Ut i naturen

Familjeutflykt 1954

Jag har sedan barnsben en längtan till naturen, antagligen triggad av somrar i skärgårdar och av föräldrar som ofta tog med oss barn ut i naturen på helgerna. Året om. Antagligen är det också så att människans tiotusentals år som jägare, samlare och brukare av jorden finns i vårt kollektiva minne och inprogrammerat i våra gener.

I Blekingeskog 1972

Men det tycktes inte gälla en granne jag hade under några år och som invandrat från miljonstaden Sofia i Bulgarien. Han och hans fru och barn promenerade finklädda på stan på lördagarna och satte sig på ett fik. Han tyckte vi var jättekonstiga, när jag och min familj sa att vi skulle åka ut och gå en sväng i naturen i stället. Det var något han aldrig kunde tänka sig att göra. - Varför det? Vad gör ni där? undrade han konfunderad. ”Naturen” eller ”skogen” var för honom något okänt, skrämmande, mörkt, blåsigt och obekvämt som man helst skulle undvika. 

Det var svårt för honom att förstå att vi tyckte det är kul, uppfriskande, stimulerande och nyttigt. Att det är ett trevligt sätt av få motion och umgås. Att det är spännande att se olika växter och djur och att man kan få lugn i sinnet under bar himmel ute i skog och mark.

Med kompis i Sarek 1983

Ja, jag är en naturromantiker. Men det grundar sig i många minnen från cykelturer, seglatser, fjällvandringar, kajakturer, skidåkning, långfärdsskridskoturer, familjeutflykter och sällskapsvandringar, tält och vandrarhem, rastplatser, matlagning på trangiakök, termoskaffe, bad, sol, regn, storm och stiltje. Och i den speciella närhet man får när man är tillsammans nära Moder Jord.

Nu i mogen, nästan övermogen, ålder är utflykter i naturen fortfarande en självklar del av mitt liv. På sjöar och hav, i skogar, bland berg, i gröna dalar, på is och snö mår kropp och sinne bra. Att regelbundet röra sig i skog och mark ger mig tillräcklig fysisk träning på ett icke konstgjort sätt. Ibland, särskilt när jag är ensam, blir naturen också en meditationsplats, ett ställe där själen får ro och lyftning. 

 

Någonstans på östkusten 2006

Att jogga eller springa är okej, särskilt om det sker i naturens famn. Numera går jag bara. Rask promenadtakt ger bra motion. Jag traskar en hel del också om jag är kvar i sta´n. Däremot har jag haft svårt att haka på trenden att gå på gym. Många bland släkt, vänner och bekanta springer på löpband, lyfter skrot och tränar musklerna i avancerade apparater på sådana ställen. Andra bygger upp kropp och själ i olika sorters yogaövningar. Gym & Yoga tycks ha blivit en folkrörelse i takt med att kyrkan tappat sitt grepp över folket. Det verkar fylla ett behov av fysiskt och andligt livsinnehåll som har gått förlorat i vår nya ljuva tid, fylld av bildskärmar, stillasittande, bilåkning och överdriven konsumism. 

 

På Åsundens is 2016

Men även om jag kanske låter kritisk funderar jag på att göra ett avsteg. Nästa år har jag förutom fortsatta naturutflykter av olika slag tänkt göra ett försök med yoga. ”Yoga för stela leder”. För att förhoppningsvis kunna fortsätta länge än...