Dagarna som gick

Tiden flyter på. Vad minns man av de sista veckorna? Vilka var delarna som skapade den tiden? Vilka var livets små detaljer? Även ett stilla liv består av ett flöde av händelser. Jag försöker tänka tillbaks på den sista delen av februari 2023. Även om den var ganska händelserik är det mest lösryckta ögonblick som dyker upp i minnet. Det är väl de som är livet? Hopkopplade som en kedja med svaga och starka länkar. Man minns nog mest det som är positivt, men också en del mindre sköna saker. Kanske meningslöst att försöka rabbla upp några av de senast gångna veckornas händelser och ögonblick. Men jag gör ett försök ändå:

Bastubad med vänner. En solpaus i en backe i naturen. Ett par nyfikna fåglar på min balkong. På nygjorda skidspår vid Svartsjöarna i Jämtland. En fikastund i soligt snölandskap. Några rådjur utanför fönstret hos delsbons kompis utanför Östersund. På långfärdsskridskor längs spåret Medvinden på Storsjön. En en ensam-promenad i kvällningen. Stunder av trygg och självklar vänskap. Blickar som möts och förstår varann. En kort beröring fylld av kärlek. Bra kontakt med någon som står mig nära. Fina stunder med barnen och deras familjer. Go närhet och kontakt med barnbarn. Måltider där allt stämmer. Avkopplande stunder framför TV´n eller datorn. En bra bok att somna till. En okänd kille som hjälper oss att få loss bilen som kört fast i djup snö. (Jag lärde mig vad som menas med dragläge!) Proffsiga däckkillar i Sundsvall rensade hjulen från is och balanserade så att vibrationerna i ratten upphörde. Tillfredställelsen när jag till sist gjorde något jag skjutit upp länge. Känslan av frihet när jag ger mig iväg på en kortare eller längre utflykt. En stilla insikt om min stund på jorden

Men som sagt, inte bara positiva och sköna saker: Dystert ettårsminne av Ryssarnas råa anfall på Ukraina. En ledsam känsla av att mänsklighetens framtidsutsikter är dåliga. (Målning här intill av Birgitta Andersson) Osämja, irritationer och missnöje kring bilkörning. Vindrutan som sprack och osäker körning med gamla vinterdäck med nedslitna dubbar. Störningar i balans och anpassning till varandra. Känslan av att jag numera inte riktigt hänger med sextioplussarna på skridsko och i skidspåren. Ledsamt meddelande från någon som står mig mycket nära.

Ja, så kan en ”händelselista” se ut. Jag har skrivit en slags dagbok sedan trettioårsåldern. Numera alltmer sällan, den här bloggen ersätter det en del. Men jag antecknar sedan 6-7 år i årskalendrar mycket kortfattat dag för dag vad jag gör. Där finns också födelsedagar och tandläkarbesök och sådant nedskrivet. Väldigt analogt! Ibland undrar jag varför jag så ängsligt noterar tidens gång. Ett slags flyktigt bevis för mig själv på att jag finns till? Till det kommer ett ständigt fotograferande som antagligen delvis fyller samma syfte. ”Jag skriver och fotograferar, alltså finns jag”, för att travestera Descartes igen. Ha, ha...

Efter elva dagar med en skön knapp vintervecka i Östersundstrakten och mellanlandning i Linköping på resan upp och ner är jag åter i Lund. En resa på 120 mil enkel väg! På innergården vid min lägenhet blommar vintergäck och snödroppar nu. Här nere har det inte varit någon vinter, mer en förlängd höst, så våren är efterlängtad. Årstiderna är de stora tidsmarkörerna. - Väldiga säckar att lägga de små tids- och händelsespåsarna i !