Turist i Arktis

Det var nästan ett år sedan jag bokade en resa till Arktis efter att en vän frågat om jag ville hänga med till Svalbard på en äventyrskryssning med Polar Quest. Det ville jag! Efter en upplevelserik vecka under midnattssolen i den arktiska arkipelagen med en mycket välorganiserad resa med professionella guider ågrar jag mig inte. En natur- och djurupplevelse av bästa slag! 

Vi var knappt femtio passagerare på båten. Var dag gjordes utflykter från huvudfartyget med ”Zodiakerna” - stabila gummibåtar. Redan andra dagen såg vi en isbjörn. Den är ikonisk här uppe, men inte alls så lätt att få syn på som man kanske tror. Vi såg också valrossar, storsäl, vikaresäl, polarräv, svalbardrenar, vitval och vikval, spetsbergsgrisslor i massor liksom tobisgrisslor, stormfågel (min favorit), alkekung, tretåad mås, vittrut, spetsbergsgås och vitkindad gås, ejder och praktejder, fjällripor, skärsnäppa och snösparv. Någon har jag säkert glömt. Kamerorna gick varma...

Naturen är storslagen. Höga spetsiga snötäckta berg, glaciärer, isberg, landis och havsis. Fjordar, hav, öar och vikar. Sedimentbergarter som pressats av jordskorpas rörelser till oväntade formationer. Den storslagna orörda naturen är magnifik och imponerande! Man satt ofta i loungen/utsiktsrummet meditativt betraktande de hänförande omgivningarna med eller utan kikare.. Och solen är uppe dygnet om vid den här tiden på året.

Det var också intressant att se hur folk lever här i norr. Svalbard ligger i nivå med norraste Grönland nära Nordpolen. Det tillhör Norge sedan 1920-talet, men alla från länder som skrivit under Svalbardtraktatet kan bosätta sig och driva verksamhet här. Den nordligaste permanenta bosättningen i Arktis, Ny Ålesund, som tidigare var en kolgruva är idag ett internationellt forskarsamhälle. I huvudorten, Longyearbyen, lite längre söderut bor det drygt två tusen människor. Kompisen undrade innan vi landade där om det fanns några bilar. Det fanns det! Väldigt många, fast det bara finns drygt två mil väg. Och aldrig har jag sett så många snöskotrar. Kanske mer förståeligt.

Även denna by började som kolgruve-samhälle i början av 1900-talet. Fortfarande bryts lite kol, men numera är turism samt forskning och utbildning de viktigaste näringarna. Jag tror vi räknade till minst fjorton krogar. Det fanns flera hotell, museér och utställningar, kulturhus, bibliotek, universitets-filial, hamn, flygplats, sjukhus, fritidsgård, skolor och diverse butiker. Ett ganska komplett samhälle alltså.

När vi efter en tid i helt orörda områden kom åter till Longeyearbyn där det fanns mobiltäckning, fick vi höra om köerna upp till Mount Everest och att åtta av bergsbestigarna omkommit! Väl hemma kunde jag se TV-bilder på den absurda kön. Vad är det som driver folk till detta? Tja, själv talar jag gärna om att jag stått på Kebnekaises topp. Har du varit uppe på Everest tillhör du förmodligen bergsberstigarnas A-lag. Kan tänka mig att det förutom äventyret är det som lockar folk.

Kanske är det något liknande som fick mig och andra att åka till Svalbard. Ett udda äventyr i utmanande natur där inte så många varit. I liten skala känns sådan turism helt okej, men när massturism tar över blir det något annat! När vårt lilla fartyg kommit i hamn i Longyearbyen fick vi flytta oss för ett tyskt jättelikt kryssningsfartyg med tretusen passagerare! En tredjedel mer än antalet innevånare i byn! En tydlig bild av kommersialismens och massturismens fula baksida. Suck!