Den innersta kretsen

Pandemin påminner om att livet är kort, skört och svårt... men också härligt. Höstens mörka vingar sänker sig över oss som trodde att den här smittan skulle vara över efter sommaren. Eftersom vi uppmanas att hålla oss hemma så mycket som möjligt känns det bra att tända stearinljusen och slå på TVn. Eller att fara ut på internet och på sociala medier, se filmer och att fixa med foton, bilder och texter. Den mörka tiden inbjuder också till bokläsning och  eftertanke. 

Som sjuttioplusare sluter man sig och träffar bara sin innersta krets. Dottern har bott hos mig i fyra månader. Hon är sjuk och har flyttat hem efter tjugo år i USA. Snart kommer hennes man också hit, och då flyttar de till eget boende i närheten. Då bor jag ensam igen. Men jag kommer att träffa dem ofta och fortsätta att se mina söner och deras familjer. Mina två systrar tillhör också den närmaste kretsen där man kan hälsa varandra med en gammeldags kram. Och det finns en kär vän en bra bit iväg som jag åker bil eller tåg till. Hon träffar mycket folk och är kanske en smittorisk. Jag tar dessa risker fastän jag på grund av min ålder tillhör en grupp som inte bör smittas. 

Jag håller avstånd hyfsat bra och tvättar och spritar händerna ofta, men jag använder nästan aldrig munskydd. Jag träffar några få vänner, oftast på promenader i naturen. Jag handlar i livsmedelsaffär men väljer tider då det är lite folk där. Jag går också till andra affärer ibland. Då och då fikar jag på café men sitter med avstånd till andra. Vid några få tillfällen har jag med samma ”regler” varit på restaurang och jag har varit på bio någon enstaka gång. Utan kö och med säkerhetsavstånd. Jag lever kanske inte riktigt så försiktigt som jag borde, men jag gör vad jag tycker är en rimlig avvägning.

Jag saknar omfamnings-hälsningarna och är ganska trött på armbågshälsningar och luftkramar. Jag har nästan helt avstått från baden och samvaron i den offentliga bastun. Det saknar jag mycket. (På bilderna här intill: Sista bastusamlingen före pandemin och Corona-midsommar) Pandemin gör att man ser tydligare vilka som tillhör ens innersta krets. Vilka som står en nära och vilka man uppriktigt saknar bland dem man inte kan träffa. Men det finns också tid för stillhet och omvärdering av vad som är viktigt i livet. 

Det finns mycket att oroa sig för. Covid 19 härjar och klimatet skenar. Krig och stora orättvisor består. Visst, världen kommer att gå under någon gång, men mitt liv finns här och nu. Jag kan tyvärr inte göra så mycket åt människo-miljardernas öde på planeten Jorden. Inte mer än att försöka leva som jag lär. Och det är inte lätt. Men tack för barnen och deras familjer, systrarna och de närmaste vännerna! Tack för att jag har en innersta krets att tala och vara med i coronans märkliga tid.

Ensam med vågorna

Minns bilarna...

Man minns bilarna man ägt. En del mer än andra. Vissa var så tråkiga att jag nästan glömt dem. Men min första bil minns jag väl! Det var en grå Saab 96 med tvåtaktsmotor, en så kallad ”Djungeltrumma”. Som den tidens mopeder och utombordsmotorer gick den på oljeblandad bensin. En god vän i Stockholm förmedlade köpet. När han handlat den till ett bra pris körde han söderut för att överlämna den till mig, men motorn skar i Norrköping! Han hade tankat bilen med vanlig bensin. Då var han inte glad... Men han hittade en utbytesmotor som monterades snabbt och levererade bilen till mig efter några dagar. (Det är inte min bil på bilden, den jag hade var grå) 

Nästa kärra var en silvermetallic Renault 4L. I reklamen hette den ”Skrytbilen”, men många kallade den ”Fyra Laban” eller ”Ap-ambulans”. Jag körde med den fullastad upp till Umeå när jag flyttade dit 1977. Den fick sig senare en knäck när den i Ö-vik lastades överfull av ett spelemansgäng. När jag och damen körde hemåt hördes konstiga ljud när jag körde fortare än 60km/t. Det tog lång tid att ta sig hem de 11 milen. Chassit var knäckt! Jag lämnade den på en supekt verkstad där den så småningom försvann (!) Jag anmälde inte verkstadskillen utan släppte det hela, men blev efter något år kallad till rätten pga obetald trafikskatt. Jag berättade att bilen inte längre fanns, att den kanske låg på Umeälvens botten. Dom var överseende. Vill minnas att jag fick 10 dagsböter á 5 kr eftersom jag pluggade och knappt hade någon inkomst.

Jag är inte någon bilfantast. Jag och mamman till mina två yngsta flyttade till Skåne, och många år levde vi utan bil. Lunds Universitet hade ett forskningsprojekt genom vilket man kunde hyra billigt mot att man lämnade uppgifter till projektet. Det funkade bra i flera år. Jag ser bilen som ett fortskaffningsmedel och gillar enkla bilar. Jag ”förälskade” mig tillsammans med frun i Citroen 2CV, ”Deux Chevaux” (=Två hästar, dvs två franska skattehästar på sammanlagt 9 hk. På bilden: Jag vid en 2CV Charleston i Rom). 

Jag hittade en nästan ny Deux Chevaux hos en Citroenverkstad i Ystad. Lagunblå. Det var en nyare version med hela 32 hästkrafter! Den bilen älskade alla i familjen. Vi åkte på flera semesterresor i Sverige, Norge och ner i Europa. Minns när motorns kylfläkt gick sönder i Jugoslavien. Där kallades bilmodellen ”Spacek = det lilla skämtet”. Tillsammans med en infödd vän letade jag en hel dag innan jag hittade en gammal och rejälare fläkt på en bilskot. Sedan puttrade familjen vidare genom Europa.

Medan vi ännu hade 2CVn gav svärfar oss sin VW Golf när han inte kunde köra längre på grund av dålig syn. Ett slag hade vi två bilar innan vi gjorde oss av med Golfen. Efter att ha haft 2CVn i närmare tio sålde jag den till en fd lokförare. Till nästan samma pris som jag köpt den för. Sällan man gör en så bra bilaffär! Vi behövde en större bil och skaffade en billig beige Opel Kadett Caravan. Dottern tyckte den var ”grunge”. Efter några år la den av någon mil utanför Lund på väg hem från landet. Nästa automobil blev en vit Citroen BX med höj- och sänkbar gasvätskefjädring. Minns inte var jag köpte den. Höll nästan på att glömma att jag/vi haft en sådan. 

Efter den köpte jag en ganska ny grön Skoda Octavia Combi som varit följebil till en cykelklubb på Österlen. En rymlig, robust och pålitlig bil. Det blev mycket prat om miljö, så jag började se mig om efter en miljövänligare bil och skaffade en nästan ny vit Skoda Fabia Greenline Combi. Den kallades ”miljödiesel” eftersom den släppte ut mycket lite Co2. Den var lågskattad, befriad från trängselskatt och kunde parkeras gratis på många ställen. Det där upphävdes efter några år när myndigheterna kom på att dieselavgaser inte var så bra... Men jag gillade den extremt bränslesnåla bilen. Tyvärr råkade ena sonen ut för en olycka med den när han körde med tungt släp. Den fick skrotas efter det. Nu har jag en annan Fabia Combi. Blå och med bensinmotor. Den fungerar utmärkt, men jag avvaktar tillfälle att köpa ett miljövänligare fordon.

Dottern har återvänt hem efter 20 år i USA. Hon har hittat ett hus att hyra på landet en bit från Lund där hon och hennes man skall bo. Det återstod bara att skaffa en lämplig billig begagnad bil. Automatväxlad och ganska stor, med plats för tre eller fyra hundar. Vi har i minst en vecka kollat på Blocket och hos bilhandlare tills det snurrade i våra huvuden. Härom da´n hittade vi en lämplig bil. En silvrig Mitsubishi Space Star från 2002 som gått 12.000 mil. Låt oss hoppas att den kommer att funka...