"Förgänlighetskänslighet"

Jag hörde det ordet i sista avsnittet av SVT 2´s ”Meningen med livet” yttras av finlandssvenska författaren Merete Mazzarella. Förgänglighets-känslighet! Den känslan griper mig allt oftare. Jag gråter oftare nu när jag är äldre. Svårt att inte bli rörd på en väns eller nära anhörigs begravning. Även glädjetårar och sentimentala tårar kommer lättare nuförtiden när man inser att livet är långt men kort...

Även läget i världen och i vårt land kan göra att man grips av denna förgänglighetskänslighet. Jag funderar över mitt eget ansvar inför klimathotets domedagstoner. Det är inte lätt att vara konsekvent! Kära väninnan har en föredömlig livsstil, men även hon flyger då och då långt bort och försämrar sitt CO2-avtryck. Men det spelar ingen roll, säger många...

Parisplanen att hålla världens utsläpp av växthusgaser under 1,5-2% avvisas av det globala ekonomiska etablissemanget. Under FN-förhandlingarna i Europas kolcentrum Katowice försöker man skärpa parisplanens riktlinjer. Men Ryssland, Kuwait, Saudiarabien och USA med ny president tycks skita helt i det. Förenta staternas store ledare vill satsa på ”rent” kol, olja och kärnkraft. Hellre smältande polarisar, höjda havsnivåer och väderkaos än att på något vis ändra livstil tydligen! - Det kan få mig att gråta med tanke på mina barn och barnbarns framtid. 

Foto: Eva Sandström

”Vet du inte, min son, med hur lite förstånd världen styres,” lär Axel Oxenstjärna ha sagt till sin son Johan när denne kände sig osäker inför att han skulle förhandla för Sveriges räkning i den Westfaliska freden. (Den slöts 1648 och blev slutet på det så kallade 30-åriga kriget.) 

- - - med hur lite förstånd världen styres! För många av oss kunde det yttrandet lika gärna ha gällt dagens världsledare: Trumph, Putin och Xi Jinping. Till dessa kan vi lägga Indiens hindunationalistiska premiärminister Modi och Brasiliens nyvalde extremt högernationalistiske och klimatförnekande president Bolsonaro. Med flera!

Till detta den ohämmade girigheten hos en del börs- och bankmänniskor. Jag har nyligen sett två dokumentärer i SVT om människor som hyllar egoismens filosof Ayn Rands extrema ideal. Värst är ”Männen som plundrade Europa”, som beskriver hur ett nätverk av internationella finansmän med säte i London och Frankfurt nyligen plundrat europeiska stater på hundratals miljarder med hjälp av några av världens största banker! De ledande personerna bland dem hyllar sin egen intelligens och föraktar ”medelmåttorna” som de liknar vid de svaga individerna i en kaninflock. De svaga som borde gå under och helst utrotas för att flocken/samhället skall bli starkare! Rena nazismen alltså! 

Dokumentären ”En vanlig miljardär” handlar om den svenske utlandsboende mångmiljardären Akelius som köper billiga hyreshus i storstäder världen över, lyxrenoverar och dubblar eller flerdubblar hyran så att de som bodde där tidigare inte har råd att bo kvar. Han tycker att han gör mänskligheten en tjänst som förbättrar bostadsbeståndet och känner inget som helst ansvar för den segregering han orsakar. Men jäkligt rik blir han, och han vet hur man skattar så lite som möjligt!

Ja, känslan av förgänglighet blir nästan överväldigande inför dessa världens ledare och superrika egoister. Jag är inte expert, men kallas inte sådana för psykopater? 

Men låt inte hoppet fara även om det ibland kan kännas som om vi stod inför helvetets port. Det finns också många goda krafter i världen! Låt oss med gott mod och nya krafter segla vidare mot en annan horisont. Gärna ombord på skeppet ”Hoppet”.

Vi läromästare

Ibland hör jag att den generation jag tillhör är den som haft det bäst av alla under tidernas lopp. Efterkrigsgenerationen som hela tiden fick det bättre och som kunde se hoppfullt på framtiden. Det är sant på sätt och vis, men när jag läser texten nedan jag skrev i min ”dagbok” 1979 låter det inte så hoppfullt. Min förstfödde var då sex år gammal: 

Hur gör vi nu när barnens läromästare är lurade 

och mutade av falska gudar

När vi utan att riktigt fatta 

jobbar energiskt på vår egen undergång

När vi inte längre kan tala om för barnen 

varför dom är födda 

och till vad dom har sina liv

Hur gör vi nu när ständigt ökad bruttonationalprodukt 

har blivit tillvarons mål 

och bästa möjliga avkastning på investerat kapital 

blivit livets mening?

När vi är så upptagna av att 

tjäna pengar att vi inte har tid 

att lyssna på de vise männens råd?

Gautáma borde ta oss i handen och leda oss rätt 

Krishna kunde berätta vad vi har att göra med våra liv 

Muhammed skulle viska i vårt öra och förklara vad som är fel 

och Jesus uppenbaras framför TV´n

tändande nya ljus i våra hjärtan!

Strålögda profeter borde träda fram 

och med alvsmidda svärd peka på mammons agenter

klyvande folkets bödlar 

förförare som frossat för blodspengar 

och öst förakt över sina slavar

Förvandlande sina svärd till trollstavar

skulle de sedan skänka oss 

livets mening åter 

så att vi läromästare 

kunde berätta för barnen 

till vad dom har sina liv

Det låter ganska deppigt. Under 1960-talet ifrågasattes det kapitalistiska samhällets ideal och drivkrafter av många. Även jag påverkades av det, och det lever nog kvar i mig fortfarande i någon slags förädlad form. Men stämningen i texten är inte helt olik den som finns i samhället idag. Vi ser ohämmad girighet, ökade klyftor ekonomiskt och mentalt, splittring och våld i världen. Och det uppväxande släktet får bära klimathotets ok tungt på sina axlar.

Förändras man under livets gång? Tja, det gör man nog. Förhoppningsvis blir man mer vidsynt, tolerant och pragmatisk. Allt är inte svart eller vitt. Idag försöker jag se tidens hot och djävligheter med bibehållet gott humör. Att deppa ihop leder inte till något bra, och det finns trots allt hopp och många goda krafter i världen. Eller hur? 

Sociala medier...

Många talar om att vi lever i individualismens tidevarv, där solidaritet nästan blivit ett fult ord och där egoismen blivit norm. Som vanligt är verkligheten mer komplicerad än så, men nog ligger det en del sanning i det. Och de sociala medierna sägs göda en uppblåst och narcissistisk självbild hos oss utövare. 

Jag är ju själv en av dessa och kollar därför vad Wikipedia säger om detta: ”Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning vars kännetecken är överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum och brist på empati. Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen alla människor har; känslan av att vilja vara omtyckt.” 

Världens ledande stormakt tycks ha en sådan patologiskt narcissistisk president! Och han får ständigt utlopp för detta via Twitter. Men jag, liksom de flesta av oss, tar endast till mig den sista meningen i citatet ovan. För jag och du är väl bara naturligt narcissistiska!? Facebook och Instagram triggar det där i mig. Ja, vi vill synas, i alla fall litet grand, och vara omtyckta. Det är väl ett av skälen till att vi lockas till de sociala medierna. Men de är medvetet narcissimlockande för att vi skall återvända dit och träffas av åsikter och produkter som algoritmerna räknat ut att vi är mottagliga för. 

Dessa förbannade algoritmer som också väljer ut vilka vänner du och jag ser och kopplas till, och framför allt vilken reklam som dyker upp. (Men algoritmerna går att lura, och det bör man göra så mycket man kan!) En annan negativ sida är att vi låses in i åsiktsrum där bara de med ungefär samma åsikter som vi själva finns. Så fungerar väl livet utanför de sociala medierna också, kan man säga, men genom de sociala medierna polariseras samhället ytterligare på ett farligt sätt. Inte minst genom desinformation och falska påståenden som sprids stor skala bland annat via falska konton och så kallade trollfabriker.

Men det är inte bara eländigt utan också kul och bra! Till det positiva hör att jag läser många roliga, intressanta, lärorika och tankeväckande inlägg och delade artiklar som jag aldrig hade hittat själv. Och jag tittar på många fina, kul, vackra och kluriga bilder. Med hjälp av de sociala medierna vidgar jag nog min världsbild lite grand. Vidare håller jag kontakt med gamla och nya vänner och bekanta från nu och då som bor nära eller långt borta. Och det känns bra!

Vissa användare av sociala medier är mycket aktiva och lägger ut mycket. (Jag är nog en av dessa) I andra änden finns de som bara tittar och läser, men aldrig eller mycket sällan lägger ut något själva; Vi använder alltså de sociala medierna på olika sätt därför att vi är olika individer. Jag brukar säga till dem som förfasar sig mest, att användningen av sociala medier blir vad man själv gör det till. 

Men en annan oroande sida av sociala medier som man inte alltid tänker på, är att man frivilligt lämnar uppgifter om sig själv, sina bilder och åsikter, till Google och Facebook med flera, och all information om dig sparas och ägs av företagen! Ja, allt du gör på internet kan spåras och lagras. Liksom din mobiltelefon-användning. Till detta kommer att det du köper med kort registreras: tid, plats och vad du handlat. 

Vad kan allt detta användas till? Väntar ett Storebror-Ser-Dig-samhälle av samma slag som håller på att ta form i Xi Jingping´s Kina? Ja, risken är nog större än vi vill tro! Google vet mer om oss än SÄPO, påstod någon. Så vi bör vara försiktiga och vaksamma. Och rädda om vår integritet i den någorlunda fria demokrati vi lever i!

Fyra dagar i Estland

Gammalt och nytt i Tallinn

Härom veckan var jag för första gångan i Estland. Jag visste inte mycket mer om landet än att jag hade läst Sofie Oksanens ”Utrensning” och ”Stalins kossor” samt sett filmen ”Torsk på Tallinn” av Tomas Alfredson och Killinggänget. Den bild dessa ”källor” gav av landet var inte särskilt positiv. Under fyra dagar där har jag fått en annan bild.

Estland är ett litet land (ca 1,5 milj inv) som i många århundraden styrts av utländska herrar. Danskar, tyskar, svenskar, ryssar, tyskar och sovjetryssar i nämnd ordning. Först 1918 blev landet fritt, men det ockuperades igen av ryssar och tyskar under andra världskriget som kostade en dryg fjärdedel av befolkningen livet. 1944, när östfronten bröt samman, flydde 30.000 ester till Sverige och över 100.000 deporterades till arbetsläger i Sibirien. Landet tvångsanslöts till Sovjetunionen samma år. Ryssar och Ukrainare förflyttades till Estland för att ersätta de ester som flytt, dött eller deporterats. Kvar i skogarna fanns en gerilla, ”skogsbröderna”, som kämpade mot den sovjetiska övermakten till en bit in på 50-talet. (Den siste skogsbrodern lär ha drunknat eller dränkts så sent som 1978)

Fotografering av kör på Nationalmuseet i Tartu

Olika manifestationer i slutet av 80-talet bäddade för ny självständighet. Den 23 augusti 1989, på den olagliga Molotov-Ribbentrop-paktens 50-årsdag, bildade två miljoner människor från Estland, Lettland och Litauen en levande kedja från Tallinn via Riga till Vilnius. I Estland talar man gärna om den ”Sjungande revolutionen” då hundratusentals människor samlades i Tallinn för att sjunga och lyssna på nationella sånger. I augusti 1991, i samband med den misslyckade statskuppen mot Gorbatjov i Moskva, blev Estland till sist en självständig stat igen.

Domkyrkoruinen i Tartu

Jag och min reseledare landade i Tallinn en fredag för vidare färd till en ljusfest i Tartu, där hon varit engagerad tidigare. Vi var lite försenade och missade snabbussen som enligt henne var enda sättet att ta sig dit. Men det visade sig att det också fanns tåg. Vi tog ett sådant, modernt och välfungerande, och kom till Tartu i tid. I den staden, som förr hette Dorpat, finns Estlands äldsta och största universitet, instiftat av svenskarna 1632. Liksom landet har staden genomlidit mycket. Uppe på kullarna i centrum, där också universitetet finns, ligger ruinen av den ståtliga medeltida domkyrkan. I en annan del av centrala staden finns fina kvarter med enhetlig empirearkitektur och strax intill köpcetrumlådor av internationellt snitt.

Ljussatt rådhusplats i Tartu

I Tartu finns Estlands nya Nationalmuseum. Det ligger intill en stor fd sovjetisk flygplats för strategiskt bombflyg. Kanske inte av en slump... Det museet är ett av de bästa jag (en fd museiman) sett. Här visas landets historia och folkkultur, och man har satsat stort på ståtlig arkitektur och på modern utställningsteknik av bästa slag! Det är en lyckad manifestation av nationell självständighet.

Från bussen tillbaks till Tallinn ser man spår av Sovjettiden. Det är ett ganska enformigt platt landskap med skogar och öppna fält. Där syns gårdar som övergivits och förfallit under det sovjetiska kollektivjordbrukets tid, och en del som byggts upp nyligen. Här och där i tätorterna ser man stora förfallna industrikomplex och i Tallins och Tartus förorter trista bostadskomplex i betong från samma era. Förfallna hus sida vid sida med nya ser man ganska ofta, men utvecklingen verkar gå snabbt åt rätt håll.

Alexander Nevsky-katedralen i Tallinn

I Tallin (Reval) är historien närvarande i en levande och turistvänlig stad. I den pittoreska medeltida delen är hansatidens ringmur bevarad till stor del. Inte så mycket turistiskt krimskrams där heller. Högt uppe på Domberget ligger Alexander Nevsky-katedralen och påminner om att det finns många med ryskortodox tro i landet. Ca 30% av befolkningen har ryska som modersmål. Alla av dem är inte estniska medborgare. För att bli det skall man ha bott i landet i minst två år och ha grundkunskaper i estniska språket. Det finns mycket att se och göra i och omkring staden. Vi hade tänkt åka till det nyöppnade Arvo Pärt Centrum sydväst om Tallinn, men vi tog fel buss och hamnade i stället på Estlands Friluftmuseum som ligger i fin natur vid kusten med gamla byggnader från olika delar av landet. 

Estland är modernare och fridfullare än jag väntat mig. T.ex. fanns bildskärm med gratis filmer på flygplansvis i långfärdsbussens stolsryggar. Betalning med kort är det vanligaste och många verkar ha en smartphone. De flesta av yngre årgång är bra på engelska. Prisnivån är lägre än i Sverige. Vi bodde i bra dubbelrum för ca 40 euro per natt. Jag återvänder gärna till Estland och lägger nog i så fall till de andra baltiska länderna Lettland och Litauen i resrutten.

Kärlek och sex

”Kärlek” och ”älska” är stora, vackra och mångtydiga ord men också ofta uttjatatde, slitna och missbrukade. Ibland är de synonyma med ordet ”sex” och syftar då på den fysiska så kallade ”kärleksakten” eller något liknande som kan vara långt ifrån grundbetydelsen av ordet kärlek. Emellertid ingår de båda ibland i skön förening. I en så´n här offentlig bloggtext är jag nog försiktig med att rannsaka mig själv särskilt djupt, men med åren har man ändå fått en viss erfarenhet och insikt. Självupplevd och genom andra.

Vi har av naturen en sexuell drift som vill förlösas i lust- och njutningsfyllda handlingar. Ofta handlar det om samlag som väl ytterst är till för släktes fortbestånd. Men väldigt ofta handlar det bara om att ha det skönt tillsammans och, om man är kvinna och man, samtidigt se till att  inte bli med barn. (Om man inte ligger med varandra för att få barn förstås!) Ibland har man sex utan att några andra känslor än lust och kåthet är inblandade, och det är okej när båda är med på det. 

Naturen har sett till att vi tycker det är en njutning att mötas kropp mot kropp och tillsammans nå lustfyllda höjder. Genom sex kan vi nå djup närhet och skön förening, så att vi med viss rätt kan säga att vi älskar. Det kan vara försiktigt romantiskt eller vildare, men om det kallas ”att älska” på riktigt skall det vara ömsesidigt, fördjupande, kärleksfullt och gärna osjälviskt.

Jag har förstått att i många länder blir männen av med sin svendom hos prostituerade och vanan att köpa sex består sedan ofta i de kulturerna. Men så är det mycket sällan för oss svenska grabbar. Här är det ju straffbart. Jag lyssnade för en tid sedan i P1 på ett reportage om tyska bordeller. Då insåg jag igen hur olika det kan vara, även mellan grannländer. Där är prostitution helt lagligt och den finare sortens horhus är som ett spa. Mannen betalar entré, kläs i en vit badrock, serveras vin och buffé och kan välja fritt bland de unga nakna damerna som rör sig i lokalerna. Man gör upp med en kvinna, har sex och betalar. Se´n badar man eller käkar vidare och väljer nästa kvinna och nästa igen, tills man inte orkar eller har råd med mer. 

En bordellägare intervjuades och berättade hur bra kvinnorna, som mest är från Östeuropa och Afrika (trafficking-offer?), har det. Han själv hade en dotter i 20-årsåldern. Intervjuaren frågade om hon också jobbade med att sälja sin kropp, som tydligen är ett så trevligt jobb... Nej, hon pluggade på universitet, direktören tyckte nog inte att bordelljobbet passade hans dotter!

I allmännhet har vi män en mer pockande sexdrift än kvinnorna, men sexhandel och nätporr är så långt från kärlek man kan komma! Och det gäller också mycket annan sex. Till exempel när det blir som en drog där man bara är ute efter orgasmkicken, eller när den ene tvingar den andre till sexhandlingar hen inte vill vara med på. Oftast är det männen som bedriver dominas-, förnedrings- och kravsex. Att man söker osund bekräftelse genom sex tror jag är vanligt, och många män och en del kvinnor bedriver trofésex där man kan skryta med sina erövringar. Nästan alltid är alla dessa former av sex helt kärlekslösa, anser jag!

Men jag är en åldrande man med lätt sviktande sexuell förmåga som har andra bekymmer än de nyss beskrivna, eller att riskera att göra kvinnan med barn. Jag ligger gärna i kärleksfull omfamning, men med åren inser jag sanningen i ett sydamerikanskt (?) ordspråk om sex: ”Mannen så länge han kan – Kvinnan så länge hon vill!” 

Sex är ofta skönt, till och med härligt. Men störst av allt är kärleken!

Kan till sist inte låta bli ett bibelcitat: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor 13:7) - - - ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13) 

Alla dessa konsthallar

Virserums konsthall

Ibland tror jag att konsten ersätter religionen. Kyrkans och kristendomens stora inflytande i vårt land har minskat drastiskt de sista hundra åren. Behovet av andlighet och något som förklarar meningen med våra liv har däremot knappast avtagit. I konsthallarna går vi ofta tysta, undrande och begrundande. Kanske hoppas vi att konsten kan säga något viktigt om tillvaron och meningen med våra liv? En tröst och ett hopp i dessa klimathotets domedagstider.

Fabriken i Bästekille

Är det därför det finns så många konsthallar i vårt land? Här några i de trakter där jag rör mig: Konsthallarna i Lund, Malmö, Landskrona,Tomelilla, Staffanstorp, Ystad, Kristianstad, Karlshamn och Ronneby, Dunkers Kulturhus i Helsingborg, Hishults Konsthall, Virserums Konsthall, Vandalourum i Värnamo, Passagen i Linköping, Fabriken i Bästkeille/Kivik, Wanås Konst,Tommarps Kungsgård, Hasselblad Center, Göteborgs Konsthall ...

Malmö konsthall

Vid besök i dessa “konsttempel” konstaterar jag att det ofta är ganska tomt, men också att det är mer kvinnor än män där. Om man generaliserar verkar männen mer intresserade av fotboll och annan sport och av att sitta på puben med polarna. Kvinnorna, ibland föraktfullt kallade “kulturtanter”, är de som i stor utsträckning bär upp kulturlivet. Som publik, arrangörer och utövare.

Jag vågar påstå att kvinnor är mer intresserade och delaktiga i kulturlivet än vad män är. I kulturkonsumtion finner man social samvaro, man får kunskap, insikt och tröst. Man blir berörd, kan känna igen sig och lära sig om andra människor och världen. Kulturkonsumtion kan vara förströelse men är i längden djupt personlig och den kan få individen att växa i en livslång bildningsresa.

Lunds konsthall

Jaha, men många tycker att konst nu för tiden bara är konstig, obegriplig, provocerande eller ointressant! Jo, men ofta beror det på att du är ovan eller har förutfattad mening om hur konst skall se ut. Och det är ju så att en del är dåligt, obegripligt och inte alls i ens egen smak. Många gånger lämnar det jag ser mig helt oberörd, men då och då ser jag konst som engagerar och berör på djupet. Det är nog så med litteratur, teater, dans och musik också.

Man skall vara tacksam över att kulturutbudet är varierat och ocencurerat och acceptera att inte allt faller en i smaken. Men man kan undra hur det skulle se ut om SD´s nationalkonservativa kulturpolitik fick råda? Bara svensk föreställande konst, knätofs och dansband? Ja, det kan man kanske gilla, men man vill ha så mycket annat också!

Göteborgs konstmuseum

Till sist, läs Emil Jensens hyllning till “kulturtanten”: https://www.etc.se/kronika/alskade-kulturtanter

"Sista viloplatsen"

För några veckor sedan försökte en vän och jag ta oss ner till Höje å vid Lund söderifrån. Vi hamnade i en nygammal by som heter Flackarp. Här finns äldre hus och nya i imiterad gammal stil (av bröderna som byggt den välkända stadsdelen Jakriborg i tysk hansastil i Hjärup). I Flackarp finns också en gammal mölla (= väderkvarn) från 1868. Vi gick dit, och när vi försökte ta oss vidare ner till ån genom snårvegetationen hamnade vi på en stor kyrkogård. Den var ganska illa skött och vi såg bara två gravstenar. Däremot några järnkors och många järnpinnar som var tillplattade upptill, nedstuckna i jorden. Vi tänkte att här måste ha funnits en kyrka men hittade inga spår efter en sådan.

När vi efter en runda längs ån senare hamnade på fiket i Tirups Örtagård tog vi fram mobilerna och sökte information om kykogården i Flackarp. Där hittade vi bl a en artikel i SDS, ”De sjuka övergavs ända in i döden”. I den fick vi reda på att här har inte funnits någon kyrka. Det var mentalpatienter från S:t Lars sjukhus som begravdes på denna plats ända fram till 1951. Borgarna i Lund ville inte ha några “sinnessjuka” eller “vansinniga” i jorden på sina fina begravningsplatser i stan! Därför anlades denna avsides kyrkogård år 1895.

