i strider och motsättningar och faller ner i aggressionens och pessimismens mörka hål. Försök i stället att se det som är hoppfullt och bra och hylla lugnet och glädjen. Jag tänker ibland på att min mor födde mig när världen stod i brand. Kärleken blommade trots världskrigets hemskheter! Det finns nästan alltid något positivt, något som är bra att ta tag i. Inte minst i våra tämligen välfungerande nordiska samhällen. 

 

Hanna med sin hund Bela hösten 2020

Flera av mina någorlunda jämnåriga nära släktingar och vänner har allvarliga sjukdomsdiagnoser, men de behåller mycket livslust och glädje trots det. Min älskade dotter Hanna som dog 21.07.05 i obotlig cancer endast 41 år gammal var ett strålande exempel på det (Fotot överst är hennes digitala självbild!). Jag ser en text som en av hennes vänner skickade mig när hon läste ett begravningstal till Hanna: ”Tears are falling when I read this again. Remember Hannas last year, her struggle and her strength. She knew what´s coming even if she hoped for a miracle. Under those circumstances she found joy and meaning. When I´m getting older she is a model for me in the last term of my life.”  Också jag fäller en tår och hoppas att jag har styrka och glädje i alla dagar - även i livets slutskede - på samma sätt som hon! 

Oj! -  Den här texten blev som en predikan eller nästan en moralkaka. Den äter jag upp och sköljer ner den med innehållet i det halvfulla glaset! Skål och Gutår!

https://www.mabra.com/halsa/ser-du-glaset-som-halvfullt-da-far-du-langre-liv/6506150

Sur strömming

Efter några års uppehåll var det dags för surströmmingsfest för mig igen. Kul och gott! (Foto: okänd. En gång i tiden var strömmingarna så här stora.) Det har talats om att det är stor brist på surströmming i år, att man nästan slåss om burkarna i affärer där de finns. Men vännerna som ordnade kalaset hade burkar från förra året, då det inte blev någon fest. Men nu var det dags igen! De flesta vet väl att surströmming är strömming som konserverats genom jäsning. Först tvättats fisken och läggs saltad i stora kar där den jäser. Sedan hamnar fiskarna i konserv-burkar där efterjäsning sker. Om de ligger för länge där - över två år - börjar burkarna bukta. Men enligt experterna går strömmingar i flera år äldre burkar bra att äta. 

Den här surstömmingsfesten ägde rum i utkanten av Linköping. Första gången jag åt sådan saltad och jäst fisk var faktiskt i Skåne. Sedan har jag ätit den vid flera tillfällen, bland annnat på Ulvön mitt i surström-mingsriket. Man öppnar helst burkarna under vatten, i en hink till exempel. En del sköjer fiskarna och bukarna innan de ställs på matbordet. Är vädret bra sitter man gärna utomhus, men det går bra att sitta inne också. Det där med lukten är överdrivet! Jag äter strömmingen i en så kallad klämma. Man brer smör på tunnbröd där man lägger den rensade fisken i små bitar tillsammans med mandelpotatis och hackad rödlök. En del kompletterar med andra tillbehör som gräddfil och tomatbitar. Över det hela lägger man ett tunnbrödlock, om man har mjukt tunnbröd gör man en rulle. Det är inte fel att intaga öl och snaps till detta!

Är det brist på strömming i Bottenviken? (Foto: Ulvöhamn 1990) Många kustfiskare och fritidsfiskare har märkt att bestånden av strömming, särskilt stor sådan, har minskat kraftigt de senaste åren. Man anklagar det industriella trålfisket för hänsynslöst rovfiske till fiskmjölsproduktion. Även en växande gråsälspopulation gillar de stora strömmingarna. Men det finns ingen brist på strömming påstås i Svenssons Nyheter – Njord, Sveriges största tidning om yrkesfiske. Där hävdas att det finns lika mycket sill och strömming i Östersjön och Bottenhavet idag som för 30 respektive 50 år sedan! https://fiske.zaramis.se/2023/05/11/det-finns-ingen-brist-pa-stromming/#comments Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU akvatiska, ger en mer nyanserad bild av detta. Det är uppenbart att stor strömming minskat rejält på grund av överfiske under senare år. https://www.slu.se/institutioner/akvatiska-resurser/radgivning/faq-om-sill Och Stockholms universitets Östersjöcentrum anser att trålfiskeförbudet innanför Sveriges och Finlands territorialvatten-gränser är verkningslöst och hävdar att det krävs ett totalförbud i Bottenviken.https://www.su.se/stockholms-universitets-ostersjocentrum/nyheter/östersjöcentrum-om-fiskestopp-i-bottenhavet-verkningslöst-1.735935

