I min egen bubbla

Härom dagen undrade en mig mycket närstående person om jag också känner mig ensam, även när jag är med människor. Jag dröjde med svaret. Alla är vi ju ensamma innerst inne. Känslan av ensamhet är inte konstant men den återkommer ständigt. Både i tvåsamheten och tillsammans med människor. Ja, inte minst i en kärleksrelation där förälskelsen sinat och vardag och slentrian tagit över. Vet inte säkert vad Milan Kundera menar med ”Varats olidliga lätthet”, men det är en suggestiv romantitel som jag förknippar med gemenskapen och ensamheten i kärleksrelationer.

Jag är tränad i ensamhet. Min ungdom innehöll gemenskap men också en hel del tid för mig själv. Till exempel på vandring i naturen, som ensamseglare, allena i en tom lägenhet eller i ett tomt hus utan jämnåriga. Med tankar, böcker, ritblock, penna och penslar som enda sällskap. Jag anses glad och öppen men i relationer med kvinnor har jag ofta dragit mig undan mentalt och jag har inte varit bra på ytliga och grabbiga relationer med män. Jag har en meditativ läggning, odlar solointressen och har en, visserligen positiv, men granskade och kritisk livssyn. Jag har stått liksom vid sidan av och iakttagit från min egen bubbla och har många gånger varit dålig på att kommunicera. 

Tomheten efter tjugotvå års sammanboende och äktenskap var stor trots att jag ville separera. Tiden efter skilsmässan var visserligen en befriande men också en ödsligt tid. Yngste sonen bodde kvar på deltid något år och det dröjde ett slag innan jag fick fast kvinnosällskap igen. Det är närmare tjugo år sedan nu. Jag har inte bott ihop heltid med någon sedan dess. Det har fungerat bäst att vara särbo. Så har det varit lättare att odla relationerna med vänner, barn, barnbarn och syskon. Så kom jag oftare ut ur min bubbla. Och så blev jag bättre vän med min ensamhet.

Slutet på lönearbetet följdes av ännu en omställningstid. Jag gick från heltid till ingen jobbtid alls. Den dagliga gemenskapen på jobbet försvann plötsligt. Det var strax före sommaren vilket gjorde övergången lättare. Men även då dröjde det en tid innan jag hittade rätt och kom in i en ny livsrytm. Så småningom blev tempot lugnare och en ny frid infann sig. Numera gläds jag oftast åt varje ny dag, oberoende av om jag tillbringar den i ensamhet eller i gemenskap. Eller kanske just därför att det i den omväxlingen finns ett slags yin och yang.

Med åren har ensamheten blivit en vän och bubblan spricker allt oftare. Jag har många ärliga, avspända och raka vänskapsrelationer med personer av båda könen. Det har blivit naturligare att uttrycka och stå för vad jag tycker i stället för att hålla inne med det. Samtidigt har jag lättare att förstå människor med andra åsikter och värderingar än mina, även om det ibland kan vara svårt. Bubblans skal som omgivit mig har blivit allt tunnare och jag kliver numera lättare ut genom det. Bland annat genom den här bloggen...

Denna text skriver jag för att försöka reda ut det här för mig själv, men också för att jag tror att många kan relatera till den och kanske känna igen sig. I alla fall delvis. Och så är den ett svar på vännens fråga om jag också känner mig ensam, även när jag är med människor. Svaret blir alltså: både ja och nej, men ja-et betyder att ensamheten har blivit lättare att bära. Och när Hjalmar Söderberg skriver ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”, tycker jag synd om honom och håller inte riktigt med. Ensamheten är inte obotlig!