Det var anonyma begravningar där den döde låg i en enkel svartmålad kista körd av sjukhusets kusk som oftast var den ende förutom prästen som följde den avlidne till jordfästningen. Senare var det vanligt att också en vårdare från patientens avdelning var med. Dessa sjuka hade levt sina liv inlåsta på S:t Lars och var ofta bortglömda eller övergivna av anhöriga som skämdes över sina sjuka släktingar. Begravningsplatserna markerades med en järnpinne som smeden på S:t Lars upptill utformat som en enkel lilja. På denna fanns den döde patientens journalnummer, inget namn, bara ”K” för kvinna och ”M” för man. Det har funnits ca 2000 sådana enkla gravmarkeringar på platsen. 

Några få av de döda har fått gravstenar eller järnkors på sina gravar av mer engagerade släktingar. Men huvudintrycket av denna ganska ödsliga och vanskötta kyrkogård är sorgligt och beklämmande. Här är ett tragiskt monument över arma människor längst ner på samhällsstegen som levt sina liv inlåsta, bortglömda och övergivna ända in i döden!

I dag varierar begravningsskicket i vårt land. De flesta kremeras före eller efter begravningsakten som allt oftare är borgerlig och avkristnad. Att resa en gravsten över den döde är väl inte lika vanligt som förr. Allt fler ligger i minneslundar eller får sin aska spridd på annan önskad plats. Skillnaden mellan ”oss vanliga” och ”mentalsjuka” finns knappast längre i detta sammanhang. Förhoppningsvis är S:t Lars kyrkogård i Flackarp ett monument över en svunnen tid!

Demokrati - En historisk parantes?

Karl Xl.

Churchill, som kunde konsten att formulera sig, sa att ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Kanske hade han rätt. Ett av vår kulturs mest kända skrifter i ämnet är ”Staten” av Platon från 4-300-talet f.kr. I hans idealstat styr en liten intellektuell och kunnig elit. Den demokrati som uppstod i Athen, där i och för sig endast fria män fick rösta, förkastade han. Han ansåg att man för att styra en stat måste vara väl insatt i alla frågor och kunna tänka bra. Samma kritik riktas idag mot demokratin, när man säger att löst tyckande, känslor och okunskap får styra i stället för kunskap och fakta.

Med tanke på utfallet i det senaste valet i Konungariket Sverige undrar jag om vi har sett början till slutet på demokratins tidevarv. Nationalkonservativa och främlingsfientliga partier med grumliga ideologier vinner mark inte bara i Sverige utan också i våra nordiska grannländer och i andra demokratier som Österrike, Italien, Holland, Tyskland, Frankrike, Polen, Ungern, Turkiet, USA, Ryssland, Indien, Venezuela med flera länder.

I den SD-orienterade nättidningen ”Samhällsnytt” läser jag om en mätning som ”visar att stödet för det nuvarande demokratiska styrelseskicket är svagt bland svenska ungdomar i åldrarna 16-25 där 54 procent hellre skulle se att experter styr landet än riksdag och regering. Andelen i samma åldersgrupp som delar uppfattningen om att ha en stark ledare som inte behöver bekymra sig om riksdag och politiska val ligger på 25 procent.” Argumenten för elitstyre och starka ledare tilltar i de nationalkonservativa leden!

Liksom ”kvartalskapitalismen” har fröet till sin egen undergång i kortsiktigheten, tänker jag att det kan vara det samma med demokratin. Skulle en majoritet av folket rösta för nödvändiga nedskärningar och inskränkningar för att rädda livet på vår planet? Knappast! Redan i dag hånas t ex MP för sina små försök i den riktningen. Inget parti som lägger förslag till radikala åtgärder för att rädda klimatet kan räkna med att få många röster. Majoriteten röstar kortsiktigt på åtgärder som gynnar den egna ekonomin och håller landet så fritt från invandring som möjligt. Man vill inte till något pris ändra sin livsstil, och frågan om ett farligt varmare klimat förtränger eller förnekar man eller skyller på andra. 

Kina, världens folkrikaste och snart ekonomiskt starkaste land, verkar ha slagit in på Platons väg. Efter Deng Xiaoping`s ekonomiska revolution styrs landet nu av en liten elitgrupp med Xi Jinping i livslång ledning. Han skall förverkliga ”Den kinesiska drömmen” om ett återupprättat och starkt Mittens Rike i vilket man inte besväras av yttrandefrihet, fri press och fria val. Där har de styrande stenkoll på folket och anser sig veta vad som är bäst för det, och de behöver inte besväras av vad de tycker är demokratins och kapitalismens avarter i sin långsiktiga planering. Detta är den modell av en idealstat som kineserna vill sprida över världen...