Tyvärr är de där goda fiskarna i surströmmingsburken inte helt nyttiga. Östersjön är ett av världens mest förgiftade hav. Industrier, samhällen, jordbruk och sjöfart släpper ut övergödande och försurande ämnen, bekämpningsmedel, farliga kemikalier, plaster och läkemedelsrester. Strömming, sill, öring och vildfångad lax innehåller därför dioxin och PCB som är mycket farliga gifter. Barn, ungdomar och kvinnor i fertil ålder uppmanas att inte äta dessa fiskar mer än högst tre gånger om året! Vi andra rekommenderas att äta sådana högst en gång i veckan. https://www.sportfiskarna.se/Fiske/Fiske-i-Sverige2

Jag har inga problem med att hålla mig inom de gränserna. Surströmming blir det sällan mer än en gång om året och sill och böckling bara någon gång då och då. Vildfångad östersjölax äter jag nog aldrig och laxen som odlas främst i Norge undviker jag av andra skäl. De odlingarna matas med fiskmjöl gjort av bland annat bottenviks-strömming och har sjukdomar som tar död på den norska vildlaxen. Detta har jag lärt mig av min sportfiskande yngste son.

Det blev fyra klämmor, två öl och några snapsar för min del innan det bjöds på kaffe och tårta på kalaset. Nästa förmiddag cyklade jag och särbon utsövda och dioxinstinna till festplatsen för att hjälpa till med sanering, avdukning, disk och iordning-ställande. Det fanns oväntat många oöppnade burkar kvar. Kanske berodde det på att det var mest små fileér och inte stora hela strömmingar i de burkar som öppnats. Det hämmade konsumtionen en del. Men vi och värdparet var mycket nöjda med kalaset. Det hade varit över tjugo personer där med mycket snack, sång och glädje. De sura strömmingarna – även om de var små - lockade fram det bästa hos oss alla! Leve dem!

Räkna steg

Minns du att det för inte så länge sedan fanns mekaniska stegräknare, så kallade pedometrar? En pendel eller kula i det fickur-liknande instrumentet noterade tickade vart steg man tog. (Foto: En sydtysk stegräknare från 1590! /Wikipedia) Idag kan man hitta en digital pedometer på nätet från drygt hundralappen och uppåt. Men numera finns den för det mesta inbyggd i mobilen. På ganska kort tid har den, smartphonen, blivit nästan oundgänglig. Även för oss äldre. Efter mina hjärtproblem sätter hälsoappen i mobilen press på mig att hålla igång. Jag går i genomsnitt ca 10.000 steg om dagen. Det är lika med ca 6 km för min del.

Vi blir äldre och kroppen orkar inte som förr. Det är helt naturligt. Så när vi träffas är det inte konstigt att det bland annat blir snack om hur många steg om dagen vi går. Och det hänger ihop med vårt hälsotillstånd naturligtvis: Artros lite varstans, särskilt i knän och höfter. Cancer av olika slag, kol och hjärtproblem. Oro för demens hos sig själv och anhöriga. Problem med tänder, hörsel och ögon. Och så vidare. Det kan bli deprimerande, men de absolut flesta av vännerna tar problemen med jämnmod. Och de går att motverka fysiskt och mentalt på olika sätt.

Förutom att promenera är många med i gympagrupper eller ägnar sig åt yoga. Socialt umgänge med anhöriga, vänner av olika kön, barn och barnbarn med flera är viktigt och välgörande. Intressen, hobbies och ideellt arbete av olika slag ger också mening åt tillvaron för flera av oss äldre. Kanske är särskilt damerna bra på sådant, men vi herrar är nog bättre än vad många tror. 

För egen del gympar jag lätt hemma var dag, promenerar som sagt i genomsnitt ca tiotusen steg om dagen, badar bastu på kallbadhus - oftast tillsammans med andra, gör många utflykter och går på pub- och fikaträffar då och då. Jag skriver texter och fotograferar mycket. Det blir också en hel del ensamma TV- och datorkvällar, läsning av böcker och biobesök. Jag trivs bra med växlingen mellan umgänge och egen tid.

För många är det viktigt att resa utomlands. Även om också jag tycker det är trevligt, har det blivit få sådana under senare år (Om man räknar bort Danmark). Men jag reser mycket inom landet: Blekinge, Göteborg, Stockholm och ofta till Östergötland där särbon finns. Och så många dagsutflykter, för det mesta tillsammans med någon vän. Mera sällan med en hel vandrargrupp.

På sådana utflykter brukar vi gå mellan fem och tio kilometer. Ibland har man fika med sig, men är vi bara två avlutas naturpromenaden för det mesta på något café. Där snackar vi om allt under solen och månen och jämför hur många steg och kilometrar våra mobiler visar att vi gått. Sällan visar de samma, så man får ta den informationen med en nypa salt. 

Det samma gäller väl vår tillvaro här på jorden! Pedometern tickar på, under ett år hinner jag ta ungefär tre miljoner sexhundrafemtio tusen steg och jag hoppas att jag kan ta många - väldigt många - steg till, innan jag till sist vandrar vidare till de sälla jaktmarkerna...

Den första ölen

När drack jag min första öl? Minns inte riktigt, men kanske var det när jag fick en back öl i pris på Malmö Förenade Bryggeriers ölunderlägg-tävling någon gång på 50-talet. Jag ritade en grip som halsade en öl vill jag minnas. Jag var väl runt 13 år gammal. Alkoholstyrkan på den pilsnern var nog så hög som 3,5 volymprocent. Handlaren talade med min mor innan han lämnade ut backen. Antagligen drack farsan upp det mesta. Det var nog strax efter den åldern som intresset för alkohol väcktes. Jag och en kompis snodde slattar ur våra föräldrars sprit- & vinskåp och mixade till en häxblandning som gav oss våra första småfyllor. När vi grabbar i gänget blev lite äldre intog vi alkoholhaltiga drycker på Öresundsbåtarna till och från Köpenhamn.

Både där och på båtarna drack man gärna dansk Elephantøl, som höll över 7% alkohol. Personalen på ölställena i den danska huvudstaden och på båtarna brydde sig sällan om vår låga ålder. Inför sista året i gymnasiet fixade jag en klumpigt förfalskad skollegitimation. Åldersgränsen på Systembolaget var 21 år på den tiden. Utan giltigt legg var det svårt att få tag på starköl och vin. Rektorn på skolan där jag gick var känd för att skriva på våra legg utan att titta på födelse-siffrorna. Han hette Krafft. Vi kallade honom rektor Kraffs. 

Sommaren 1964 praktiserade jag på en reklambyrå i Stockholm. Jag hade besök av en kompis från Malmö och jag minns att vi köpte starköl på burk. Då fanns inte många sorter att välja bland. Pripps Blå, TT, Carlsberg... och möjligen ytterligare några få. Man hade en ölöppnare med en trekantig spets i ena änden som man gjorde två hål i burkens överkant med för att kunna hälla upp drycken. När man druckit ur kunde man göra ett extra hål i botten så att burkarna sjönk fint när man slängde dem i vattnet, vilket många gjorde...

I flera år var jag med i en ”herrklubb”. Det intogs ganska mycket alkohol när vi möttes ett par gånger om året. Minns att vi hade en blindtest-ölprovning en gång. Vi skulle avgöra om det var öl klass I, II eller III, och vi skulle peka ut den öl som smakade bäst. ”Svenne Bärsa” som ansågs kunnigast hittade sin favorit. Det visade sig att det var Lyckholms lättöl. Han trodde det var en välsmaknde starköl! Det har han fått äta upp! Ett annat ölminne med samma grupp är när vi beställde öl metervis på S:t Michelsbraü, Bierhaus och bryggeri i Eutin i norra Tyskland. Jag har fortfarande ett ölglas därifrån i min ägo. 

