Rusta för fred?

Hoppet lever!

Finns det exempel i historien på att militär upprustning har lett till fred? Jag letar på webben, men hittar bara argument för motsatsen: Att upprustning redan prövats många gånger, men till ett ofattbart högt pris i människoliv och förstörda samhällen. Ändå har nästan alla länder en militärmakt, ofta en växande sådan. För att ge en känsla av trygghet eller för de som styr att vila sin makt på. 

Hur är det i Sverige? I våra medier upplyses vi ständigt om Rysslands militära upprustning och hotfulla beteende. Och propagandan om nödvändigheten av att gå med i den USA-styrda militäralliansen NATO är intensiv. Det är nästan så att vi medborgare får ett intryck av att det bara är en tidsfråga innan Ryssland anfaller vårt land. Med början på Gotland. Samma budskap förkunnas av politikerna i alliansen och av en del sossar. SD vacklar om NATO men är för svensk militär upprustning.

Våra politiker säger att många års neddragningar och försyndelser måste repareras. Minst 167 miljarder kronor under 10 år behövs för att upprusta det svenska försvaret, påstår upprustningsanhängarna. Bland annat skall Sverige köpa det amerikanska luftvärnssystemet ”Patriot” för ca 25 miljarder kronor. Ett system vars missiler vi lätt undgår, säger ryssarna!

Jag undrar i vilken utsträckning krigs- och vapenindustrin ligger bakom de skräckscenarier vi ser och de som målas upp. Det gäller ju att hålla hotbilderna och rädslan vid liv så att man kan sälja. Det allra bästa för försäljningen är naturligtvis lagom stora krig, helst långt borta från det egna landet. De vapenexporterande länderna toppas av USA (33%) och Ryssland (23%) med tillsammans en bra bit över hälften av världens vapenexport. Därefter följer Kina, Frankrike och Tyskland med runt 6 % vardera (Sipri 2017). Sverige tävlar med Israel, Schweiz och Ryssland om att vara det land som exporterar mest per capita. Världens militärutgifter är oerhört mycket större än vad som investeras i bistånd och fredsbyggande åtgärder (men i det finns inte några stora pengar att tjäna på kort sikt..) och fem gånger så mycket som FN beräknar att det skulle kosta att stoppa växthuseffekten och utrota hunger och extrem fattigdom!

Tja, det är kanske inte så enkelt. Länderna resonerar precis som USA´s president och vapenlobbyn där, när de säger att lärarna borde bära vapen för att hindra skolskjutningar. Om vi har för få vapen eller inte några alls, kan angriparen härja fritt. Så lyder logiken. Men när ett land rustar gör dess ”fiender” det också. Det finns det många exempel på också idag. I bästa fall leder det till någon slags vapenbalans, men historien visar att det mycket ofta leder till förödande krig. 

Att argumentera för nedrustning och pacifism anses av många vara naivt, korkat och orealistiskt. Men det finns och har funnits politiker som talar för detta. Minns grundaren av det danska Fremskridtspartiet, Mogens Glistrup, som på sin tid häpnadsväckande nog hävdade att det danska försvaret borde ersättas av en telefonsvarare som sa: ”Vi ger oss, vi ger oss!” Och jag läser om landet Costa Rica som redan 1948 avskaffade sitt militära försvar. I stället satsar man på hälsovård, utbildning, miljö och kultur. Landet är idag det mest välmående i regionen. 

Det låter vackert och får mig att hoppas på en fredligare och bättre framtid!

Sextiofem plus

Någon gång når vi den ålder då vi lämnar yrkeslivet. I alla fall gör de allra flesta av oss det. Själv jobbade jag nästan till fyllda sextiosju år. Jag hade ett omväxlande, lugnt och intressant jobb med trevliga kollegor. Men sista året gick jag lite grand på tomgång och ångrade ibland att jag inte lämnat lönearbetet tidigare. Men pensionen blev i alla fall bättre.

Många längtar till pensionärstiden. För att till sist kunna sysselsätta sig med det man verkligen gillar och inte haft tid till under arbetslivstiden. Eller för att jobbet varit trist och innehållslöst men nödvändigt för försörjningen. Eller kanske bara för att uppleva friheten i att sova utan väckarklocka och tråkiga plikter.

Tyvärr möter många av oss en pensionärstillvaro som är svår att fylla med bra innehåll. Man har nog längtat efter friheten i att slippa gå till jobbet men möter en ödslig tomhet. Man kämpar med meningslöshet, tristess, sysslolöshet, identitetskris, ostrukturerad mediekonsumtion och för stort alkoholintag. Man är oförberedd på det stora steget från arbete till ”frihet”.

Åter andra älskar sitt arbete och fortsätter att jobba tills de stupar. Eller söker efter ett nytt jobb när de inte längre får fortsätta på det gamla. Jag minns en pensionerad sättare på en tidning där jag jobbade i min ungdom. Han kom till sin gamla arbetsplats vid 05-tiden varje morgon på samma sätt som han gjort under sitt arbetsliv. Han hade kvar sin dygnsrytm, och det förlorade jobbet var hans liv dit han kom för att prata och fika med de gamla kamraterna. Men många hittar rätt och finner meningsfulla sysselsättningar, nya jobb och lagom deltidsarbete.

Också människor med konstnärliga eller andra starka intressen och hobbies verkar klara övergången bra och kan blomma upp den sista tiden av jordelivet. Många som har barn och barnbarn får en ny roll som dagishämtare, barnvakt och kompis med de yngre generationerna. Sextiofemplussare reser mycket, i alla fall de som har hyfsad ekonomi. Jag känner både välbeställda och fattiga äldre, resmålen är väldigt olika både till art och antal, men summan av ”lycka” är kanske den samma.  

För de flesta av oss är livet tiden mellan födelse och död. Vid fyllda sextiofem har man förhoppningsvis en bit kvar. För mig har det hittills varit en bra bit. Men den utmätta tiden krymper hur som helst, och den inre friden är inte alltid lätt att finna, särskilt inte i vårt ungdomsfixerade samhälle. Man förväntas vara stark, duktig och ungdomlig. Åldrandet skall inte synas och döendet smusslas undan. Nästan som en klassisk förnekelse. Kanske har de som har en religiös tro eller någon annan slags andlig övertygelse lättare att möta jordelivets slut. Jag känner en kvinna som anser sig ”upplyst” och som så sakta förbereder sig för nästa liv utan någon dödsångest.

"Heaven is a place where nothing ever happens"

Samma sak iakttog jag när jag härom dagen såg en dokumentärfilm om hur hinduer möter döden i världens äldsta stad, Varanasi. Dessa indier har en ganska avspänd inställning till döden. Gamla kan ta in på ”dödshotell” när de känner att slutet närmar sig, och därefter bränns de helt öppet med anhöriga omkring sig nere vid Ganges, där den dödes aska sedan sprids i den heliga floden. Ganska fint tycker jag.

Amen.