Kärnfrågan

Det verkar som man under ledning av en oljesheik på miljökonferensen i Förenade Arabemiraten/Dubai kommit överens om att satsa stort på kärnkraft för ”att rädda miljön”. Och det är ju bra. Men man kommer att mycket långsamt fasa ut kol, olja, gas, diesel och bensin. Så de  länder som producerar sådant slipper lindrigt undan! Sverige, som i närtid planerar att öka sina fossila utsläpp kraftigt, tillhör det 20-tal länder som vill tredubbla kärnkraften. Och vår statsminister säger att vi skall leda den utvecklingen! Också sossarna verkar hålla med om att ny kärnkraft behövs. Ändå var vi redan 2020 det fjärde största kärnkraftlandet i EU, och sedan dess har den ledande industrinationen Tyskland stängt sina atomkraftverk. Så nu är vi väl trea. Och ytterligare flera länder i Europa verkar klara sig bra utan kärnkraft, t.ex. våra grannländer Danmark och Norge.

Det talas mycket om SMR, Små Modulära Reaktorer, som skall ge ungefär samma mängd el som 100 moderna vindkraft-verk eller som en fjärdedel av en svensk kärnreaktor av nuvarande slag. Det sägs att SMR-reaktorer skall kunna serie-produceras för att hålla nere det skyhöga priset. Om beräknade tio sådana byggs måste staten och vi skattebetalare garantera hundratals miljarder kr åt entreprenörerna, eftersom kärnkraften inte bär sina egna kostnader. Här gäller inte de heliga marknadskrafterna! https://klimatgranskaren.se/avslojar-jattenotan-for-ny-karnkraft-du-betalar/  

Men dessa reaktorer finns än så länga bara på ritbordet, och man måste ändra lagen om SMR-er eller vanliga kärnkraftverk skall kunna stå på andra ställen än i Forsmark, Oskarshamn eller Ringhals. Lämpliga ställen att placera dem på vore väl platser där de kommer nära dem som konsumenerar mest energi, tycker jag. Hur som helst får man räkna med att det tar minst 13-15 år från nu tills nya kärnkraftverk finns på plats och producerar el.

Det är som sagt väldigt dyrt och tar lång tid att bygga nya atomkraftverk, och i vårt land beräknas behovet av el fördubblas på drygt 10 år (!). Det blir ett kraftigt glapp där om man inte snabbt bygger en massa nya vindkraftverk. Vi uppmanas att gasa på och leva som vanligt fastän vår jords resurser inte räcker till alla. För vår materiella standard ger vi inte avkall på! Däremot verkar vi strunta i vårt mentala och själsliga tillstånd, för normen är att stor och dyr konsumtion, mycket pengar, många prylar och ägodelar anses vara det som gör oss lyckliga. Där har vi den verkliga kärnfrågan!

Den andra kärnfrågan har det blivit misstänkt tyst om. Den om problemen kring och riskerna med atomkraft. Hur radioaktivt material skall hanteras, och hur det kraftigt radioaktiva utbrända kärnbränslet skall slutförvaras. Det är väl inte slutgiltigt löst? Och kostnaderna kring allt detta! 

Idag kommer ca 40 % av det uran som används i svenska anläggningar från Ryssland. Uranbrytning är förenat med svåra miljöproblem, men regeringen vill ta bort förbudet mot uranbrytning i vårt land. Den metallen finns här främst i skiffrar vid Billingen i Västergötland och Oviken i Jämtland, platser där befolkningen inte vill ha någon brytning. 

Tjernobyl och Fukushima är två skrämmande exempel på hur snett det kan gå med kärnkraften. Rysslands anfallskrig i Ukraina och kring Europas största kärnkraftverk, Zaporizizia, visar också tydligt på hur sårbar sådan energiproduktion är. I atomkraftens förlovade land Frankrike står kärnkraften normalt för ca ¾ av landets elproduktion. Men det är ofta störningar och reparationer i dessa jätteanläggningar. Det kostar staten och skattebetalarna mycket stora summor, och tidvis har landet fått importera el trots all sin kärnkraft. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/samsta-aret-nagonsin-for-fransk-karnkraft

Sveriges nuvarande regering utlovar ett kärnkraftsparadis som någon gång i framtiden skall lösa klimatkrisen och de flesta av våra problem. Kanske till och med de med integrationen och de kriminella gängen? Man talar gärna om Atomkraftens Lyckoland där vid horisonten, men jag tror inte att det kommer att hålla vad det lovar. För mig känns det som en hägring.

Kväsarkvantingar och Grilljannar

I ett historiskt perspektiv är det inte länge sedan Sverige var ett fattigt bonnland i Europas utkant. Under 1800-talet tog industrialismen fart i vårt land. Från runt 1850 och framåt förändrades samhället snabbt. Jag har just läst de två första böckerna i Per Anders Fogelströms utmärkta och välkända romanserie om Stockholm: Mina drömmars stad och Barn av sin stad. De omfattar tiden 1860 till 1900. Det var då en tid av stor inflyttning till staden. 

Bostäderna räckte inte till, och den fattiga befolkningens boende-förhållanden var usla. Arbetarbefolkningen i städerna - i Stockholm särskilt på Södermalm och Kungsholmen - bodde för det mesta mycket trångt och ohygieniskt. En familj med många barn i ett bostadskök eller i ett rum och kök. Dessutom hade man oftast flera inneboende. Inget vatten eller avlopp och utedass på gården. https://www.allmannyttan.se/historia/historiska-epoker/1850-1900-industrialisering-och-bostadsnod/

Ur den miljön kommer den kanske första ungdomsstilen, de så kallade "Kväsarna". I Fogeströms bokserie blir man bekant med Olof som är kompis med Arthur som skapade den tidens slagdänga Kväsarvalsen. En kväsarkvanting (kvanting = grabb, spoling) ansågs vara den tidens ligist. Han klädde sig i kavaj av grovt militärtyg, säckiga byxor, så kallade slängarbrallor, halsduk i stället för skjortkrage, spetsiga skor och på huvudet en vegamössa med knäckt skärm. Ett tecken på att han ofta var i slagsmål. (Bild intill: "Kväsarstämning i midsommartider", av Arthur Högstedt, skapare av Kväsarvalsen, i tidningen Strix 1898) 

Den tidens motpol kallades ”Grilljannar”. ”Janne” var i Stockholmsslangen ett vanligt underklassnamn som också användes i betydelsen ”pojkslyngel” (Wikipedia). Grilljannen var snobbig, klädd i kort kavaj och säckiga uppvikta byxor, han hade käpp med stor silverkrycka, skjorta och slips med brosch. Hans stamställe var nyöppnade Jones grill, därav namnet. Dåtidens ”stekare” alltså.  https://davidnessle.wordpress.com/2013/06/14/ussare-kvanting-valkommen-till-1890-talets-ungdomskultur/

Ungdomar från lägre samhällskikt eller från medel- och överklass, som bl.a. genom klädstil markerat sig gentemot varandra och mot ”Medelsvensson”, har genom tiderna haft många namn. Kanske är det såhär: Då: Kväsare - Grilljannar. När jag växte upp: Knuttar/raggare - Dixies/Mods. Idag: Hiphoppare - Brats/Hipsters. 

Här några undomsstilar genom tiderna: Sprätthök, snobb, dandy, kväsarkvanting, grilljanne, söderamris, jazzgosse, swingpjatt, raggare, knutte, dixie, mods, hippie, hårdrockare, syntare, sune, punkare, hiphoppare, yuppie, brat, stekare och hipster. (Bilden intill: Gösta Ekman d.ä. på revyscenen som en grilljanne)

Kväsarkvantingar och gängslagsmål vid förrförra sekelskiftet är inget mot dagens mördar-, knarkar- och sprängargäng. Om vår tids kriminella ungdomar har någon särskild klädstil vet jag inte. Kanske märkeskläder, dyr klocka, ansikthalsduk och ett vapen under huvjackan? Det är råare och hårdare nu, men de flesta rekryteras från liknande miljö, vår tids söderkåkar – förorternas trångbodda hyreshus. 

Nutidens skjutande gängmedlemmar ackompanjeras också av kraftigt våld i spel och andra medier. Liksom av Rysslands råa överfall på Ukraina. Hur många som dött där är osäkert, men olika källor uppger att 35-50.000 ryska soldater omkommit hittills. I kriget mellan Israel och Hamas och palestinierna räknar man när detta skrivs till minst 17.000 döda. Sedan tillkommer i andra delar av världen ytterligare flera svåra konflikter som just nu ligger i medieskugga: Myanmar, Sydsudan, Etiopien/Tigray, Jemen, Syrien, Somalia... 

Ja det är illa, men kanske var det inte bättre förr? Vi får sjunga och spela Kväsarvalsen och se'n jobba för en bättre framtid!

Kväsarvalsen som spelmanslåt med tre nyckelharpor: https://www.facebook.com/watch/?v=971977060094397 Olle Adolphson sjunger: https://www.youtube.com/watch?v=9x8V5mdS7Bs   Kväsarvalsen, text och noter: http://www.stefanlinden.se/S/V/DIV/E/E089%20En%20kvanting%20trader%20i%20salen%20in%20Kvasarvalsen.pdf Kväsarvalsen, original 1898: https://www.youtube.com/watch?v=B-sQipK0ppk

Den skapande fantasin

Härom veckan meddelades i medierna att det kanske inte blir fler av Nick Parks "Wallace & Groomit" -filmer. I värsta fall får vi inte se den ostälskande uppfinnaren och hans kloka hund i någon ny film. Den modellera som används i stopmotion-animeringarna har nämligen slutat att tillverkas! Men - några dagar senare meddelade produktions-bolaget Aardman Animations att det fanns tillräckligt med lera på lager. Fansen kan dra en suck av lättnad!

Samtidigt hörde och såg jag i radio och på TV om den legendariske nu 82-årige mäster-animatören Hayao Miyazaki och studio Ghiblis nya film ”Pojken och hägern”. Den vill man ju se! Och jag såg den tillsammans med äldste sonen och hans familj efter en god middag. Vi vuxna tyckte inte att det var hans bästa film, men barnbarnet Molly tyckte den var jättebra.

Det är något med animerade /tecknade filmer. Halva svenska folket hänger framför ”Kalle Anka och hans vänner” på julafton. Sverige är annars inte någon stor nation vad det gäller tecknade filmer. Med några undantag, i alla fall ett: Per Åhlin och hans Pennfilm. Där har den klassiska och älskade filmen ”Dunderklumpen” gjorts, liksom ”Resan till Melonia”, "Hundhotellet" och ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

Idag argumenterar vissa, till och med i DN, för att man skall minska tiden för så kallade praktisk/estetiska ämnen i svensk skola till förmån för ”nyttiga” ämnen som naturvetenskap och språk. Musik, slöjd och bild anses oviktiga. Av delvis samma skäl vill nuvarande regering dra ner på anslagen till studieförbund och folkhögskolor. Man förstår inte vikten av den kunskap, praktiska erfarenhet, glädje och kreativitet som dessa ämnen kan ge och utveckla. Jag tycker det är sorgligt. 

