Minnet

Den lilla parveln i mammas famn är jag. Men jag minns nästan ingenting från den tidiga barndomen. Och det jag minns är kanske påverkat av foton jag sett och av vad jag hört föräldrarna och andra berätta. Första halvåret av min barndom bodde jag i Kristiansstad, sedan Hammarbyhöjden och Årsta i Stockholm och alla somrarna på morfars och mormors Grönviken vid Oxelösund. Hur många minnen skulle jag haft från dessa platser utan mammas album?

Vad minns vi och hur? Härom dagen lyssnade jag på ”Kropp och själ” på SR P1. Om betydelsen av barndomsminnen. Om att utan våra barndomsminnen har vi ingen historia, ingen identitet. Där sägs att man knappast minns något före tre års ålder, och att minnen triggas, uppdateras och förändras av bilder och berättelser. Också att lukt-och smakminnen har betydelse. Många har hört om Prousts Madeleinekaka. För mig var det kokt gädda med potatis, smält smör och pepparrot. Filbunke. Sur mjölk till knäckemackor med Guldmessmör. Oxsvans-soppa. Äggstanning. Inkokta grisfötter! Hemmagjorda fastlagsbullar med varm mjölk. 

Grönviken

Minnet verkar vara selektivt. I viss mån minns man det man vill minnas och glömmer det man inte vill minnas. Förmodligen kommer jag ihåg de härligaste och gladaste händelserna i mitt liv. Men även om jag förträngt mycket av de dåliga och tråkiga så finns ändå de allra hemskaste och mest skamfylla händelserna kvar i minnet. 

Särskilt dåligt minne tycks brottsligar och kriminella ha. De minns oftast ingenting av vad som hände eller vilka som var med när brottet begicks. Men de minns att de inte var på brottsplatsen då, fastän de faktiskt var där... På liknande sätt vardagsglömmer och förskönar vi nog pinsamma och för oss ofördelaktiga saker. Medvetet eller omedvetet.

Som vuxen har jag ganska ofta märkt hur olika man minns samma händelse. Till exempel en semesterresa. Mitt i det gemensamma minnet finns saker som bara någon minns, och annnat som någon annan observerat och ensam kommer ihåg. ”Va, sa jag det?. Gjorde jag verkligen så!? Nej, där var vi väl inte?” Min särbo minns inte att hon för många år sedan höll min nyfödda dotter i sin famn. Jag fick visa ett foto på det för att få henne att tro på det. Hur glömskan verkade där vet jag inte.

Jag har alltid ansetts vara glömsk och tankspridd. Samtidigt som jag skall göra något, tänker jag på något annat, kommer på ytterligare något och glömmer det jag skulle göra från början. Var lade jag nycklarna? Var är mobilen? Var det idag vi skulle dit! - Någon som känner igen sig?

Vi får sämre minne med åren, vi är bäst runt tjugofem års ålder sedan går det sakta utför. Efter sextio börjar vi få svårt att minnas namn på personer och platser. Dementa har dåligt närminne men minns ofta det förflutna. Till exempel kände mina yngsta barns mormor inte igen sin dotter som besökte henne ofta. Så här kunde det låta:  -Du är snäll som besöker mig så ofta, men min dotter är aldrig här. -Men mamma, jag är ju din dotter! -Nej, hon är mycket yngre än du! Komiskt och tragiskt på samma gång.

Berättelsen om oss själva bygger nog på sanna och förskönade minnen. Utan förträngda sådana. Det blir som ett mentalt CV där det mesta är positivt. Som i den gamla Jules Sylvain-schlagern: ”Räkna de lyckliga stunderna blott / och glöm dem som sorger dig ger”: https://www.youtube.com/watch?v=1QuKA8jfTG0

https://www.vetenskaphalsa.se/sa-funkar-minnet/

Åka tåg

Yngste sonen och två barnbarn tog härom dagen tåget från Lund till Karlshamn där jag mötte med bil.  Själv har jag blivit hämtad där flera gånger för vidare kort bilfärd till småbåtshamnen och sedan ut till huset i skärgården. Jag har gillat att åka tåg och spårvagn ända sedan barndomen. Det första minnet är kanske när jag åkte rälsbuss på Gotland! Eller när jag tillsammans med föräldrarna åkte med ångloksdrivet snälltåg till Stockholm. Det luktade lätt av stenkolsrök i vagnarna och en kypare i vit jacka gick genom tåget, slog på en gonggong och ropade ”Första lunchen serveras”