Jag har varit flera gånger i USA, men inte imponerats av deras standardöl Bud, Pabst och Miller som är vattniga och ”fucking close to water”. Men så småningon hittade jag bra öl från både mindre och större bryggerier. Favoriten blev en porter från Anchorbryggeriet i San Francisco. Några år senare i Seattle besökte jag flera gånger tillsammans med dottern puben Elysian Brewery med microbryggeri som gör ett utmärkt gott öl. En av de godaste öl jag druckit är annars en kall Landsorts lager. På Landsort! Jag och en kompis seglade med min fina gamla Östersjökoster från Vaxholm mot Blekinge. Vi hittade en liten hamn på norra sidan av ön där det fanns en mysigt ställe som serverade denna utmärkta dryck från Nynäshamns ångbryggeri. Platsen och omständigheterna är viktiga!

Fjärrbon har en son som är ölexpert. Denna sommar hade han ölprovnig på landet. Vi deltagare skulle beskriva smakerna och ge ett omdöme i tre steg: tumme upp, -vågrätt eller -ner. Det bjöds några mer ordinära och en del ovanliga sorter. Svårt att säga vilken som smakade bäst. Jag gillade de flesta utom Barleywine som var en mycket alkoholstark och märklig dryck.  (Se foto här intill) 

Annars dricker jag inte så mycket öl nuförtiden. Det blir mest (då menar jag mest) på pubträff med någon vän då och då. Det är ju ett populärt, primitivt och ganska trevligt sätt att umgås på. Kanske särskilt för oss gubbar. Lagom lätt-berusade kommunicerar vi bra...!? 

Det finns i detta sammanhang en evig fråga: ”Vilken öl är bäst?” Erfarenheter från ett långt liv har gett mig svaret. Som är tydligt inte minst på sådana träffar: ”Den första ölen är godast och bäst!”

https://www.youtube.com/watch?v=GJW19nlzb3Q

https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenskt_öl

Ljuset i tunneln

För några år sedan fick jag en svart T-tröja som var inköpt på järnvägsmuseet i Ängelholm. På den finns i vit text ett citat av Franz Kafka: ”Var inte alltför optimistisk - ljuset i tunneln kan vara ett tåg!” Kanske lite oväntat att man säljer sådant på ett ställe som hyllar tåg och tågåkande. Syrran som gav mig tröjan menade nog att den blåögda framtidsoptimismen är vacker men lättraserad. Ja, även om man ser ljuset i tunneln kan man bli överkörd av det framrusande tåget mot framtiden..!

När jag skriver detta hör jag på nyheterna att flygplatsen i Frankfurt är stängd eftersom klimataktivister har limmat fast sig på landningsbanorna. Också flygplatser i London, Wien och Köln är utsatta för liknande protester. Ilskan är stor hos resenärer som får sina resor försenade. Hatet breder ut sig och en del vill ha mycket hårda straff för aktivisterna. Man skall inte ostraffad hota our way of living!

Jag antar att de människor som limmar fast sig på landningsbanor och motorvägar gör det för att protestera mot vad de tycker är en miljö-förstörande och konsumistisk livsstil som symboliseras av massbilism och överdrivet flygande. Dessa aktivister tror att vi går mot en mörk framtid, att vi överutnyttjar jordens resurser och förstör klimat och livsbetingelser, att den goda framtid som skulle kunna vara möjlig omöjliggörs av utsläpp som leder till kraftigt förändrat klimat, av överdriven konsumtion och av ett allt mer segregerat samhälle med växande klyftor mellan fattiga och rika. 

Själv glider jag med i den rådande livsstilen om än i en light-version. Det är ett dilemma att vara kritisk till mycket i den tid man lever i och samtidigt vara en del av den. Som tysken på 30-talet som ogillade nazismen men inte orkade ta avstånd helt. Eller som ryssen som är kritisk mot Putindiktaturen men håller tyst. Att protestera kan få stora konsekvenser för dig personligen. Det är lättare att tyst glida med än att limma fast sig på en landningsbana!