Men kanske är det typiskt för det kulturkarga ingenjörslandet Sverige. Det skall vara nyttigt och bekvämt. Jäkligt mycket el, kärnkraft, hårt stål och stora snabba bilar. Så lite ”kulturflum” som möjligt. Det kan ”de gröna khmererna” syssla med på sin fritid. Och kanske kan det vara farligt att uppmuntra den skapande fantasin hos unga människor. - Ibland kan man tro att de som argumenterar så har vissa diktaturstater som föredöme... 

Bild: Ronja Olofsson, 10 år

Min skapande fantasi blommar numera mest ut i nattens drömmar. Erkänner att jag nog slumrade till några gånger när jag såg ”Pojken och hägern”. Man skall inte käka på restaurang precis innan man går på bio! Filmen är full av sprudlande växlingar mellan då och nu och mellan dröm och verklighet. Vissa scenar är fantastiska, och flera recensenter har varit entusiastiska i sin bedömning av filmen. 

Men resultaten av skapande fantasi kan inte gillas av alla. Och det finns naturligtvis bra och dåligt. Från dansband till konstmusik, från välmenande amatörkonst till proffs som Karin Mamma Andersson eller Lars Lerin t.ex.. Ett lands själ består på sätt och vis av dess olika kulturyttringar. Citatmästaren Churchill lär ha sagt till en politiker som under andra världskriget yrkade på lägre kulturanslag: ”Vad skall vi annars ha att slåss för! Har vi ingen konst och kultur har vi inget att försvara!" 

Ett ganska slagfärdigt argument för att uppmuntra den skapande fantasin och kreativiteten också i vårt vinterkalla samhälle!

Den lilla och den stora världen

Världen kommer nära genom bland annat nyheter, fakta och dokumenärer på TV, internet och i radio. Många med mig känner oro över krig, klimat och orättvisor, och jag blir upprörd och förbannad ibland. Samtidigt är ”det lilla livet” med barn, barnbarn, andra nära och kära samt min egen hälsa, det som påverkar mig mest. På det personliga planet är det skillnad mellan långt borta och nära. Jag tror att många känner igen sig i det.

I den lilla världen nära mig faller löven och ljusen tänds inomhus. Kommunen har börjat sätta upp julbelysning på sta´n och mataffärerna säljer redan julmust. Jag promenerar i naturen, fikar och snackar med vänner och badar bastu vid havet med kompisar. Yngsta barnbarnet fyllde sju, det var fest för henne i två omgångar på Hemgården i Lund. Mina söner med familjer och jag tände på allhelgonadagen ljus vid vår syster/dotter Hannas begravningsplats på Norra Kyrkogården.

Jag och mina två systrar stängde fritidshuset på ön, tömde vattenledningarna för vintern och tog upp motorbåten på land i närmaste småbåtshamn. Vi oroades över tjockoljeutsäpp i västra Blekinge efter urklantig navigering av ett cypern-registrerat TT-line-fartyg. Vi fruktade att den skitiga tjockoljan skulle komma in i ”vår” skärgård och undrade vilket ersättningsansvar det tyskägda rederiet har för vad dom ställt till med? 

I den stora världen såg jag hur Israel avancerade in i Gaza efter Hamas råa överfall. Hittills sammanlagt över 11.000 döda! De flesta antagligen oskyldiga civila. Motsättningarna är historiska och världen darrar inför fortsättningen. Ukrainas försök att återta av Ryssland erövrat territorium verkar ha kört fast och för det angripna landet känns det ganska hopplöst. Skall Putins alltmer nordkorea-liknande styre kamma hem en slags seger så att de östra och stora delar av södra Ukraina blir ryska? 

Ett okänt antal natovänner i vårt land väntar otåligt på ett godkännande av de fina (?) medlems-länderna Turkiet och Ungern. I Sverige går SAAB, Hägglunds och Bofors på högvarv och vinsterna ökar stort. I samhällena med dessa vapenindustrier jublar man antagligen när pengarna strömmar in och många får jobb. För mig har denna strävan och dessa framgångar en dålig bismak.

Parisavtalets ”En och en halv eller högst två graders temperaturökning” lär snart vara överskridet. Utsläppen är dubbelt så stora som krävs för att uppnå det målet. Staterna håller inte vad de lovat och miljövännerna hånas. Utvinningen av fossila bränslen i världen ökar kraftigt. Har luften gått ur ländernas vilja att göra något åt en hotande miljökatastrof? Eller gäller ”Efter oss syndafloden” som Frankrikes kung Ludvig XV lär ha sagt till mätressen Madame de Pompadour före franska revolutionen?

Ja, det är lätt att bli svartsynt och missmodig. Inte minst nu mitt i november när dagarna dessutom blir allt kortare och mörkret faller tungt långt innan det blivit kväll på riktigt. Men, som jag skrivit tidigare, det finns också något positivt med detta mörker. Man kan gå på bio, konsert och teater, titta eller lyssna på bra TV- och radioprogram. Medan mysljusen brinner inbjuder det mörka vinterhalvåret i till kreativt inomhusarbete, läsning och streaming. Det finns mycket bra att göra, läsa, se och ta till sig under denna årstid. 

Men blir man för dyster av bristen på dagsljus kan man trotsa ”flygskammen” och fly till ljusare och varmare trakter. På FB ser jag att det inte är ovanligt. Och härom dagen fick jag en sms-hälsning med foton från en vän som har svårt att stå ut med novemberklimatet i norr. Jag kan inte klandra honom. 

Hej, hej Mr L. - Välkommen hem igen innan adventsljusen är tända!

Stilla faller filmmörkret

 

Efter höstdagjämningen faller mörkret smygande sakta över oss nordbor. Därtill ställer vi om klockan till vintertid! Många tycker det är deppigt, men jag plockar fram kronljusen och myser när dagsljuset sakta ebbar ut i deras sken. I höstmörkret får jag också lust att gå på bio. Visst kan man se filmer i hemmasoffan, men det är något särskilt med att se film i en biosalong. I Lund finns i närheten av mig biografen Kino med stort och varierat utbud av filmer. Hittills i höst har jag sett dessa fem bra (eller mycket bra) filmer:

Höstlöv som faller, regi Aki Kaurismäki. Tafatt men äkta kärlek i kärv finsk arbetarmiljö kantad av cigarretter, öl, vodka och tango. En vacker film om två ”vanliga människor” långt ner på den sociala stegen. Ingen film för dem som gillar snabba klipp. Det finns en viss likhet med Roy Anderssons långsamma scener mättade med små nyanser, men denna film har en rak och tydlig handling. Miljöerna i filmen känns torftiga och tidsmässigt gamla, samtidigt som man förstår att storyn utspelar sig i nutid. Som i en del andra filmer leker Aki Kaurismäki med finska schabloner och använder sig av en skön torr humor. En favorit!

Breaking social, regi Fredrik Gertten. Med exempel från bl.a. Malta och Chile visar Gertten hur världens rika blir allt rikare samtidigt som samhällena eroderar. Systemet är riggat och samhällsklyftorna ökar. De med pengar tänker bara på hur de skall bli ännu förmögnare, medan vanliga människor blir fattigare. Om detta har det tidigare skrivits och uppmärksammats stort av Tomas Piketty (Kapitalet i det 20:e århundradet) och Andreas Cervenka (Girig-Sverige). Gertten går inte ut med en politisk storslägga utan är ganska nyanserad och lämnar visst utrymme för förhoppningar om en bättre framtid.

De ovälkomna, regi Rodrigo Sorogoyen. Denna uppmärksammade film handlar om vardagshat och en slags klasskamp i en by i norra Spanien. Kvarvarande urinnevånare i ett litet samhälle i förfall gillar inte inflyttade välutbildade franska medelklass-människor från stan med nya ideér. Konflikten trappas upp på ett nästan thrilleraktigt sätt. I filmen ser vi exempel på goda och dåliga relationer, på kärlek och på hur avgörande händelser kan leda till varaktiga beslut och få ödesdigra följder. Vid sidan om tänker jag på svensk landsbygspolitik och den motsättning mellan stad och land som finns också här.

Past Lives, regi Celine Song. Denna kritikerrosade film handlar om livsval och kärlek, om slumpen och ödets makt. Skall man, när känslor svallar under ytan, ge upp det man har och byta spår, eller skall man stanna vid det man tidigare valt? Kan två människor vara bundna till varann genom ödet eller tidigare liv? Filmen visar också på problemet med att byta land och anpassa sig där, och samtidigt ha kvar barndoms-landets språk och kultur i sig. En stillsam men laddad film som gav mig flera aha-upplevelser.

Tillsammans 99, regi Lukas Moodysson. Här är det återträff för vänsterhippie-kollektivet från filmen Tillsammans efter 25 år. Den som väntar sig en glätttig film med många skratt blir nog besviken. Deltagarnas liv har följt olika spår. I huset där de träffas lever två av urkollektivets medlemmar med rester av gamla ideal och utan TV. Särskilt en av dem vill att fler skall flytta in, men intresset är svalt. Filmen handlar om drömmar och krossade sådana, om svek, villospår, besvikelser och kraschade ideal, men öppnar också lite för möjligheter och ny framtid. 

Past Lives var den jag såg senast. Fördelen med film är att upplevelsen är så komprimerad och komplett. Ljud, rörliga bilder, stilla närbilder och musik i ett. Flera av filmerna ovan finns på repertoaren nu och kanske på olika streamingtjänster. Själv har jag har bara STV. Där kan man hitta äldre filmer och en del bra nyare. T.ex. Midnatt i Paris (Woody Allen), Tryffeljägarna i Piemonte (Kershaw/ Dweck), Sameblod (Amanda Kernell) eller flera av Ruben Östlunds prisade rullar. Och igen: Visst går det bra att se film på bildskärmen hemma, men diverse störningar där kan göra att koncentrationen och filmupplevelsen haltar. Jag tycker att film är bäst på bio! 

Under ytan

När det nu är krig igen i Europa, minns jag att det i min ungdom var obligatoriskt med så kallad värnplikt. Alla unga män skulle genomgå någon slags soldatutbildning för att kunna vara med och försvara Sverige om vårt land blev anfallet. En liten skara kunde få vapenfri tjänst om de hade mycket goda skäl. De kunde vara övertygade pacifister eller kunde av religiösa skäl inte tänka sig att döda. För de som bara vägrade blev det fängelse. Några fick frisedel för att de ansågs vara fysiskt eller psykiskt otillräckliga.

När jag i gymnasieåldern mönstrade var jag ”stridis” och ville bli kustjägare, en slags marin elitsoldat. Det blev jag inte, men jag blev placerad vid kustartilleriet och efter grundutbildning där blev jag uttagen till att bli röjdykare. Utbildningen skedde i Karlskrona och i Vaxholm. Det blev en ganska intressant tid med arbetsdykningar på många ställen längs södra Sveriges kuster.

Ishavsdopp i -1,8°C. Ny Ålesund, Svalbard 2019

Att vara under vattenytan, som mest fyrtio meter, var alltid mer eller mindre speciellt. Ibland fick man treva sig fram i totalt mörker i någon smutsig hamn, andra gånger svävade man viktlös med god sikt i mer öppet vatten. Det var klaustrofobiskt eller härligt med många steg däremellan. Ibland satt man lätt sjösjuk i en gungande båt, tvungen att dyka ner i ett grumligt djup. Andra gånger var det en fröjd att kunna simma och andas som en slags fisk under vattenytan.

Senare, som mer vuxen man, hade jag en idé om att ”plåta” (= fotografera) världen genom vattenytan ur ett fiskperspektiv. Men det blev aldrig av. Det närmaste jag kom det, var kanske när jag med undervattenskamera fotade rester av gamla pålar som utgjort farledsspärrar eller delar av gamla hamnanläggningar. Då var jag amanuens och marinarkeolog på Blekinge Museum. Mitt första ”riktiga” jobb. 

Mitt dykande upphörde några år efter att jag fyllt trettio. Sedan dess har jag rent fysiskt mestadels hållit mig över ytan. Men jag har gjort en del mentala, nästan andliga, djupdykningar. TM (Transcendental Meditation) i ungdomen, ZEN-studier i samband med en fyrabetygsuppsats om konstnären Yves Klein och då och då andra introverta tankar om meningen med tillvaron. Jag har trivts med att vara ensam i skog och på hav, och har mått bra med ett slags iakttagande utanförskap. Utan att vara osocial, tror jag.

Ibland fylls jag av en slags insikt, eller kanske är det mer en känsla. En känsla av att förstå, av att förstå på riktigt. Det glimtar till då och då. Samtidigt finns känslan av att jag kunde gjort och förstått mer och bättre, av att förmågan finns där ganska tätt under ytan. Men den stannar där. Som dykare var det många gånger spännande och intressant nere i djupet, och skönt att efter passets slut andas utan lufttuber och få fast mark under fötterna. Men efter de mentala dyken står jag ofta kvar och trampar vatten och glömmer hur det var där nere...

Ok. Min senaste djupdykning, som jag skrev om nyligen, skedde för en dryg månad sedan. Då snurrade det till i huvudet och jag hamnade på köksgolvet. Med hjälp av yngste sonen, ambulans och sjukhus kom jag upp till ytan igen. Innan dess öppnades dörren till en annan värld ett ögonblick. Jag hann tänka att detta kanske är slutet. Jag var inte rädd, men nu efteråt är jag glad att jag kunde hålla huvudet över ytan! (Bild: Blå Lagunen på Island)

Livet är skört

Tisdagen den tolfte september satt jag i mitt kök och skulle avsluta en måltid som yngste sonen hade tillagat. Han och hans två flickor bodde tillfälligtvis hos mig i väntan på en egen lägenhet. En stund tidigare hade jag hjälpt tioåriga barnbarnet Ronja med en geografiläxa, som hon gillade att göra. Nu var yngsta barnbarnet uppe på övervåningen och nattades av pappa, men av någon anledning ville Ronja också upp dit. (På bilden intill fotograferade jag de tre vid Nimis 10/9)

Jag satt ensam kvar vid bordet när allting plötsligt började snurra. Jag försökte hålla mig i bordskanten men föll ner på golvet. Kanske svimmade jag en kort stund. Minns att jag försökte resa mig men kunde inte. Sonen hade hört något oväsen och kom ner efter en stund. Han klappade om mig, hjälpte mig upp på en stol och ringde ambulans. Jag ville prata med honom men fick inte fram orden, och min högra arm kunde jag knappt röra.

Allt gick fort. Snabbt iväg i en ambulans med två rediga kvinnor. En hel mottagnings-kommitte vid akuten. Röntgen, propplösande medicin och kanske något mer. Jag hade fått en stroke. Jag kördes upp till övervakning på neurologen. Mycket personal, vaktombyten, ständiga prov av blodtryck, EKG, blodprov, ny röntgen, lyfta armar och ben, rikta ögonen åt höger och åt vänster, peka på näsan m.m. Jag blev bättre ganska snabbt, talförmågan kom tillbaks och den okänsliga armen började kännas igen. Redan ett knappt dygn senare kunde jag åka hem tillsammans med barn och systrar! Lätt omskakad satt jag vid köksbordet igen, nu med bland annat blodförtunnande medicin som jag måste ta livet ut. 

På min födelsedag åtta dagar senare hade äldste sonen medelat att han skulle bjuda på lunch. Men han var inte ensam, han hade med sig min yngste son och mina två systrar. Det var en strålande sensommardag. De bjöd på brunch och sa sedan: ”Ta med dig en tandborste, vi skall åka en tur”. Turen visade sig gå till Nogersund och därifrån med båt ut till Hanö, känd från sjörapporten. Där blev det drink, promenad bland dovhjortar upp till fyren, bastu, god mat och övernattning på vandrarhem. Det hade bara gått åtta dagar sedan min stroke. Jag mådde prima!

På lördagen två dagar senare hade jag kalas för närmaste släkt och vänner. Särbon kom dan innan. Mycket jobb med diverse förberedelser. Systrarna dök hjälpande upp tidigare på festdagen. Kinesiska dumplings, vinbladsdolmar, renrullader, foccaccia och två smörgåstårtor varav den viktigaste levererades i sista minuten. Det blev en mycket trevlig och pratsam tillställning. Maten smakade, vin, öl och alkofritt flödade. Äldste sonen, som jag inte alltid varit en bra pappa till, höll ett rörande tal och flera följde efter. 

Där satt jag pigg och glad och tog emot vänliga ord. Jag tänkte att jag lika gärna kunde ha suttit i rullstol delförlamad och med svårigheter att tala. Eller ändå värre. Kanske var det slumpen, att jag inte var ensam hemma den där kvällen när stroken slog till, som räddade mig? Eller har jag en skyddsängel? Jag fick i alla fall en varningssignal från högre makter. Så länge man är frisk är livet självklart. Men nu hade jag passerat både en åldersgräns och en annan gräns och kände mig ödmjuk inför livet. Jag var tacksam över att allt gått bra, och insåg tydligare än någonsin att livet är skört!

Drömmar och misslyckanden

De flesta av oss har drömt om någon slags framgång, om att göra något bra och uppmärksammas, om ett hägrande framtida mål. Ett mål som sedan kanske inte uppfylldes, som gick i kras eller försvann in i livsdimman. När man var ung var drömmarna ofta orealistiska, med åren blev de mer avslipade och handfasta. Ja, även om några kanske har nått sina drömmars mål, har det nog naggats lite i kanten. Jag tror att vi ofta ljuger för oss själva och anpassar målen efter den krassa vekligheten. Det bidde i alla fall en tumme... eller så håller man god min fastän rocken inte passade så bra.

Många av oss har drömt om det perfekta livet och det perfekta kärleksförhållandet. Och ganska många av oss har sett det krackelera och spricka, men tagit vara på skärvorna och pusslat, reparerat och hittat nya vägar. Ur besvikelser och misslyckanden har vi sett att något nytt och oväntat bra kan uppstå. Är, som psykologen säger, misslyckanden erfarenheter som man kan dra nytta av? Ja oftast, men några är för ledsamma och svåra.

Mina två söner

”Alla skilsmässor är en katastrof”, sa nyligen en person som jag känt länge, när jag berättade att min yngste son skall separera efter elva år av sammanboende. Jag tänkte att det yttrandet byggde på den gamle vännens erfarenheter, och att det är sant för honom. Men jag ser att sonens och hans sambos vänliga och välordnade separation nog är bra för alla inblandade parter. Förhoppningsvis ett `misslyckande´ som vänds till något positivt.

Själv har jag varit med om både skilsmässa och separationer. Jag har känt svartsjuka och kärlekssorg, men också lättnad och befrielse. Så var det ett par år långa förhållandet med äldste sonens mamma. Resultatet blev ändå ett älskat barn! Mitt hittills längsta förhållande varade i 22 år. Vi gifte oss och fick två fina barn. Vi gled ifrån varann, särskilt jag kanske, drömmen falnade och slutade med skilsmässa. Det var ledsamt, men ingen katastrof. 

Några år efter det trodde jag att jag träffat den perfekta kvinnan. Det var kanske den där romantiska ungdomsdrömmen som blommade upp. Jag var antagligen förblindad av den och av henne. Efter ett och ett halv år drog hon sig ur. För mig var det ett sorgligt misslyckande. Men livet gick vidare och både hon och jag hamnade i nya förhållanden. Flera år senare träffades vi och fikade ihop några timmar. Det var öppet, naturligt och trevligt, men jag kände ingen längtan tillbaka. Drömmen var punkterad, verkligheten hade hunnit ifatt.

Ibland funderar jag på konstnärs-drömmen som fanns i mina unga år. Minns att jag berättade för farmor att jag tänkte bli konstnär. Hon gillade det. Men den drömmen var inte tillräckligt stark. Jag vågade inte satsa på ett konstnärsliv. Jag har gjort några tafatta försök, men har saknat tillräcklig motivation. Jag läste i stället kulturhistoria och jobbade några år på museum, men utbildade mig senare till bildlärare och undervisade de sista tio åren i foto och film på en medieskola. Varken en dröm eller ett misslyckande.

Vindy i naturhamn

Till sist en dröm som både uppfylldes och gick i kras. Sedan barnsben har jag tillbringat somrarna vid havet och med småbåtar av olika slag. I mycket vuxen ålder skaffade jag en lite större segelbåt. Det var nog en dröm jag haft länge. Båten hette Vindy och jag seglade med henne och olika passagerare under några år. En vår flöt hon som en kork när jag åkte till platsen där hon låg. Båten hade tappat blykölen! Jag lyckades sälja henne i befintligt skick, funderade på att skaffa en ny båt, men det blev aldrig av. Drömmen blev kort och fick ett oväntat slut. Men jag har fortsatt med mindre båtar och seglar nöjd vidare så. 

Livet hamnar ofta någonstans mellan dröm och misslyckande. Eller är hela livet en dröm?

”Av samma tyg som drömmar göras av, / Vi äro gjorda, och vårt korta liv / Omfamnas av en dröm.” (Shakespeare, Stormen 1623, övers. Hagberg 1879) 

”Vad är livet? Bländverk. / Bara skuggor, bara spegling. / Hela livet är att drömma / och drömmen själv en dröm.” (Calderon, Livet en dröm 1635, övers. Erik Blomberg 1956)

Tur och retur till Humpen

För en tid sedan tog jag Snabbtåget till Stockholm tillsammans med lillsyrran för kusinträff på Värmdön utanför Stockholm. Trevligt! Efter några dagar där åkte jag tåg till särbon i Linköping, varifrån vi efter några dar for till kompisfest på en plats några mil norr om stan som heter Humpen (på fotot intill). Humpen, var hade jag hört det namnet förut? Jo, i en visa! Elektricitet, det är nå´t märkligt med det, sjunger Linköpingssonen Tage Danielsson i Elektricitetsvisan, där det också berättas att orterna Humpen och Vreten har fått el. Det fick de först i början av femtiotalet.

Idag är det så självklart med el, men inte heller jag förstår riktigt hur elen tar sig fram kors och tvärs igenom tråden, genom alla stora och små ledningar från kraftverket till min brödrost. Men det funkar ju, så jag behöver inte förstå. Jag förstår inte heller varför det anses att Sverige behöver fördubbla sin elproduktion på drygt tio år för att elen skall räcka till. Men jag förstår varför det är förbjudet att ta reda på hur mycket elstöd de rikaste och slösaktigaste medborgarna fick efter senaste elprischocken... 

Ja, det slösas enormt med el nuförtiden. Särskilt jämfört med hur det var när jag var ung. Det måste finnas en väldig sparpotential som man inte använder sig av. Men det ligger väl i elbolagens intresse att vi använder mycket el, och de flesta unga verkar inte heller bry sig om att spara på den energin. 

Marknaden tycks vara fastlåst vid att landsvägsfordonen i framtiden skall vara batteridrivna, fastän drift med utsläppsfritt tillverkad vätgas verkar vara smartare och miljövänligare. Vilket också en satsning på tåg skulle vara! I alla fall kommer batteri-fabrikerna att kräva enorma mängder el, liksom industrin som skall tillverka fossilfritt stål. Förutom vattenkraft och många solceller skall massor av vindkraftverk och också nya, svindyra och potentiellt livsfarliga kärnkraftanläggningar förse oss med tillräcklig mängd el, säger nuvarande regering. 

Senast 2045 skall Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, läser jag på Naturvårdsverkets websida. Det låter ju bra. Med jättestor fossilfri produktion av elektricitet och med eldrivna fordon skall koldioxid-utsläppen stoppas. Men hur bra är det för Moder Jord med all denna el? Ökad BNP och ständig tillväxt gäller. (Särskilt tillväxten av ekonomiska klyftor i samhället!) Hur mycket bättre blir miljön med alla dessa elproduktions-anläggningar, elfordon och eldrivna prylar? Och hur ser det ut i de gruvor och fabriker världen över som krävs för att tillverka alla dessa prylar som vi tror att vi behöver? Det sägs ju redan nu att det skulle krävas minst tre jordklot om alla människor skall leva på samma konsumtionsnivå som vi.

Lilla Humpen

Jag, en vanlig medborgare i landet Sverige, är en del av allt detta. Mina kritiska tankar om det här är bara pyttesmå droppar i havet. Varje individ kan tycka vad den vill, men utvecklingen ångar på ändå. Nu är det den ekonomiskt liberala högern i ”Tidöpartierna” och nationalkonservativa SD som bestämmer i en ohelig allians. Elen, särskilt från nya kärnkraftverk, skall rädda landet säger de, men det tror inte jag på. Så ”enkelt” är det inte, och det kommer nog framtiden att visa.

Det blev bastu, fest och övernattning hos vännerna i Humpen. Jag sov gott i ett litet gästhus kallat Lilla Humpen. Vännernas pizzaugn från Portugal  värmdes upp med ved. Samma med bastun. Boningshuset har de på gammalt vis byggt själva med virke som vuxit på egen mark och som sågats upp i den egna eldrivna sågen. Ett imponerande projekt! Tur ändå att elektriciteten till sist kom också till Humpen! 

Elektricitetsvisan: https://www.youtube.com/watch?v=csRqxVXR-N0

Vår bästa tid är nu

Det finns bara nu, men eftersom du ofta har med dig det förflutna i ditt sinne och planerar för framtiden, så kanske du missar det där nuet. Ja, Carpe Diem = Fånga Dagen, det har vi hört många gånger. Men hur gör man det? Hur fångar man dagen och lever i nuet? Är det en klyscha som få lever efter? Eller ett modeuttryck som används ofta men sällan tillämpas?

Sedan några år gäller pensionärstid för mig. Jag har gott om fri tid med få fasta aktiviteter. Planerings-horisonten blir kortare. Åren går fortare men dagarna saktare. ”Denna dagen ett liv” (eller kanske denna veckan), gäller ofta för mig. Jag gillar långsamheten och tycker det är skönt att slippa vardagsstress och att passa jobb- och barntider. Förutsättningarna för mig att fånga dagen är goda! Jag improviserar och småplanerar i nuet och fångar dagen ganska bra, tror jag.

Så i stort är mitt liv lugnt, men inte stilla utan ganska omväxlande. Jag försöker fokusera på det positiva i stället för det negativa. Jag försöker följa mitt samvete och leva här och nu så gott det går, och att leva ansvarsfullt och solidariskt även om det är svårt i induvidualismens tidevarv. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”, uppmanas vi till i en känd bok. Det är en gyllene regel inom de flesta kulturer. Ibland uttrycks den såhär: ”Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.” Det är nog lättare att tillämpa när man lever saktare och närmare nuet.

Men är verkligen vår bästa tid nu? En tid med råa krig, upprustning, flyktingströmmar, svält, rasism, allt fler diktaturer och religiös fanatism. En tid med uppvärmning av vår planet med torka, skogsbränder, stormar, störtregn och översvämningar som följd. Därtill den sjätte massutrotningen. Fem globala massutrotningar har kraftigt minskat antalet djur och växter på Jorden. I den nya geologiska tidsåldern, antropocen, anser forskarna att vi människor står för den sjätte utrotningen. Dystert! 

Hur kan jag må bra trots att framtidsutsikterna är så deprimerande? (Inte ens priset på bensin och diesel har sjunkit! Ha, ha.) Jag känner kluvenheten. Det är nog självbevarelsedrift att ordna det så bra som möjligt för sig själv och de närmaste. Inte sällan förnekar eller förtränger jag budskapen om en värre framtid. Nästan omedvetet. Samtidigt försöker jag leva så att jag något lite bidrar till en bättre framtid. Eller i alla fall till hoppet om en sådan.

Men vi har ingen bättre tid än den vi lever i nu. Det går inte att välja. Du lever här och nu! Det gäller att göra det bästa för dig själv och alla andra av den tiden. Men Völvans och Snorres spådom om Ragnarök ljuder hotfullt i bakgrunden: ...Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder innan världen störtas... 

När man ser, läser och tänker på allt detta är det risk att den här sången känns ironisk:

https://www.youtube.com/watch?v=g2ekZYk4pVY

Äldre man på rundtur i norr

Det var länge sedan jag var i fjälltrakter på sommaren. Minns när mina två yngsta barns mor och jag högst upp på Sytertoppen vid Hemavan hälsades av en ilsken lämmel, och när vi - ett litet gäng från bildlärarutbildningen i Umeå - vandrade i nattkalla Abiskofjäll under riksdagsvalet 1979. Men mest minnesvärda är vandringarna i Sarek och Kebnekaise med vännen Paul på 1980-talet. Vi var unga och starka och ryggsäckarna var tunga inför härliga veckoturer i väglöst land. Som synes var även kamera med.

Nu är det 2023. Hur gör man då? Jo, man tar natttåget till Östersund tillsammans med särbon. Där har man hyrt en bil för en sexdagarsrunda i norra Jämtland och Norge. Ganska okända trakter för min del. Första dagen med stopp i Lit, Hammerdal och Strömsund innan vi kom till Gäddede där vi övernattade på Pilgrimshotellet (bild). Vackert där, men jag kände redan på den första lilla naturpromenaden att orken tryter. Åldern tar ut sin rätt. Hon tycker att jag andas fel. ”Ta lugna djupa andetag!”, säger hon, men det hjälper tyvärr inte.

Andra dagen fikade vi vid Jormvattnets Fiskecamp med fin utsikt över Ströms vattudal i Dunderklumpenland. Längre norrut avbröt jag genomsvettig och myggbiten en vandring till Bjurälvens underjordiska vattenfall och återvände till utgångsplatsen vid en vackert belägen övergiven gård vid Leipikvattnet. Hon kom tillbaks senare och berättade om sin naturupplevelse... Vi körde vidare på smal väg i sameland från Stora Blåsjön in i Norge. Genom öde fjällvidder nådde vi det lilla samhället Röyrsvik där vi bodde gott på Limingen Gjestegård. Jag klarade att vandra många höjdmeter upp till utsiktspunkten över Børgefjell Nationalpark ovanför byn dagen efter (bild).

Färden fortsatte mot Trondheim. Först över vackert tomt landskap med små fjäll och sjöar, genom en smal kilometerlång tunnel och vidare till E6-an mot staden med den kända katedralen som varit målet för pilgrimsvandringar under århundraden. Jag orkade med en rundtur i staden i ljuset av en dramatisk solnedgång. Charmig stad med många unga människor. Dagen efter hakade vi på en visning av den pampiga Nidaros-kadedralen och byggnader intill. Sedan ville hon gå upp till Kristiansten festning. Gubben blev trött i den branta backen och satte sig trotsigt att vila, men kom också han upp efter en stund. Vi avslutade med en fika i det hippa Bakklandet och styrde sedan mot Sverige.

Framåt tidig kväll kom vi till Sverige och Storlien. Jag förvånades över att se ett köpcenter, Fjell Handel, mitt i naturen! Många överfulla varuvagnar lastades av i norska bilar. Vi bodde två nätter på Storliens fjällgård, ett f.d. STFvandrarhem. Jag följde med henne på en lagom vandring upp till Vindarnas Tempel (bild). Det stod soffor på jämna avstånd längs leden. Det gillade jag! På nervägen började det regna allt kraftigare så vi skyndade in på Fjällhotellet och käkade en god middag. Halstrad röding!

Det är mycket turister i de här trakterna som har både tåg- och vägförbindelse. Vi körde till Storulvåns fjällstation där parkeringen var överfull. Jag har varit här på vintern en gång i min ungdom men kände inte igen mig. På en halvdagstur i den vackra terrängen mötte vi många vandrare av olika slag, proffs och amatörer. (Jag räknar mig nog numera till de senare.) Vi körde vidare till Handöl, känt för täjstenskaminer. Tyvärr är fabriken nerlagd sedan några år. Vi tittade in på en täljstens-workshop en stund och beskådade det imponerande vattenfallet i Handölan i närheten (bild). Efter mysfika körde vi till utgångspunkten, särbons uppväxtstad – Östersund.

Utan bil tog vi nästa dag bussen till en kompis i Ås en bit utanför sta´n. Vacker och bördig natur i slänterna ner mot Storsjön där vi badade i lagom svalt vatten. Vi bjöds på middag och fick nya kunskaper i biodlandets konst. Kring gården växte både bok och ek! Så tillbaks till hotellet där vi hämtade vårt bagage. Det var tungt för vi hade med oss både tält, sovsäckar och liggunderlag. (Om ifall att, men de användes aldrig.) Vårt nattåg avgick 21:22 då vi rätt nöjda steg in i egen sovkupé med litet toaduschrum. Jag med ny insikt om att åren tar ut sin rätt, att konditionen och styrkan inte är vad den varit. Men det är väl bara att kämpa på!