Vi tar vår demokrati för given, men glömmer hur ung den är. I Sverige infördes rösträtt för alla i början av 1920-talet. Kvinnorna i Schweiz fick rösträtt först 1971! Nu har i alla fall ännu ett välordnat val genomförts i Sverige. Det lär bli rätt bökigt innan en regering är på plats, och omvärlden tittar lätt skadeglatt på de våndor som vårt goda folkhem genomgår. Det är nämligen så att vårt land och våra nordiska grannländer är demokratiska föredömen som starka krafter i världen baktalar och ser som farliga exempel. Så, länge leve välfärdsdemokratierna i våra nordliga länder! 

Gemenskap och ensamhet

Den långa varma sommaren är över. Jag sitter ensam på min balkong, dit regnstänk och en och annan av sensommarens solstrålar når, och funderar. Det har varit mycket umgänge de senaste månaderna. Från midsommarvimmel i trakten av Ulrika över insjö- och skärgårdsliv i Småland och Blekinge till Nycirkusfestival i Finspång. Inte många ensamma stunder.

En av höjdpunkterna var veckan med alla tre barnen, en svärdotter och tre barnbarn i strålande solskensväder i huset på en skärgårdsö. Mycket leksaker, badgrejer, stök, skrik, matlagning och disk. Men också mycket glädje och skratt, goda samtal, fina utflykter och kul sällskapsspel.

Jag brukar berömma mig av att trivas och kunna vila i ensamheten, men idag känner jag mig rastlös. Ibland blir kontrasten mellan buller och tystnad för stor. Efter över femton år som halvsingel har jag ändå vant mig vid att växla mellan gemenskaper av olika slag och ensamhet. Jag har sagt att det är som ying och yang, att de förutsätter varandra, att båda behövs för att livet skall kännas helt.

Att ha och inte ha. Ibland vill man ha båda samtidigt fastän man vet att det är en omöjlig ekvation. Som det där med att både äta kakan och ha den kvar samtidigt. Det händer att jag hamnar i att längta efter ensamtid mitt i gemenskapen och i att vilja vara tillsammans när jag väl är ensam! Finns det någon medicin mot detta? Ja, kanske!

Yoga och meditation är verksamt. Numera omfattar yoga mycket, men grundprincipen är väl som i det gamla uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”. Plus att man genom vilandet i sig själv når en slags andlig dimension i vilken man kan utveckla medkänsla och förståelse för omvärlden. Själv utövar jag inte yoga, inte ens som gymnastik, men jag mediterar ibland enligt en gammal TM-metod. Efter en sådan sejour känner jag mig oftast utvilad, lugn och i harmoni med mig själv och världen omkring mig.

Motsatsen fungerar kanske också: Att man håller sig igång, planlägger dagarna och odlar sina intressen. För det är viktigt att man har sådana. Man kan utöva eller se på konst och konsthantverk, lyssna på eller utöva musik, läsa, skriva, forska med mera. Att vara i naturen och göra kortare resor av olika slag är något som funkar för mig. Då är ensamheten god, tankarna flyter lugnt utan hinder och jag väljer själv varje steg. Jag tror att en ensam skogspromenad kan ha samma verkan som en bra yogastund!

Men det finns både god och dålig ensamhet. Det sägs att vi svenskar ofta lider av ensamhet. Jag tror att det är lite överdrivet, men säkert finns det en hel del som lever i dålig och ödslig ensamhet. Jag tänker att det finns öppningar också för dem. Man kan gå med i en studiecirkel, en kör, en gympagrupp eller bada på en offentlig bastu. Det finns många sådana möjligheter till gemenskap. Visst, jag förstår också att det inte passar alla, att inlåsningen i ensamheten kan vara ett fängelse med borttappad nyckel där bara TV-n och flaskan erbjuder lindring.

Kan man då få för mycket gemenskap? Ja, det tror jag. I vårt samhälle finns det en rädsla för ensamhet. Man fyller dagarna med möten, samtal, mobilkontakter och kompisträffar för att slippa möta sig själv. Man håller ihop tvåsamheten till varje pris för att inte bli ensam. I ständig, överdriven, ofta konstlad och ibland påtvingad gemenskap blir man dålig på möta sig själv på ett bra och fruktbart sätt. Det behövs, för innerst inne är vi alla ensamma.

