Om att vandra

 

Härom veckan såg jag två reportagefilmer: Att vandra Camino de Santiago och Människans planet – Regnskogsfolk. Båda var mycket tänkvärda. Filmerna fick mig att fundera över hur mycket man behöver för att må bra, känna sinnesro och vara ”lycklig”?

Många vandrar i över en månad de 80 milen på pilgrimsvägen till Santiago de Compostela i Spanien från Saint Jean Pied de Port i Frankrike. ”Det sägs att ingen kan vandra Vägen (El Camino) och fortfarande vara den människa hon/han var innan. Min egen erfarenhet är att jag aldrig känt mig mer levande. När jag vandrar är jag närvarande i varje ögonblick.” Säger ”Resenär Strid” (på reseguiden.se) efter att ha gjort den vandringen. 

Det finns fortfarande folkstammar i regnskogen som inte alls eller mycket lite kommit i kontakt med vår civilisation. De lever lyckliga(?) tillsammans som samlare och jägare i ett slags urtillstånd av knappa men tillräckliga resurser. Kanske idealiserar jag en knapp tillvaro, men det ligger mycket i det Taoistiska ordspråket: ”Att veta att du har tillräckligt är att vara rik.” Tillräckligt behöver inte vara mycket. ”Allt jag behöver får plats i min ryggsäck”, säger en vandrare på El Camino. Världens giriga bossar, mutkolvar, oligarker och egoistiska supermaterialister tycks tro att man blir lyckligare ju mer man äger. Men de har fel! Ändå tycks de vara ett föredöme för så många!

Jag känner fem damer som varje år gör en veckolång vandring någonstans i Europa. De gör också dagsvandringar hemmavid tillsammans med inbjudna då och då. Ibland är jag med. Ofta går jag ensam eller tillsammans med vänner en runda i naturen. Jag har bara gjort några längre vandringar, då i den svenska fjällvärlden tillsammans med en kompis. Det var nog under de vandringarna vi blev riktigt nära vänner.

Vi här uppe i norr sägs vara naturromantiker som gärna ger oss ut i skog och mark. Kärleken till naturen manifesteras i de mänger av fritidshus som finns över hela landet. Även om man inte har ett sådant, är många av oss överens om att det gör en väl att gå ut i naturen. Och att en långpromenad gör gott. Jag har sällan varit en joggare, men har också vid sådana tillfällen, förutom den fysiska ansträngningen, upplevt tankens fria flykt.

Går man ensam smyger sig en frid och stillhet på en. I vandringens långsamhet väcks en slags andlighet och ett tankeflöde under mayas slöja där sinnena skärps. Tillsammans med någon eller några växer också en speciell gemenskap och en insikt i hur lite man behöver för att må bra. I vandrandet är man i nuet. Kanske finns det ett mål, men för att citera Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.”

Så vandra på tills du "vandrar vidare"!