Den sista snön

Mot slutet av andra världskriget föddes jag, men mina uppväxtår var en tid av framtidstro och välståndsutveckling. Under min livstid har jag emellertid också upplevt hur optimismen har dämpats och hur vädret har förändrats. Framtiden ser inte lika ljus ut längre.

Det är inte längre någon vinter med snö och is här nere i Skåne. När jag flyttade till Malmö 1950 och många år därefter åkte vi skidor i Öresundsparken och det var självklart att det var skridskois på dammarna där redan under jullovet. Man kunde åka till liftar och skidspår i Frostavallen eller Sjöbo om man ville åka på längden eller utför. Det var vit vinter från jul och förbi sportlovet. Kanske förgyller minnet detta en del, men klimatet har förändrats. Det tvistas lite om varför, men faktum kvarstår: Det blir snabbt varmare på vår planet. 

Snön på vinter-OS i Kina i år var konstgjord till nära hundra procent. Så lär det väl vara på många utförsåkarställen i södra halvan av Sverige också. Nu är det sportlovsvecka, men det är barmark och plusgrader på västkusten och i stora delar av sydsverige ända upp mot Stockholm. Metrologerna räknar med att den vita vintern snart är en månad kortare och att den kommer att saknas helt långt upp i södra delen av landet.

För några år sedan var jag på Svalbard en vårvecka. Det var en stark upplevelse att se det storslagna arktiska landskapet och djuren där. Där uppe blir det varmare dubbelt så snabbt som på sydligare breddgrader. Isarna smälter oroväckande snabbt. Vad är det för framtid som väntar oss?

Medan jag skriver detta invaderar Rysslands krigsmakt sitt grannland på ett sätt som liknar Nazitysklands angrepp på Polen. Europa har fått en ny krigsgalen diktator. Skall man då bekymra sig över klimatet? Ja, det skall man, även om fruktan för ett nytt världskrig tar över. Jag tänker med sorg i hjärtat på mina barns och barnbarns framtid! 

Envåldshärskare och auktoritära regimer verkar vara mycket rädda för demokrati och för den frihet för medier och individer som den innebär. I demokratier är det mycket svårt att genomföra beslut mot folkmajoritetens vilja, men i autokratier går det lätt. I diktatoriska stater borde det alltså vara enkelt att införa regler som minskar föroreningen och uppvärmningen av vårt jordklot. Men det sker inte, det struntar man i. I stället repression och koncentration av ekonomisk och politisk makt till en liten elit. Man stärker hemlig polis för att kontrollera befolkningen och satsar stort på militär upprustning. När maktspelet drar igång skiter man bokstavligt talat i miljön. Detta verkar gälla oberoende av politiska förtecken. 

Snön smälter och de vita vintrarna försvinner. Inte alla bekymrar sig över det trots forskarmajoritetens upprepade varningar. Antagligen behöver vi stå i vatten upp till halsen innan vi inser allvaret. Om vi inte innan dess är involverade i ett nytt storkrig eller vandrar i en radioaktiv öken... 

Det är så extra sorgligt med alla dessa högst påtagliga varningssignaler när man samtidigt ser hur mycket klokhet, välvilja och omtanke, hur mycket gott och vackert det finns i världen. Vi borde kunna leva tillsammans i fred och frihet och ordna planeten till det bästa för allt liv på jorden. Den drömmen har många drömt, men hur gör vi för att den skall bli sann?

https://www.youtube.com/watch?v=2Pf_DntbQ8Y