Jag söker skuggan

Rent fysiskt har jag på äldre dar börjat undvika öppet solsken. Nästan intuitivt väljer jag att gå på gatans skuggsida, och solar mig gör jag mycket sällan. Egentligen är det konstigt att så många gillar att ligga och steka sig i solen. Läkarna säger att det inte är bra, att huden åldras och rynkas, och att hudcancer har blivit allt vanligare på grund av solandet. Ändå ligger så många där för att bli bruna och fina. Jag strävade också efter att bli vackert solbränd när jag var yngre. Men inte nu längre. 

Under några sköna dagar i Blekingeskärgården i soligt juniväder har jag mest hållit mig till skuggan. Bland annat har jag suttit under ett träd och läst en bok om Xi Jinping´s högst verkliga ambitioner att frälsa världen med sin frihandelsvänliga variant av kommunism och att göra Kina till en förebild och dominerande världsmakt. Möjligen finns det en god avsikt bakom hans och Kinas projekt, men boken jag läser är säkert förbjuden i hans land. Lika förbjudet som Google, Facebook, Twitter, YouTube och Instagram är. Och lika förbjudet som att nämna massakern vid Himmelska Fridens torg eller Dalai Lama vid namn!

De människor jag respekterar mest strävar inte efter makt. Tyvärr är tillvaron full av mer eller mindre uppblåsta egon som jagar efter positioner, utmärkelser, pengar och makt. I stort och i smått. Som älskar att bestämma och stå rampljuset och hyllas. Jag behöver inte nämna vår tids största politiska ”stjärnor” i den genren. Du vet vilka jag menar. Men också bland oss vanliga dödliga finns driften att synas och bli bekräftad. Det vet inte minst skaparna av de så kallade sociala medierna. Ja, det är tämligen normalt att vilja synas, men det kan lätt gå överstyr. Det finns nog en diagnos på överdrivet bekräftelse-behov. Kanske narcissism?

Livsvägen har blivit lugnare när jag vänt mig till skuggsidan. Jag behöver inte stå i centrum eller utmärka mig, och yrkeskarriären är över. Jag lämnar plats i solen åt andra och försöker i skuggan ta tillvara på livets små detaljer. Till och med strävan efter att vara omtyckt av kvinnor har falnat, om än inte slocknat. Jag har nog lämnat konstnärs-ambitionerna. Det finns så många i min närhet som kämpar på med det av olika skäl. En del är ganska bra. Jag har inte längre behov av ”konstskapande” och känner inte att jag har något att tillföra. 

Lite som tjuren Ferdinand under korkekens skugga har jag blivit mer av en betraktare nöjd med den enkla vardagen. Många stilla dagar, men också mycket umgänge, samtal och filosoferande med vänner, särbo, syskon, barn och deras familjer. Små och större utflykter. Fotograferande. Naturpromenader. Bastubad. Fågelskådning. Meka med båtmotor och fixa med diverse på fritidshuset. Läsa. Blogg- och dagboksskrivande. Titta på konst och lyssna och se på utvalda radio- och teveprogram. Med mera. 

Ensamhet ibland gör mig gott. Det kan vara som en liten tyst klostervistelse. I ett lätt meditativt tillstånd rensas tankarna och i bästa fall får jag en särskild slags vila i den självvalda ensamheten. Jag har privilegiet att kunna dra mig undan till en plats lämplig för sådant. Jag är där nu. Svanarna med ungar tigger mat. Ejdrarna utanför hoar vänligt. Havstruten på udden bevakar sitt revir. Grågässen som gödslar tomten med sin avföring är jag lite sur på. Ett fiskmåspar har sitt bo på stenmuren intill, men de är dåliga på att vakta sina ägg. Några humlor susar in och ut i en springa intill köksdörren. Sädesärlan kvittrar och jagar mat till sina ungar. 

Och jag sitter i halvskuggan och iakttar tyst dem alla.