En gång i tiden var det många pojkars dröm att bli lokförare. Hur det är nufötiden vet jag inte. Minns en kollega på Mediegymnasiet för länge sedan som jag ofta hade sällskap med på lokaltåget hem från arbetsplatsen i Malmö. Hon var lite fin i kanten och var hemlightsfull med vad hennes man jobbade med. En gång frågade jag rakt ut och hon svarade att ”han jobbar med kommunikation på ett stort svenskt företag”. Aha? Senare fick jag av någon på skolan veta att han var lokförare på SJ! Hon ljög i alla fall inte...

I nästan trettio år pendlade jag med tåg till jobbet i Malmö. Fortfarande åker jag tåg ganska ofta. Både lokalt och längre resor. Mycket sällan har tågen varit försenade. Skall jag till Göteborg, Stockholm eller Linköping tar jag numera nästan alltid tåget. Det är billigare, snabbare och bekvämare! Genom åren har jag åkt direkttåg till Umeå, Berlin, Prag, Budapest, Paris, Kiruna och Narvik. Och jag hoppas att det kommer att bli fler sådana resor när nya möjligheter att långresa med tåg öppnar sig.

Men varför väljer så många bort tåget? För en del som jag känner är tåg inte ens ett alternativ. Det är bil eller flyg som gäller. ”Varför inte tåget?”, frågar jag och får till svar att tågen kommer ju jämt för sent, att tåget är långsamt eller något annat, ofta ogrundat negativt om tåg. Vanligen är dom också negativa till planerna på snabbare tåg. Därför att man tycker det blir för dyrt och antagligen också därför att tidsargumentet då inte längre skulle gälla. 

Det är så att tågtrafiken har fördubblats sedan 1990-talet, men spåren är i stort sett de samma sedan mitten av 1900-talet. Västra och södra stambanan byggdes på 1800-talets mitt. Det svenska järnvägsnätet var som störst 1938, därefter började lokala banor läggas ner vilket kulminerade på 1950-talet när bilismen slog igenom. När persontågsåkandet ökat kraftigt de senaste decennierna är behovet av upprustning och nya spår mycket stor

Bara i Skåne har pendlingsresorna ökat från 3 till 50 miljoner sedan 1980-talet! Det läser jag i en broschyr från trafikverket jag fått i min brevlåda. Där står också att man satsar rejält på nya spår och på underhåll av järnvägsnätet i riket. Man kommer att ha delvis olika spår för gods- och persontrafik. Nya stambanor, planerade för hastigheter mellan 250-320 km/t, har börjat byggas med start från ändpunkterna. När det i framtiden är utbyggt kommer man att kunna resa mellan Malmö och Stockholm på ca 2,5 timmar. Idag tar det ca 4,5 timmar - tillräckligt snabbt för mig.

Förr fanns det spårvagnstrafik i många städer. Mycket av det är nerlagt. När vissa partier för några år sedan ville satsa på spårvagn i Lund orsakade det stort politiskt käbbel. Men sedan spåren väl är på plats och vagnarna rullar har motståndet dämpats avsevärt. Förslag att bygga ut spårtrafiken till närliggande samhällen finns. Idag är bilpendlingen från dessa orter mycket omfattande. Jag tycker att det är en utmärkt idé i dessa miljöhotade tider. Fler kommuner borde ta efter!

https://sandis013.blogspot.com/2014/01/tagtankar.html

https://www.almega.se/app/uploads/sites/9/2019/11/bto-jarnvag2050.pdf

https://www.jarnvag.net/banguide/historia