Livets små detaljer

Härom dagen såg jag ett program om Ola Magnell och hörde honom säga: ”Det är viktigare att hitta sig själv än att bli en bra konstnär”. Men hur hittar man sig själv? Ola, som väl aldrig slog igenom riktigt som artist, jobbade uppenbarligen med att hitta sig själv. Hur gör man? Vem skall man fråga? Dali Lama, Påven, en indisk Guru eller någon annan vishetslärare...? Man kan nog få vägledning, men jag tror att man får hitta vägen själv. 

Jag återkommer ibland till Stig Johanssons ”Alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att de var livet!”. Men det tror jag mig veta sedan några år. Livet består av dagarnas, ja dygnens detaljer och ögonblick. I dem kan man se sig själv och i bästa fall hitta rätt. Vissa stunder gör ont, andra känns bra. Här några av mina ganska nya goda stunder bland livets små, och ibland större, detaljer:

På en tågresa från Linköping härom sistens satte jag mig som vanligt bredvid en okänd medresenär. Förr talade man ofta med varann på tåget, men numera är folk för det mesta inte kontaktbara där de sitter instängda i sina lurar, mobiler och bärbara datorer. Denna gång började vi prata nästan genast. Det flöt på bra. Vi kände sympati och hade mycket gemensamt och kunde ha fortsatt att samtala  länge än. Men hon steg av i Hässleholm för vidare färd till Kivik. Vi lär nog inte ses igen. 

En naturrunda i solen med en kompis vid Salviksskogen nära Barsebäck. Vi satte oss på en hemmasnickrad bänk och tyckte vi såg en ny havsvik och en hittills okänd liten ö en bit söderut. Det visade sig att det var ett stort fält täckt av plast framför en trädkulle! - Att umgås är en viktig del av livet. En naturrunda, en fikastund eller några timmar på puben med en god vän eller flera kan vara mer värt än en Thailandresa.

För en tid sedan hade jag ett oväntat avspänt och trevligt möte på ett fik med en kär gammal vän. Det var över tio år sedan vi sågs sist. Då skiljdes vi åt utan att vara ovänner. Gemenskapen fanns fortfarande kvar och kändes äkta och genuin. Kanske ses vi igen.

Mina två söner fyller år tätt efter varandra. Fyrtio och femtioett i april i år. Det blev enkla och fina födelsedagar. Sönerna har givit mig så många stunder av glädje, stolthet och faderskärlek! Mina två systrar är annars de personer jag har känt längst i mitt liv. Vi ses ganska ofta. Snart blir det möte på en krog i Malmö eftersom också en av systrarna nyligen fyllt år. Vi två andra bjuder. Så har vi hållt på i många år. Stunder av syskonkärlek.

Båtmotorn som krånglat en hel del fungerade till sist. Trodde jag! Annars är att klura ut hur man lagar något och lyckas med det tillfredställande. Mina barn, alla deras kusiner o några till hjälptes åt att reparera och fixa på fritidshuset under en helg. Härligt! Deklarationen avklarad. En stund av lättnad. Några timmars skönt avkopplande bastubad, med vänner eller ensam. Blicken från en älskad hund. Det upplevde jag tillsammans med dotterns fina vovvar. Ett moln som glider vidare och släpper fram solen. Ett morgondopp i en stilla sjö eller i ett spegelblankt hav. En stund i naturen. Lång eller kort. För mig själv eller tillsammans med andra. God vind i seglen och solen i nacken. Nytt skidspår i glittrande vit snö under en blå himmel. Magnolierna som blommar i Lund till Valborg.

Stunder och ögonblick. Jag lade ut min första bloggtext för nästan exakt tio år sedan. När jag tittar tillbaks på texterna ser jag en lång och brokig kedja gjord av många av livets små detaljer. Betraktelser som kanske är en del i ett ärligt försök att hitta mig själv?

Jag har funderat kring det här tidigare: https://sandis013.blogspot.com/2023/02/dagarna-som-gick.html