Nu har jag skrivit av mig. Mest truismer och självklarheter kanske. Men även om regnet tilltar känner jag att rastlösheten avtagit. Det gäller att ta vara på tiden med mig själv. Tills ena syrran kommer med kräftor i kväll och vi nästa dag kör till kusinträff...

Grönt är skönt!

Ibland undrar jag varför jag har växter i mina fönster. En del blev kvar efter separation och skilsmässa, andra har jag skaffat senare. Det är inte någon imponerande samling, men ändå mina gröna vänner. Det är väl därför de finns i mina fönster. Växter är levande väsen i någon bemärkelse. De behöver vattnas och skötas för att växa och överleva. Utan mina insatser skulle de vissna och dö. Det låter kanske konstigt, men man får med tiden ett slags personligt förhållande till var och en av dem. Vissa av växterna gillar jag bättre än andra och några tycker jag av tvivelaktiga skäl mindre om. Skall försöka reda ut detta längre ner i texten.

Jag kan inte berömma mig av att ha gröna fingrar. Men jag vårdar mina växter så gott jag kan. Eftersom jag far iväg ganska ofta och ibland rätt länge, kan jag inte ha blommor och växter som kräver skötsel ofta och regelbundet. Så det får bli fetbladiga växter och kaktusar, alltså så kallade suckulenter. Det vill säga växter som är extra tåliga genom att de kan magasinera vatten. (Alla kaktusar är suckulenter, men det finns många andra växter som kan lagra vatten. Enligt Wikipedia betyder Succiilentus saftrik efter latinets succus som betyder saft eller vätska.)

"Svärmors tunga" (?) med Aloe Vera i bakgrunden

Efter en tids frånvaro känns det bra att komma hem och vattna de gröna vännerna. Då kan jag till och med tala med dem och jag tycker att de lyssnar. Ibland känner jag på dem och får en känsla av att de gillar det... Här några av dem (med reservation för artbeteckningarna):

Asblommekaktus, (Se ovan) är den sort jag har flest av. Den är mycket lättplanterad och tålig. Jag bryter då och då av armar som växer utanför dess revir. Det verkar inte vara något problem för växten. Den vore ganska tråkig om den inte då och då slår ut med fantastiska ludna röda blommor som med sin lätt unkna doft drar till sig pollinerande flugor.

Yuccapalmerna tog sig till sist!

Två Yuccapalmer, kanske Yucca Elephantibes, inköptes för många år sedan på IKEA tror jag. De har växt bra och jag har fått beskära dem flera gånger för att hindra att de blir för stora. Varje gång har de återhämtat sig snabbt. Men i våras gick jag för långt när jag kapade stammarna radikalt. Min son trädgårdsanläggaren sa att jag hade dödat dem! I flera veckor tittade jag på de tomma, tillsynes döda stammarna och skämdes. Jag vattnade och la i lite näring, men ingenting hände. Slutligen kapade jag dem på jordnivån, men fortsatte att vattna. Jag höll på att ge upp, tills jag efter någon månad anade små skott. Idag växer de för fullt!

Aloe Vera växer nästan aggressivt. Den känslan understryks av de spetsiga lite taggiga geléfyllda bladen. Den bildar rotskott som tävlar med ursprungsväxten om utrymmet i krukorna. Den är nog den av de gröna vännerna jag är mest skeptisk inför.

”Svärmors kudde”. Minns inte hur den kom in i huset. Jag har den i mittsovrumsfönster i en för trång ölandskruka som jag själv tillverkat. Den får nog för lite vatten och har därför under alla dessa år inte antagit någon kuddform. Men taggarna är många och nålvassa!

Kan växten som jag/vi för länge sedan fick av dåvarande svärmor vara ”Svärmors tunga”, Sansevieria trifasciata? (Se ovan) Den trivs i en stor kruka som den fyller över bredden med sina tvärstrimmiga mörkt gröna blad. Det trots att jag gett en del skott till fd frun.

Jag fick en gång en Orkidé av en elevs mor som tyckte att jag och en fotokollega hade stöttat hennes dotter bra. De stora bladen och den långa stjälken är inte så märkvärdiga, men de gånger den blommar häpnar man. Vackrare blommor finns knappast

Det senaste tillskottet är två balkonglådor med Ljung efter mamma. Det var en av hennes älsklingsväxter. De ser tyvärr torra ut och fortfarande vet jag inte om de kommer att ta sig. Men i början av sommaren slog de vackraste Styvmorsvioler ut bland ljungen! Också de en av morsans älsklingar.

Jag tycker alltså att ett hem utan krukväxter känns torftigt. Halvsingel som jag är och utan katt eller hund är mina gröna vänner, krukväxterna, viktiga.
Man mår bättre av att ha växter hemma. Grönt är skönt!