Begravning

I min ålder är det inte ovanligt att man går på begravning. En nära anhörig, en vän eller en släktig har gått bort. Senast var jag på den mest sorgliga begravning av alla jag varit med om: min älskade dotters. Den grep mig mer än någon tidigare. Stor och gränslös sorg och saknad! 

Men det är alltid mycket allvarligt och sorgesamt under en begravningsakt. Inför kistan eller urnan sörjer man den bortgångna, minns hennes liv och rannsakar kanske sitt eget och undrar hur länge det skall vara och hur det kommer att ta slut. 

Det obegripliga men samtidigt självklara tar tag i en. Man är kanske något mindre sorgsen och lättad efter att ha lagt en blomma till den avlidna och kommit ut ur begravnings-lokalen. Då har man lagt något bakom sig och det är också liksom att man själv vunnit ytterligare tid i schackspelet med liemannen. Man kan torka tårarna och umgås med de andra levande och prata om den döda med begravningsgäster, vänner och släktingar. En del av dem har man inte sett på länge. 

Vid minnesstunden efteråt blir det ofta pratsamt och till och med glatt när man sitter tillsammans vid måltidsdryckerna, buffématen och kaffet. Jag har upplevt det där flera gånger. Människor som är nästan okända för varandra samtalar öppet, och ibland har nya band knutits så att man har kommit närmare människor som man inte har sett på många år. Så blev det en gång med mina kusiner när en moster gick bort. Vart annat år ses vi numera under några dagar då vi umgås nära och pratar mycket. Släktband och minnen förenar oss fastän vi är ganska olika. 

Borgerliga begravningar blir allt vanligare, de senaste jag varit på var sådana. Då utformas akten efter den dödes o/el nära anhörigas önskemål. Min dotter Hanna hade nämnt några saker som vi närmast anhöriga tog fasta på inför hennes begravning. När min mor dog för några år sedan underlättade det för oss barn att hon hade skrivit ner en del om hur hon ville ha det. Jag har redan gjort likadant.

I vårt ganska ateistiska land har begravnings-ritualerna blivit mindre strikta liksom klädkoden. Flipflop och hawaiiskjorta eller högtidsklädsel är två ytterligheter. Oftast hamnar man någonstans mitt emellan. I begravnings-annonserna ser man också förändringen. Båtar, fåglar, hundar, bilar och diverse andra symboler syns numera bland några få kors på dessa sidor. Överst på sin begravningsannons, som hennes äldste bror utformade och tecknade, sitter Hanna med sin älskade hund och blickar bort mot fjärran.

Inför döden är vi alla lika sägs det. I alla fall skall vi alla dö, oberoende av social ställning och status. En gång på bildlärar-utbildningen i Umeå gjorde jag en liten utställning om de olika religionernas syn på döden. Kristendom, Islam, Buddhism, Hinduism m.fl. Begravningen och hur man gör med den döda kroppen verkar vara en övergångsrit till något slags liv i en annan dimension, i en annan värld. Som om döden inte är slutet, som om den är början på något annat. Även ateister säger gärna något i stil med att ”vi ses snart där uppe” till den döda.

Hannas mor och jag satt vid dotterns dödsbädd när hon tog sitt sista andetag. Hon böjde sitt huvud bakåt, spärrade upp ögonen och tittade förvånad upp i taket. En kort stund efteråt sänkte hon sitt huvud, halvslöt ögonen och hennes läppar formades till ett stilla leende. Jag undrar vad hon såg och upplevde under de ögonblicken...?