Eller är de protesterande aktivisterna hopplösa pessimister som agerar överdrivet? Är ljuset i tunneln mot framtiden egentligen ett härligt solsken? Kanske är det bara att gasa på som vanligt? Och då väljer vi väl inte tåget?  - Nu är jag ironisk. Många funderar kring de här frågorna. Det är inte helt lätt. Går vi en ljusnande eller mörknande framtid till mötes? Visst kan man kan skylla på politiker och annat utanför sig själv, men det är upp till dig att i tanke och handling ta ställning till hur du förhåller dig till detta. Hur du förhåller dig till en oviss framtid.

Jag är tillbaks i stan och sitter i värmen på balkongen. Mår bra utan att känna mig duktig. Sommaren har varit fin så här långt. Den gamle presidenten Biden har lämnat över valarbetet till en relativt ung kvinna. En maktfullkomlig Putin fyller på med soldater och dödliga vapen i sitt erövrövrings-krig, medan hans vän Xi Jinping köper rysk olja och leker fredsmäklare i Ukraina och Gaza. Jag vet att jag inte kan påverka världens gång och makternas spel, men jag kan ta ställning till allt som sker och önska en bättre värld.  - Och jag beundrar modet hos aktivisterna som klistrar fast sig på flygbanornas asfalt! 

Att ge sig iväg

Det är sommar och på mina vänners instagram- och fb-konton ser jag många fina semesterbilder. Drömmen om att ge sig iväg bort från vardagen förverkligas mer eller mindre. I alla fall ser det oftast bra ut på semesterbilderna. Jag funderar på hur jag själv förhåller mig till detta. Det är nog så att jag gillar att åka iväg på kortare eller ibland längre resor. Men jag gillar också att komma hem igen! Det gäller både längre och kortare resor, när jag är borta en längre tid och för endagsutflykter.

Det finns en spänning och förväntan i att ge sig iväg. Det är lockande att berätta och visa bilder från sina utflykter och resor, från platser och händelser som avviker från det vardagliga. Bilder som visar att man har ett bra och någorlunda händelserikt liv. I alla all fall försöker man genom dem bevisa för vänner och bekanta och inte minst för sig själv att det är så. Vi vill ju så gärna ha ett bra liv!

På ett mer filosofiskt plan erbjuder att åka iväg från vardagen en stimulering. Jag kan komma att möta något nytt eller efterlängtat som bryter av den vanliga rutinen. Spänning och förväntan. Men både på kortare och längre resor kan så småningom en mättnad infinna sig, och en viss hemlängtan ge sig till känna. Så är det i alla fall för mig. Du kommer till hemmets lugna vrå igen, och också det kan bli en liten nystart.  La fin de chauqe histoire est un nouveau départ, som fransoserna säger. En stilla livsdynamik.

Inför större och längre resor kan det vara mer dramatiskt. Jag tänker ibland på de tuffa tider som gällde för dem som emigrerade till Amerika. En resa långt bort, ofta utan återvändo. Då gällde verkligen Partir ce mourir un peu. Men det kan gälla också vid mindre omvälvande avfärder. För min del kändes det så ibland när jag sade hej då till dottern som bodde i USA. Så kan det vara när man vet att det kommer att ta lång tid innan man träffas igen, eller kanske fruktar att man aldrig kommer att ses mer! 

Men numera lindrar den älskade och föraktade mobilen. Med den kan man hålla kontakt med bild och ljud nästan var man än befinner sig och avskeden blir inte lika dramatiska.

Mina resor består mest av dagsutflykter i närområdet, ofta i naturen. Också kortare resor i Sverige. Vanligast till fritidsön i Blekinge, till Linköping och ett fritidshus vid gränsen till Småland, till Göteborg och Stockholm. Danmark slinker man över till ett par gånger om året. Jag har inte gjort många utlandsresor på senare år förutom flera resor till olika platser i USA så länge min dotter levde där. 

Min senaste längre resa till ett annat land gick till Norge. Alla långresorna lever kvar i minnet mer eller mindre. Förberedelserna, avfärden, upplevelserna där och hemkomsten. Om nu att åka iväg är att dö lite grand, erbjuder livet också en liten nystart när man ger sig iväg och en när man kommer hem igen. Och det gäller som sagt både kortare och längre resor, tycker jag. 

Hej då!

Lata dagar

Midsommarhelgen är avklarad med gemenskap, kubbspel, bad, god mat, sill, öl och snaps. Resten av sommaren ligger orörd ända fram till en bit in i september. Jag har påbörjat mina fjorton dagar i fritidshuset i skönt sommarväder utan att göra mycket nytta. Nytta? Ja, man förväntas och vara arbetsam och duktig. Måla fönster, olja trädäck, klippa gräs, fixa motorer, laga och lappa... Men jag har inte lust att vara ”nyttig” nu, vill tvärtom "bara vara" och trotsa den lutheranska arbetsnormen. 

Jag sitter ensam i en vilstol i skuggan av en gammal syrén. Framåt kvällen kommer huset att fyllas på med fler människor. Det är förmiddag. Ejdrarnas morgonhoande har upphört. Några meter ifrån mig bökar en fasan till synes oberörd av min närvaro. I går kväll la jag två små möss på klipphällen intill. De hade dött i fällan som jag gillrat i lilla huset där jag sover, men de är borta nu. Antagligen är det havstruten som har matat sina halvgamla ungar med dem. 

Igår var jag på utflykt med en gammal vän och hans fru. De har ett sommartorp vid en å några mil bort. Med utedass, egen brunn och utan el eller kommunalt avlopp. Solceller ger ström till belysning och mat lagas på gas- eller vedspis när man inte grillar. Tidigare i livet har jag ofta lånat det torpet. Också mina barn har fina minnen därifrån. Vi minns många lata sommardagar där. Nu hämtade jag mina vänner på torpet och vi körde till kusten och vidare med en liten färja till Karön mitt i Blekinge, en semesterö med gamla anor.

Sommarrestaurangen där har sett sina bästa dagar. Man kan i de stora ganska tomma lokalerna ana det socitetsliv som en gång levts här i närheten av Ronneby brunn. Längs strandpromenaden runt den vackra ön ligger många stora villor i sekelskiftesstil. Man kan föreställa sig hur grosshandlarfamiljerna passades upp av tjänstefolket på den tiden. Karlshamns flaggpunsh med is i utsiktsrummet. Lata dagar för de välbeställda. (Bild: På väg mot färjan från Karön) 

Därifrån åkte vi vidare till en campingplats vid havet några kilometer västerut. Rader av campingvagnar med förtält och en del husbilar ser ut att vara parkerade där för sommaren. Så såg det inte ut när jag i min ungdom for runt med tält och sovsäck i packningen! Nu är det välordnat med elutag till varje plats, tvätt-och duschrum, en liten affär och restaurang. Här lever man en annan sorts lata sommardagar. Vi käkade middag - friterad spätta med remuladsås - på ”Havsrestaurangen” där. Och på väg därifrån såg vi de före detta fattiga fiskarstugorna som nu är omtyckta sommarhus.

Detta är en ögonblicksrapport från ”den lilla världen”. Radions och tevens budskap från en orolig och olycksbådande omvärld har jag försökt stänga ute en stund. Jag sätter på kaffe och fikar en stund i perfekt sommarvärme. Några kåkor kraxar ilsket och en sädesärla vippar nyfiket förbi. Svanparet i viken utanför tigger mat. De har förlorat sin andra kull ungar. Mink och trutar är ett städigt hot. Jag tycker att svanarna bevakar sina ägg och ungar för dåligt. Gässen är bättre på det med sin kollektiva barnpassning.

Tänker att jag kanske skall lyssna på dagens sommarpratare. Det visar sig vara en från TV känd överstelöjtnant som jag har sett och hört i medierna flera gånger tidigare. Han bryter min isolering när han berättar om sin värnplikt i Finland och om det ryska anfallskriget på Ukraina. Han spelar musik med sång på flera utländska språk. Förutom engelska: afrikansk franska, ukrainska och kanske finska och ytterligare något språk. 

