Midsommartankar

Det var skönt midsommarfirande med härliga goa vänner på ett torp i ett grönskande Östergötland. Midsommarstång, dans, snapsvisor och jättegod knytisbuffé. Långpromenad och bad i en idyllisk sjö. Allt gott och väl! Men strax efter blomsterglädjen läste jag en essä av filosofen Jonna Bornemark om han som sågar av den gren han sitter på. Som en metafor över den miljö- och klimatsituation mänskligheten befinner sig i. Hur löser vi det i Sverige? Jo, vi fortsätter att såga, men med en såg av fossilfritt stål! Skall man skratta eller gråta?

Klarar mänskligheten av en nödvändig livsstilsförändring, frågar hon vidare i sin text. Tyvärr är nog risken stor att alltför många inte gör det. Även om vi står inför en ekologisk kollaps. Nationalistiska och konservativa krafter kommer att bygga murar så att nästan inga flyktingar från världens fattiga, svältande, heta och uttorkade länder kan komma till Sverige eller Europa. Problem kommer att bortförklaras och våra materialistiska överflödssamhällen kommer att försvaras till varje pris.

Nästan de enda i Sverige som talar om nödvändigheten av att ändra livsstil om jorden skall vara en bra plats att leva på i framtiden, är miljörörelsen och miljöpartiet. Hatet mot dem tror jag beror på detta. Att hävda att ständigt ökad materiell välfärd är omöjlig är inte populärt. I förlängningen kommer väl den nationalist-konservativa staten att inrätta ”omskolnings-läger” efter kinesisk modell för ”miljömuppar”, det vill säga klimataktivister, miljöpartister, miljörörelsefolk och deras sympatisörer... 

I kajak under solen bland näckrosor på en stor insjö tänker jag att så illa kan det väl inte vara, att vi sågar av den gren vi sitter på! Människan är väl klok nog att inse sitt eget bästa! Eller är det så illa att gruppen, klanen eller landet kommer att försvara sitt revir utan tanke på de utanför eller på mänsklighetens bästa? Ja, risken är nog större än vad man vill tro, och då är vi med våra dödsmaskiner och gifter de värsta och rovgirigaste varelserna på den här planeten! Även mot varandra.

Sjön glittrar och vinden svalkar skönt. Några lätta sommarmoln på en blå himmel. Tillvaron känns idyllisk. Så här skall det vara. Det finns ju också så mycket godhet och välvilja bland människorna. Kanske är miljöhoten överdrivna? Jag är inte ensam om att fundera kring dessa frågor. Många av oss lever med förnekelse, hopp, förtvivlan eller förträngning. De flesta vill nog tro att det på ett eller annat sätt löser sig till sist. Som kräftorna i grytan som sakta värms upp, lever vi som om kokpunkten aldrig kommer att nås.

I ett större tidsperspektiv har vår jord haft både istider och värmeböljor. Högsta Kustlinjen, HK, är den gräns dit havet nådde under inlandsisens tryck den sista istiden som hos oss var över för ca 10.000 år sedan. I Ångermanland är HK nästan 290 meter över nuvarande havsyta, i södraste Sverige 10-20 meter över. Men det var andra krafter än människans aktiviteter och föroreningar som påverkade klimatet på den tiden.

En överväldigande majoritet av världens klimatforskare säger att det är mänskliga aktiviteter som orsakar uppvärmning och havsnivåhöjning nu, och de pekar på de möjligheter som finns att stoppa detta. Men det är svårt för länderna att komma överens. Krig, maktspel, populistisk politik, förnekelse och idioti sätter käppar i hjulen. Just nu lär utsläppen vara värre än någonsin och tokkonsumtionen fortsätter med oförminskad kraft. Kanske räcker våra stenålders-hjärnor inte till för att fixa detta.

Jag börjar bli gammal och njuter av en skön, kanske alltför varm, sommar. Insjöns vatten är nästan ljummet. Jag böjer mig bakåt och tittar upp mot himmeln. I kosmos, tänker jag, finns denna lilla planet, en obetydlig prick i oändlighten. Det finns ett perspektiv som är så mycket större än vad lilla jag kan fatta. ”Människan spår och Gud rår”, sa de gamle. Det beror väl på vad man menar med Gud, men det ligger nog något i vad de  sade!