Att vara pappa

För första gången på ett år är jag med alla mina tre barn och deras familjer på sommarstället i Blekinge. Nu är ”barnen” 48, 40 och 37 år gamla. De är vuxna människor och vi umgås som sådana. Ändå är jag fortfarande pappa. Även om jag inte känner mig som den gamle kloke fadern. Men det har sagts att man inte är helt vuxen förrän föräldrarna har dött. Kanske ligger det något i det. Mina föräldrar finns inte längre.

Nu umgås vi tre generationer. Vi har släppt något på coronaavståndet eftersom alla är friska, en del av oss är också testade. Intressant att se hur olika vanor och intressen möts. Det är ganska lätt för mig att anpassa mig. Mina barn och deras respektive är bra och duktiga, var och en på sitt sätt. Barnbarnen märks, de yngsta mest. De är också de gulligaste. Uppfostran och matvanor lägger jag mig inte i.

De två yngsta 1983

Småbarnsåren då pappan sällan är nummer ett minns jag svagt, men det blir tydligare när jag ser yngste sonen med sina små barn. Det dröjer innan spädbarnsårens närhet till mamman släpper. Men papporna verkar vara fysiskt och känslomässigt närmare sina småbarn nu för tiden. Den stränge bestraffande fadern är ur tiden. Nu gäller att fria barn blir lyckliga människor. Hur ofta såg man pappor med barnvagn på stan när jag var ung? Och begreppet pappaledighet var alldeles nytt då, om det ens fanns. Jämlikheten har ökat. 

Alla tre barnen 1993

Papparollen har förändrats snabbt. ”Lite smisk har aldrig skadat” gäller inte längre. I alla fall inte för de flesta i vårt land. Min far slog mig några gånger, och mor kunde hota med att ”vänta tills pappa kommer hem!” Det tog slut när jag en gång i 12-årsåldern slog tillbaka. Han insåg nog då att det var fel uppfostringsmetod...

Vad har jag missat eller gjort fel? Det hände någon gång att jag daskade till någon av mina pojkar. Det känns absurt när jag ser dem nu! Men jag var nog en ganska vänlig och närvarande far, även om jag bara var hemma från jobbet med småbarn några dagar, kanske nå´n vecka. Huvudansvaret för matlagning, tvätt och lämning/hämtning låg på de två yngsta barnens mor.

Med förste sonen i Karlskrona 

Jo, när äldste sonen var en liten parvel bodde han ensam med mig ca ett halvår i Karlskrona. Minns att kommunen skickade hem en vårdarinna så att jag, ”en stackars ensam pappa”, skulle kunna gå till jobbet när han var sjuk och inte kunde lämnas på dagis! Några år senare bodde han ett år hos mig när jag pluggade i Umeå. Ändå är han kanske den jag varit sämst pappa till, på grund av det rörliga och lätt kaotiska liv jag levde då.

Jag och dottern festklädda för länge sedan

Nu har dottern flyttat hem till Sverige efter att ha bott halva livet i USA. Hon har fått en allvarlig cancerdiagnos och folkbokför sig hos mig tills vidare. Det känns självklart och naturligt. Jag är hennes pappa och har tid och plats. Det är nära till hennes mamma, till bröderna och deras familjer, till fastrar, kusiner, vänner och behandlingar på sjukhuset i Lund. 

Det känns både sorgligt och fint. Jag som efter skilsmässa varit särbo i nästan tjugo år blir på gamla år samboende med min dotter. Otippat! Efter en lång tid i United States of America återvänder hon till barndomsstaden. Och för mig har papparollen gått hela varvet runt!