Jag ser nu att gräset behöver klippas och att en stor pressenning som ligger slarvigt dubbelvikt över en kanot behöver tas bort, torkas och vikas ihop. Instinkten att vara nyttig är tillbaks... 

Men det kommer förhoppningsvis fler lata och meditativa stunder och dagar. För de behövs!

Spelar det någon roll vad jag gör?

Skall jag som många andra köra mer bil nu när diesel och bensin blivit billigare (och smutsigare) i vårt land? Skall också jag ge f-n i att sortera sopor, det mesta eldas ju ändå upp? Skall jag liksom många andra slänga förpackningar och annat skräp i naturen och på gatorna? För det jag gör är ju så marginellt att det inte spelar någon som helst roll i det stora hela. Och jag kan väl fara och flyga precis så mycket jag har lust till? Sverige står ju ändå för bara 0,2% av de globala utsläppen. Det spelar ingen roll vad vi gör i detta land, läser jag i national-konservativa texter på nätet. Ja, vissa tycker t.o.m. att det släpps ut för lite koldioxid!

Det är sant att Sverige orsakar ca 0,2% av de globala utsläppen av växthusgaser. De tre största utsläppsländerna Kina, USA och Indien står för mer än 50% av det, de tio största tillsammans för knappt 70%. Det tionde största utsläppslandet, Kanada, står för 1,5%. Resten av världens länder, som alltså släpper ut mindre koldioxid än så var, står tillsammans för drygt 30% av världens utsläpp. Lika mycket som Kina! Men den mängd koldioxid och andra växthusgaser var och en av dessa länder släpper ut är alltså så liten att det är försumbart enligt den nationalkonservativa logiken. Eller? Tänk efter en gång till. Kanske skall det gamla ordspråket, Många bäckar små bildar tillsammans en stor å, ändå inte skrotas? 

https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/klimat-och-miljo/vaxthusgaser/koldioxidutslapp-internationellt_1212066.html

Och står vi verkligen för bara 0,2% av utsläppen? Hur med allt vi importerar? Är vi inte delansvariga för hur och var det produceras? Och hur med allt barnarbete och dålig arbetsmiljö bakom de produkter och råvaror vi använder? Hur med all transport av varor och människor fram och tillbaka över jordklotet? Hur stor blir vår del av utsläppen om man räknar med allt sådant?

Är det bara de som en hatisk och raljerande extremhöger kallar ”miljömuppar” och ”miljöfacister” som försöker minska sin och vår dåliga miljö-och klimatpåverkan? Nej, det senaste EU-valet visar att intresset för dessa frågor är mycket brett i Sverige. Säkert vill många göra något själva för att förbättra situationen. Men som de tre aporna vill de på andra kanten inte se, inte höra och inte prata om det. ”Kom inte och kräv att vi skall ändra på oss!”, säger de. ”Vi gasar på som vanligt, och det vi släpper ut och slänger omkring oss får någon annan ta hand om!” 

Visst, det lilla jag gör, och hur jag beter mig i dessa frågor har en försumbar betydelse. Men frågan om det personliga ansvaret är en filosofisk och moralisk fråga. Skall jag strunta i de lagar och regler som samhället har skapat om de inte passar mig? Skall jag gynna gängkriminaliteten genom att använda deras varor och tjänster? Skall jag smutsa ner och överkonsumera fast jag vet, eller i alla fall anar, att det är fel? 

Många skakar uppgivet på huvudet och säger att de ”inte bryr sig eftersom allt ändå kommer att gå åt helvete”. En del av dem är, eller väljer att av olika skäl, stå utanför samhället. Men det är sällan de som  är de största ”miljöbovarna”. Man vet att det är de mest välbärgade som orsakar mest miljöbelastning och klimatskada. Också många av oss i den stora medelklassen är mycket delaktiga. Jag vill inte vara en av dessa, men det är svårt att stå emot. Tvivel finns kanske någon gång och frestelserna är många och starka. Och är det möjligen så som det sägs ibland, att enstaka individer inte kan förändra mycket, att det krävs samordning och beslut högre upp i samhällsstrukturen om verklig förändring skall kunna ske? Men är det därför bara 50% av svenska folket röstade i EU-valet? Eller gillar man inte demokrati?