Många talar om
mörkret. Särskilt här i södra delen av landet där ingen snö
fallit. Det är deppigt.
En regnig, blåsig, mörk tjugoförsta december. Men det handlar inte
bara om dåligt väder och om frånvaron av dagsljus. Kanske ger
vinternatten också näring åt sorger, bekymmer och besvikelser vi
bär på någonstans inom oss. När vi klagar på vädret handlar det
möjligen även om det mörkret. Farhågorna om sämre,
farligare och hårdare tider. Rädslan för kända, okända och
inbillade hot och faror. Till och med om fruktan för döden.
Jag har en kär
vän som säger att jag inte skall oroa mig. Hon säger att det finns
en kosmisk plan och att universum vill oss väl. Även om det ser
mörkt ut kommer allt att ordna sig. Det finns alltså hopp. Även i
de värsta undergångsscenarion. Jag såg filmen ”Interstellar”:
Jordens undergång orsakad av människornas krig och andra
miljöförstörande verksamheter var nära. I sista stund fann man
ett tidshål till en annan galax med en oförstörd planet att
emigrera till. Pust. Så skönt!
Riktigt så illa
är det som tur är inte. Varken med världen eller midvintermörkret.
Jag är för det mesta optimist och jag brukar försvara den mörka
årstiden. Det är en bra tid för inomhusaktiviteter. Läsa, umgås,
fundera, se film och TV, skriva, teckna, måla eller syssla med diverse andra
inomhushobbies. Det finns ett lugn att ta vara på under den här
dunkla årstiden. Och ljusdekorationerna lyser så vackert...
Men nu vänder
det. Den kortaste dagen var i går. Ljuset kommer sakta åter. Nu väntar längre
dagar och snart också snö som lyser upp. Jag lämnar vinteridets
sköna lugn. Så småningom kommer jag åter att väckas för tidigt
av morgonljus och fågelkvitter. Då duger det inte längre att slöa och meditera.
Visst är det härligt med solens återkomst. Var årstid har sin tjusning, ...men i vårens rastlöshet kan jag ibland sakna det djupa, dystra och sköna vintermörkret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar