Rädd för att dö?

”Du är alltid så himla på, alltid på väg, alltid nå´t på gång”, säger en nära vän till mig. ”Jag tror du är rädd för att dö!”, tillägger han. Jag tittar på honom för att se om han skojar, men han menar uppenbarligen allvar. Alla tänker vi väl på döden då och då, men jag tycker inte att jag styrs av någon rädsla för att jag skall dö. ”I så fall”, säger jag till honom, ”har jag förträngt det väl.”

Hans påstående dyker upp i mitt huvud senare. Ja, det finns en viss rastlöshet i mig. Det är få dagar då jag bara är stilla. Jag ser till att ha något att göra och jag far ofta hit och dit på kortare och längre utfärder. Men att en del utflykter också är resor till mitt inre och att jag då och då sitter stilla och mediterar, vet inte den vännen.

Man kan undra över hur mycket vetskapen om att vi skall dö styr våra liv. Jag minns ännu hur jag som ung tjugoåring, studerande och osäker på hur mitt liv skulle bli, föraktfullt och kanske avundsjukt tittade på en snorkig äldre man som klev ur sin nya Mercedes. Jag tänkte: Du kommer ändå snart att dö rike man, men jag lever länge än! Jag var fattig med oviss framtid, men jag hade i alla fall livet! Nu är förhållandet nästan det omvända. Jag har hyfsat stabil ekonomi, men jag kommer snart att dö. Det är inte mycket kvar av min utmätta tid. Visst, det kan dröja länge än, men slutet är närmare nu. Fast jag vet detta lever jag till synes obekymrat vidare.

Amatörpsykologen i mig frågar hur förträngning fungerar, i vilken grad man ljuger för sig själv, och vad det får för följder. Kanske är det så att jag stänger av tanken på döden för att den är så outhärdlig. Jag ser till att glömma bort den, jag intellektualiserar och intalar mig själv att jag inte är rädd, att jag har kontroll. Är det så att jag är ”på och alltid på väg” för att glömma och tränga bort tanken på mitt utslocknande?

I vilken grad styr tanken på vårt eftermäle våra liv? Någon gång har jag fantiserat över vad de nära efterlevande kommer att säga om mig när jag dött. Många ”stora”, särskilt män, verkar ha varit nästan fixerade vid att lämna ett ståtligt minne efter sig i form av materiella eller immateriella monument. Men de flesta av oss säger nog ”Vad spelar det för roll om hundra år?!”

Är troende mindre rädda för döden? Jag, en agnostiker, är inte mannen att svara på det även om jag känner några troende av olika slag. Kanske fungerar religionen som ett slags skydd och försäkring. Är man övertygad om att man lever vidare på något sätt efter den fysiska döden blir den mindre hotfull. Bara man inte hamnar på fel sida och hamnar i ett hemskt helvete som en del fundamentalister tror! Inför den risken blir väl döden extra skrämmande. Själv tränger jag bort, avvaktar och sprallar vidare med viss tillförsikt...