I min ungdom hade jag förmånen att bo vid havet under sommarmånaderna. Först i Oxelösundstrakten och från tolv års ålder på en liten tättbebyggd ö i Blekingeskärgården. De flesta husen på ön ägdes av en åldrande fiskarbefolkning. De yngre sålde efter hand till sommargäster och flyttade in till sta´n. På den tiden flängde man inte så mycket fram och tillbaks, utan mammorna bodde i fritidshusen med sina barn nästan hela sommarlovet. Pappan, familjeförsörjaren, var där några semesterveckor.
Blekingeekor |
Vi lärde känna flera bland fiskar-befolkningen. En av de närmsta grannarna var Axel med fru Rosalie och sonen Alrik. Axel var kustfiskare. Han rodde och seglade sin blekingeeka från villken han lade ut ryssjor (”hommor”) och nät. Vissa nätter ljustrade (”hottade”) han och sonen ål med en ljusstark fotogenlampa i fören. Fisken som fångades samlades i en sump och såldes på fisktorget i Karlshamn på lördagen. Ibland fraktades fisken dit med roddbåt, men efterhand som vissa fiskare skaffade motor till sina träbåtar åkte de med en sådan. Nästan vart hushåll hade en liten potatisåker, några höns och en gris. Man jagade en del sjöfågel, men åt naturligvis mest fisk.
Axel, Martin och jag 1973 |
Man fick sitt dricksvatten från några grävda brunnar. Dassen på ön stod nära havet, det behövdes ingen tunna. Fiskrens och andra organiska sopor fick katten, grisen och fiskmåsarna. Annat avfall, och det var inte mycket, slängdes i sjön. Det var nästan självhushåll. Axel behövde inte köpa mycket. Under hela sitt liv konsumerade han nog inte mer än vad vi idag konsumerar på ett halvt eller kanske ett helt år. Den längsta resa han gjorde i sitt liv gick till Karlskrona, på äldre dagar ända till Malmö! I dessa tider då insikten om att vår överkonsumtion är ohållbar framstår han som ett föredöme!
Axel vid sitt hus 1968 |
Mina föräldrar var bland de första sommargästerna som köpte hus i skärgården. Sedan gick förvandlingen snabbt. Potatislanden och hönsgårdarna blev gräsmattor, grisstiorna revs och garnhagarna plockades ner. Stadsborna byggde till och om de gamla husen efter sina behov. En skärgård befolkad av enkla fiskare förvandlades på några årtionden till ett rekreationsområde för mer eller mindre välbärgade sommargäster.
Det blev större mängder sopor hos dessa som hade mer pengar och prylar och köpte den mesta maten i sta´n. Man ringde till skeppshandeln som packeterade varorna och skickade ut dem med postbåten som gick en tur om dagen. Jag minns hur vi, liksom de flesta sommargästerna, sänkte våra sopor i havet när tillfälle gavs. Eller så eldade man dem i rostiga oljefat från vilka sopröken spreds över skärgården. Hu! Men då var ändå konsumtionen på en jämförelsevis låg nivå.
Postbåten har kommit. 1979 |
Idag finns det knappt någon fisk i havet och inga fiskare. I stort sett alla husen på ön och i övriga skärgården är fritidshus. Kommunalt vatten och avlopp har installerats på ön. En sopsorteringsstation finns i närmsta hamn. Bilparkeringen där är jättestor. Fritidshusen blir allt flottare och bekvämare och på fjärdarna ilar nya fina snabbgående farkoster kors och tvärs. Välfärden blomstrar i konsumtionssamhället.
Tiden har sin gång. Jag har sett förvandlingen. Vi lever över våra tillgångar. Och vi lever i en tid av förnekelse och polarisering. Jag har varit och är en del av det hela även om jag stretat emot lite grand. Jag tittar på barnbarnen och inte utan oro undrar jag hur deras framtid kommer att se ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar