Vi lever i den kanske tryggaste delen av världen, i Skandinavien. Ändå lever vi i en tid av rädsla. Rädsla för klimatkollaps, rädsla för Ryssland, och Kina, för ett ödeläggande tredje världskrig, rädsla för muslimer och islamister, för de som är annorlunda än oss. Vi är rädda för att inte vara omtyckta, för att inte räcka till, för att inte vara snygga och attraktiva. Vi är rädda för att dö, för att bli ensamma, för att bli övergivna, för att att bli överfallna och rånade på våra gator eller skjutna av misstag. Vi är rädda för coronaviruset och dess mutationer, och många är rädda för att vaccinera sig...
 |
| Skulptur: "Du och jag", Linn M Carlehed |
Rädslan är väl i grunden en automatisk reaktion på en akut fara. Adrenalinet strömmar till och skärper våra sinnen så att vi kan undvika faran, fly snabbare eller försvara oss bättre. Men i vår tid bombarderas vi av sanna och falska påståenden och meddelanden, och medierna tar hellre upp hemskheter än positiva saker. Adrenalinet strömmar till framför bildskärmarna och vi vet inte hur vi skall hantera rädslan och ilskan.
Nationalkonservativa politiska krafter har sin grogrund i detta. Många kanaliserar sin oro och rädsla i deras budskap. Alltför ofta får det utlopp i fanatism, oförsonlighet, hat och agression. Det hände för inte så länge sedan i Tyskland och i Ryssland/Sovjet. I dag finns det stora nationalistpartier med en liknande agenda i de flesta Europeiska länder liksom i Sverige. Och i många utomeuropeiska stater som t.ex. i Trumps USA, i Indien, Iran och Brasilien. För att inte tala om Myanmar/Burma och Nordkorea. Eller ”Kalifatet”. Himmel och helvete. Kampen mellan de goda och de onda krafterna har nog varit ett tema i sägner och berättelser så länge människosläktet har funnits, och nästan alltid segrar det goda i sagorna. Men så ser det tyvärr inte alltid ut i verkligheten.
På det personliga planet är ofta likgiltighet och förnekande ett sätt att handskas med sin rädsla. ”70 miljoner flyktingar i världen. Tja, det är inte mitt problem!”, ”Påståendet att vi människor påverkar klimatet är en konspiration!”, ”Alkohol som tröst och medicin? Nej, jag har ingen rädsla eller ångest. Jag dricker för att det är gott!” Det finns alltid någon eller något att hänvisa till som bekräftar förnekandet och lindrar oron lite grand. Även om magkänslan säger att du har fel.
Ett annat sätt är att försöka se och förstå sin egen roll i stället för att bara skylla på händelser och företeelser i omvärlden och på människor omkring sig. Det går att själv, eller med hjälp, genomskåda sin oro och sina rädslor, så att man genom kunskap får insikt och förståelse i stället. Att man ser sin plats i det lilla här och nu och nöjer sig med det. Att man inser att var och en är centrum bara i sitt eget universum, men också att vi alla har en bit av det stora oändliga inom oss. Så att vi möter våra medmänniskor med vänlighet, förståelse och välvilja. Och att vi så ofta vi kan väljer det goda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar