Minnet

Den lilla parveln i mammas famn är jag. Men jag minns nästan ingenting från den tidiga barndomen. Och det jag minns är kanske påverkat av foton jag sett och av vad jag hört föräldrarna och andra berätta. Första halvåret av min barndom bodde jag i Kristiansstad, sedan Hammarbyhöjden och Årsta i Stockholm och alla somrarna på morfars och mormors Grönviken vid Oxelösund. Hur många minnen skulle jag haft från dessa platser utan mammas album?

Vad minns vi och hur? Härom dagen lyssnade jag på ”Kropp och själ” på SR P1. Om betydelsen av barndomsminnen. Om att utan våra barndomsminnen har vi ingen historia, ingen identitet. Där sägs att man knappast minns något före tre års ålder, och att minnen triggas, uppdateras och förändras av bilder och berättelser. Också att lukt-och smakminnen har betydelse. Många har hört om Prousts Madeleinekaka. För mig var det kokt gädda med potatis, smält smör och pepparrot. Filbunke. Sur mjölk till knäckemackor med Guldmessmör. Oxsvans-soppa. Äggstanning. Inkokta grisfötter! Hemmagjorda fastlagsbullar med varm mjölk. 

Grönviken

Minnet verkar vara selektivt. I viss mån minns man det man vill minnas och glömmer det man inte vill minnas. Förmodligen kommer jag ihåg de härligaste och gladaste händelserna i mitt liv. Men även om jag förträngt mycket av de dåliga och tråkiga så finns ändå de allra hemskaste och mest skamfylla händelserna kvar i minnet. 

Särskilt dåligt minne tycks brottsligar och kriminella ha. De minns oftast ingenting av vad som hände eller vilka som var med när brottet begicks. Men de minns att de inte var på brottsplatsen då, fastän de faktiskt var där... På liknande sätt vardagsglömmer och förskönar vi nog pinsamma och för oss ofördelaktiga saker. Medvetet eller omedvetet.

Som vuxen har jag ganska ofta märkt hur olika man minns samma händelse. Till exempel en semesterresa. Mitt i det gemensamma minnet finns saker som bara någon minns, och annnat som någon annan observerat och ensam kommer ihåg. ”Va, sa jag det?. Gjorde jag verkligen så!? Nej, där var vi väl inte?” Min särbo minns inte att hon för många år sedan höll min nyfödda dotter i sin famn. Jag fick visa ett foto på det för att få henne att tro på det. Hur glömskan verkade där vet jag inte.

Jag har alltid ansetts vara glömsk och tankspridd. Samtidigt som jag skall göra något, tänker jag på något annat, kommer på ytterligare något och glömmer det jag skulle göra från början. Var lade jag nycklarna? Var är mobilen? Var det idag vi skulle dit! - Någon som känner igen sig?

Vi får sämre minne med åren, vi är bäst runt tjugofem års ålder sedan går det sakta utför. Efter sextio börjar vi få svårt att minnas namn på personer och platser. Dementa har dåligt närminne men minns ofta det förflutna. Till exempel kände mina yngsta barns mormor inte igen sin dotter som besökte henne ofta. Så här kunde det låta:  -Du är snäll som besöker mig så ofta, men min dotter är aldrig här. -Men mamma, jag är ju din dotter! -Nej, hon är mycket yngre än du! Komiskt och tragiskt på samma gång.

Berättelsen om oss själva bygger nog på sanna och förskönade minnen. Utan förträngda sådana. Det blir som ett mentalt CV där det mesta är positivt. Som i den gamla Jules Sylvain-schlagern: ”Räkna de lyckliga stunderna blott / och glöm dem som sorger dig ger”: https://www.youtube.com/watch?v=1QuKA8jfTG0

https://www.vetenskaphalsa.se/sa-funkar-minnet/