Sextiofem plus

Någon gång når vi den ålder då vi lämnar yrkeslivet. I alla fall gör de allra flesta av oss det. Själv jobbade jag nästan till fyllda sextiosju år. Jag hade ett omväxlande, lugnt och intressant jobb med trevliga kollegor. Men sista året gick jag lite grand på tomgång och ångrade ibland att jag inte lämnat lönearbetet tidigare. Men pensionen blev i alla fall bättre.

Många längtar till pensionärstiden. För att till sist kunna sysselsätta sig med det man verkligen gillar och inte haft tid till under arbetslivstiden. Eller för att jobbet varit trist och innehållslöst men nödvändigt för försörjningen. Eller kanske bara för att uppleva friheten i att sova utan väckarklocka och tråkiga plikter.

Tyvärr möter många av oss en pensionärstillvaro som är svår att fylla med bra innehåll. Man har nog längtat efter friheten i att slippa gå till jobbet men möter en ödslig tomhet. Man kämpar med meningslöshet, tristess, sysslolöshet, identitetskris, ostrukturerad mediekonsumtion och för stort alkoholintag. Man är oförberedd på det stora steget från arbete till ”frihet”.

Åter andra älskar sitt arbete och fortsätter att jobba tills de stupar. Eller söker efter ett nytt jobb när de inte längre får fortsätta på det gamla. Jag minns en pensionerad sättare på en tidning där jag jobbade i min ungdom. Han kom till sin gamla arbetsplats vid 05-tiden varje morgon på samma sätt som han gjort under sitt arbetsliv. Han hade kvar sin dygnsrytm, och det förlorade jobbet var hans liv dit han kom för att prata och fika med de gamla kamraterna. Men många hittar rätt och finner meningsfulla sysselsättningar, nya jobb och lagom deltidsarbete.

Också människor med konstnärliga eller andra starka intressen och hobbies verkar klara övergången bra och kan blomma upp den sista tiden av jordelivet. Många som har barn och barnbarn får en ny roll som dagishämtare, barnvakt och kompis med de yngre generationerna. Sextiofemplussare reser mycket, i alla fall de som har hyfsad ekonomi. Jag känner både välbeställda och fattiga äldre, resmålen är väldigt olika både till art och antal, men summan av ”lycka” är kanske den samma.  

För de flesta av oss är livet tiden mellan födelse och död. Vid fyllda sextiofem har man förhoppningsvis en bit kvar. För mig har det hittills varit en bra bit. Men den utmätta tiden krymper hur som helst, och den inre friden är inte alltid lätt att finna, särskilt inte i vårt ungdomsfixerade samhälle. Man förväntas vara stark, duktig och ungdomlig. Åldrandet skall inte synas och döendet smusslas undan. Nästan som en klassisk förnekelse. Kanske har de som har en religiös tro eller någon annan slags andlig övertygelse lättare att möta jordelivets slut. Jag känner en kvinna som anser sig ”upplyst” och som så sakta förbereder sig för nästa liv utan någon dödsångest.

"Heaven is a place where nothing ever happens"

Samma sak iakttog jag när jag härom dagen såg en dokumentärfilm om hur hinduer möter döden i världens äldsta stad, Varanasi. Dessa indier har en ganska avspänd inställning till döden. Gamla kan ta in på ”dödshotell” när de känner att slutet närmar sig, och därefter bränns de helt öppet med anhöriga omkring sig nere vid Ganges, där den dödes aska sedan sprids i den heliga floden. Ganska fint tycker jag.

Amen.