En flanör

Kanske är jag en flanör. Jag gillar att strosa omkring var jag än är, att iaktta, upptäcka, fundera, fika, filosofera, gå i naturen... och att bada bastu när det är möjligt. Jag har väldigt få fasta åtaganden. Just nu nästan inga. Det betyder inte att jag är osocial, för jag umgås ofta med släkt och vänner och pratar gärna med främmade människor. Jag gillar det, men jag tycker också om att vara för mig själv och jag uppskattar att ha mycket oplanerad, egen fri tid. Även då jag yrkesarbetade var jag sådan. Social och med i flocken men också en nyfiken men distanserad iakttagare. 

Paris. Påsk 2018

Många har behov av att synas, men jag vill gärna vara inkognito, en obemärkt iakttagare. Jag mår bra i det lilla. Stora arrangemang, pampiga fester och stora åthävor är inget för mig. Jag kan vara utan det mesta av det slaget. Jag ser mångas behov av fina bilar, märkeskläder, storslagna resor, tjusiga inredningar, nya kök och badrum med mera som stärker identiteten och ger status. Kanske går jag för långt åt andra hållet. Mina barn hånar mig ibland för att jag för ofta handlar det billigaste och särbon tycker nog att jag kunde hålla rent bättre hemma, slänga en del gammalt och uppdatera mig. 

Kanske är jag bara sparsam eller småsnål och offer för en falsk självbild? Jag skall inte förhäva mig. Också jag är medveten om hur jag klär mig och hur jag ser ut. Jag är inte utan fåfänga. Men att avstå från mycket av sådant som stärker andra människors identitet och självkänsla är nog något som ger flanören en del av hans idetitet. Ha! Som äldre är jag en slags onyttig dagdrivare, och det har jag väl rätt till efter ett långt arbetsliv. Men kan jag kalla mig flanör?

Charles Baudelaire. Foto Wikipedia

Jag söker på ordet och finner att det inte är entydigt. Synonymer till flanerare: promenerande, vandrare, dagdrivare, lätting, gatuvandrare, sprätt, rentier, dandy. Den som bäst representerar begreppet flanör är kanske den kände franske 1800-talsförfattaren Baudelaire. I en text om att vara en flanör skriver han: - - - För den sanna fanören, för den passionerade åskådaren, är det den största glädje att bygga ett hus i mängdens hjärta, bland rörelsens ebb och flod, mitt bland det flyktiga och infinita. Att vara hemifrån och trots det känna sig hemma överallt; att se världen, att vara i världens centrum. Och trots det fortsätta vara gömd från den. Åskådaren är prinsen som överallt gläds över sitt inkognito. - - - 

Jag inser att det är pretensiöst att kalla mig flanör även om jag är en iakttagande stads- och naturvandrare. Jag trivs i mina hemtrakter och känner mig nog inte hemma överallt i världen, och jag är knappast dess centrum mer än de flesta av mina medmänniskor. Enligt litteraturen verkar Paris vara, eller har åtminstonne varit, de äkta flanörernas huvudstad. Där fria intelligenta män ensamma traskar runt i staden ledda av tillälligheter. De betraktar storstadens liv och kultur utan att synas. De står liksom vid sidan om och över de vanliga strävsamma människorna. 

Jag har nog missuppfattat begreppet lite grand. Jag må promenerande älska det stilla livet och att iaktta hur det är och ser ut omkring mig, men jag är inte en äkta flanör. Nog bara en ganska vanlig ovanlig människa. Ungefär som du.