Island!

 

De äldre trähusen är täckta av korrugerad plåt

Tredje gången gillt. Minst två gånger tidigare har jag mellanlandat ensam på Keflavik på väg till och från Boston och tittat ut över vidderna genom flygplatsens fönster. Den här gången hade jag resesällskap, och vi hade ett mål. Vi skulle bada i Blå Lagunen, och det gjorde vi med stort välbehag!

Bad i Blå Lagunen

Såg ön ut som jag väntat mig? Både ja och nej. Jag hade väntat mig en mindre och mer kompakt huvudstad. Man ser spår av det gamla Reykavik, men de gamla trähusen täckta av korrugerad plåt konkurreras så sakta ut av moderna höghus. Staden har blivit tämligen stor. Två tredjedelar av landets befolkning (320.000) bor i Reykavikområdet. I stan som känns internationell finns många bra och trevliga restauranger och vänliga turistvana människor. Landet återhämtar sig sakta efter att de inhemska finansvalparna satte det i konkurs för några år sedan.

Hett vatten ur underjorden vid Geysir

Så många platta områden hade jag inte väntat mig. Landskapet längs vägen från flygplatsen in till stan är plant och småbuckligt. Det syns här tydligt att landet är en ö av stelnad lava. Det är ett ungt vulkaniskt landskap. Det sägs att magmakammaren i Hekla är full, att det snart är dags för ett utbrott. Man lever på en krutdurk, men islänningarna verkar ta det hela med ro. De är vana vid jordbävningar, vulkanutbrott och kokande vatten ur underjorden. Deras hus värms upp av det vattnet och luften är ren. Där vi åkte runt såg vi mycket grönt, frodigt gräs, betande får och fina islandshästar. Och fritidshus spridda till synes planlöst över vidderna. Men det finns också fjäll och jöklar och fantastiska
naturscenerier.

Det mäktiga vattenfallet Gullfoss

Sprickan vid Tingvellir påminner om öns historiska rötter. På denna plats samlades deltagarna i världens äldsta parlament redan på 800-talet. Sprickzonen här mellan de nord-amerikanska och euroasiatiska kontinentalplattorna vidgas med ca 1cm per år och påminner om alltings föränderlighet. Sakta, sakta flyter kontinenterna isär. Det glömmer vi lätt i vårt självgoda GPS-tidevarv!

Sprickzonen vid Tingvellir

Det isländska språket, som bevaras noga, är den fornnordiska som vårt svenska språk utgått ifrån. Man förstår inte mycket, men efter några dagar ser och hör man likheter. Sista kvällen var jag uppe i den mäktiga Hallgrimskyrkans torn och tittade ner över staden längs Skolavör∂urstigur och Bankastræti. Längre bort såg jag det nya konsert- och kongresshuset Harpan vid havet. Nästa dag var det dags för avfärd. Vi checkade in och och fick våra ”brottfararspjald” (Boarding cards) och flög iväg från sagoön dit vi gärna återvänder. 

Utsikt över centrala Reykavik från Hallgrimkyrkans torn