Att tappa kölen

Jag köpte en gammal fin segelbåt år 2005. Det var en ”Östersjökoster” byggd i kärnfur av Knut Rasmussen i Söderköping år 1946. Hon var fortfarande i mycket gott skick. Hon hette Vindy.

När den av säljaren var vårutrustad och klar 2006 seglade jag med en kompis ner henne från Vaxholm till Hällaryds skärgård vid Karlshamn under en dryg vecka i vackert sommarväder. Den färden gick fint bortsett från två incidenter:

Efter att vi lämnat vackra Landsort och framåt kvällen närmade oss Oxelösund fick vi stiltje och skulle starta den gamla Yamahasnurran. Den ville inte, den strejkade av åldersskäl. Vänliga sjöfarare bogserade oss så småningom in i Marsviken där en av mina kusiner har ett fritidshus. Dagen därpå köpte jag en ny utombordsmotor i Nyköping och seglade vidare.

På kryss i frisk vind i Kalmarsund sa min seglingsovane vän: ”Skall den där ´vanten´ hänga lös så där?” Ett av vanten (en wire som håller masten på plats) på lovartsidan hade lossnat ur sin förskruvning! Det var risk att hela masten skulle gå överbord! Vi gick upp i vind och jag kunde med visst besvär fästa vantet igen. Skönt att segla in i hamn vid Stora Rör på Öland efter det.

Sommaren 2007 seglade jag ensam och med vänner vid Blekingekusten. Våren 2008 gjordes båten noggrant i ordning som vanligt. Därefter fick hon ligga några dagar i marvatten för att svälla och bli tät. Man gör så med gamla träbåtar. Vi bogserade sedan ut henne omastad till hemmabryggan på skärgårdsön. Jag vågade inte lägga henne vid boj eftersom hon fortfarande läckte lite grand. 

När jag kom ut igen efter en knapp vecka såg det konstigt ut... hon flöt som en kork. Båten hade tappat blykölen! Den sitter längst ner på träkölen, och det är den som balanserar båten så att den reser sig som en rysk docka efter varje vindstöt. Jag hade inspekterat kölbultarna inifrån båten vid vårutrustning, och det såg bra ut. Senare har jag fått veta att man skall kolla med röntgen på gamla träsegelbåtar. Bultarna hade osynligt rostat sönder inne i träkölen!

 

Eftertankens kranka blekhet träffade mig. Att Vindy släppte blykölen vid bryggan var tur. Tänk om jag tappat kölen under en segling långt ute till havs med vänner eller med barn ombord! Båten hade kantrat omedelbart och ohjälpligt! Vi hade hamnat i allvarlig sjönöd. Visserligen finns Svenska Sjöräddningssällskapet – men ändå. Hemska tanke!

Ps. Vindy såldes så småningom billigt med lös köl till en ung båtbyggarlärling. Jag husbehovsseglar numera bara med en Trissgiggen (en ”gubbjolle” med centerbord). Och jag har skaffat en gul kajak. Utan köl.