Varför denna blogg?

Det är nu åtta år sedan jag startade bloggen ”Farbror Janne”. Det började med att jag skulle visa ”kärbon” hur hon kunde visa sin ljuskonst-verksamhet på en blogg. Jag gjorde en testsida till henne, och inspirerad av den bestämde jag mig för att starta en egen blogg för att skriva om diverse företeelser i tillvaron så som jag ser och upplever dem. Jag kallas ofta Janne och var redan då jag började ”blogga” en äldre man, en farbror. Så fick bloggen sitt lagom seriösa namn.

Min blogg är kanske unik eftersom den har noll följare! Men nu är jag i alla fall uppe i 200 inlägg, knappt 30.000 läsningar, i genomsnitt 310 läsningar varje månad. Antalet läsare eller läsningar har ökat med tiden. Mest lästa inlägg ”Jag minns MAKIS” är läst nästan 1.900 gånger, det minst lästa ”Telefonförsäljare” bara 25 gånger. Det senaste årets mest lästa är ”Min kloka starka dotter” 614 gånger, och minst lästa ”Det är grått nu” 36 gånger. Jag kan bara se hur många läsningar inläggen har, inte vem som läst. Det tycker jag är bra. Läsaren är anonym så länge hen inte kommenterar i bloggen eller på facebook när jag lägger ut den där. 

Varför håller jag då på med detta? Jo, jag har alltid gillat att skriva och jag tycker det är kul att kommunicera mina upplevelser, tankar och åsikter. Jag hoppas att medmänniskor som läser mina texter kan känna igen sig ibland eller haka på och tänka vidare. Att sålla ut teman och att formulera sig håller hjärnan igång. Och det är en bra verksamhet att fylla tiden med när man är ”friherre”, det vill säga fri från lönearbete. 

Under de sista åren av min yrkesarbetstid som medielärare ingick i min tjänst att skriva artiklar i tidningen Edico. Liksom många andra som gillar att skriva har också jag funderat på att skriva en bok, och jag har gjort några mycket halvhjärtade försök. Men jag har insett att det är svårt. Både att orka, att få ihop bra kvalitet och att få en bok förlagd. I stället har jag valt att blogga, som är ett enkelt och billigt sätt att nå ut till läsare. 

Podd eller youtube-video, den nya tidens sätt att synas och höras på nätet, passar inte mig. Jag håller mig till bloggen och försöker skriva två inlägg varje månad. De får inte innehålla mer än en A4-sida text, om än med bara 9,5p textstorlek ibland. En fördel med bloggformatet är också att jag, som är lite av en fotonörd, lätt kan använda en del av mina foton till texterna. Kanske är de på google besvikna, eftersom jag valt att inte lägga ut annonser kring mina texter. Men jag tycker sådant stör och splittrar läsandet. 

Ett slag funderade jag på att sluta nu efter åtta år och 200 blogginlägg. Men jag fortsätter. Kanske ända till "the bitter end”. Det är både självterapi och ett sätt att prata med kända och okända vänner och bekanta långt borta och nära. Tack för att ni finns!