Jag går till minneslunden

Den 5:e juli var jag och äldste sonen med familj vid Hannas begravningsplats. Det var då två år sedan hon gick bort. Man föds och man dör. Det vet vi alla. Däremellan finns det som kallas livet. En del blir gamla, andra dör unga. Min dotter Hanna dog i elakartad äggstockscancer. Hon blev bara 41 år gammal. Jag och hennes mamma satt hemma hos henne när hon tog sitt sista andetag. Det var så outsägligt sorgligt. 

Nu efteråt inser jag att jag levde i ett slags vaccum då, ända tills förbi begravningsceremonin i augusti i S:t Olofs kapell i Lund. Hur hanterade jag sorgen och saknaden? Antagligen genom att försöka leva mitt liv som vanligt. Så småningom lossnade instängdheten och sorgen sipprade ut bit för bit. Tiden läker en del, men dottern snuddar mina tankar varje dag, ibland mer och starkare. Det finns ett hål i hjärtat som aldrig läks riktigt.

Jag levde nära Hanna under hennes sista år. Efter tjugo år i USA hade hon flyttat hem. Hon var full av livskraft, kreativitet och konstnärlighet. Att inreda det fina huset hon hyrde vid Löberöds slott blev hennes sista projekt. Det var kul att följa med på diverse loppisar och att tillsammans med henne hämta grejer hon köpt på olika platser på nätet. Det var också lärorikt att vara biträdande husse till hennes fina hundar.

Vi hann prata mycket. Hon hade levt ett händelserikt och självständigt liv och var rik på erfarenheter och klokhet. Trots sin svåra sjukdom var hon stark och livskraftig. Men prognosen var dyster, cancern hade gått för långt när den upptäcktes. Hon var antagligen mer medveten om det än vad vi föräldrar och syskon var. Med en otrolig styrka och livsvilja kämpade hon på ända in i det sista.

Så här efteråt är jag förvånad över att jag inte riktigt kunde (eller ville?) se hur illa det var. Hoppet levde nog mer för mig än för henne. Vi talade i alla fall om livet, om att vi kommer att dö. Hon var en fri själ som färdats vida omkring. Hon sa att hon ville begravas i Lund där hon vuxit upp, och att hennes aska kunde spridas i minneslunden på Norra Kyrkogården. Så blev det.

Jag går till minneslunden. Det har blivit en plats jag besöker då och då. Ibland tillsammans med hennes bröder med familjer, som nu på hennes dödsdag. Det blir en slags mötesplats där jag kan förnimma hennes närvaro på något vis. Det lindrar saknaden och sorgen lite grand. Jag säger hej till henne som om hon svävade där bredvid det lilla vattenfallet och blommorna i dammen. 

Hej, hej Hanna – älskade dotter!

https://sandis013.blogspot.com/2021/03/min-kloka-starka-dotter.html

https://sandis013.blogspot.com/2022/01/vissa-dor-unga-some-die-young.html