Äldste vännen död

Per och jag blev vänner i tidiga tonåren. Vi träffades därefter nästan varje år genom livet, de sista 35 åren flera gånger årligen. Minst en gång om året besökte han mig i Blekingeskärgården där vi en gång lärde känna varandra, och jag hälsade på honom i Stockholm där han bodde tills för ett år sedan. Vi umgicks också familjevis och senare i våra respektive olika sambo/särboförhållanden.

Han var det ”besvärliga” barnet i familjen. Lite utanför, busig, spjuveraktig, egensinnig, oppositionell. Han var en tänkande sökare, med åren kunnig och beläst. Han hade ett imponerande bibliotek, där många böcker var filosofisk och psykologisk facklitteratur. Han hade en ”svår” och tungsint sida men var också glad, humoristisk och lättsam. I honom rymdes både en allvarlig Kirkegaard och en barnsligt lekfull lirare. Jag blev inte förvånad över att Per utbildade sig till psykoterapeut (På välrenommerade S:t Lucasstiftelsen). Under större delen av sitt yrkesliv verkade han som sådan, de sista åren på familjerådgivningen i Stockholm.

Men ödet kan vara grymt. Kanske var det hans tunga och kritiska sida som gjorde att uppbrotten från de två kvinnor han fick barn med blev så olyckliga. Jag upplevde att de mammorna på ett tragiskt sätt blev förblindade av besvikelse och hat när Per lämnade dem, och att de smittade av detta på barnen. Många, många timmar har han talat med mig om detta, hans stora sorg och ilska.

Per hade ett välutvecklat estetiskt sinnelag och inredde genom åren med små medel sina boenden mycket personligt och smakfullt. Han hade en känsla för att sätta ihop ting till en konstnärlig helhet. Han peppade mig att dra igång min konstnärliga sida och var nog lite besviken över att jag prioriterade min trygga bild- och medielärarroll. Som vänner hade vi mycket stort utbyte av varandra i livets skiftningar. Per var en person jag alltid kunde tala med om vad som helst, och det var nog samma för honom. Vi hade en vänskap av bästa sort och tomrummet efter honom är mycket stort!

Jag talade med Per i telefon dagen innan han dog så plötsligt. Han ringde mig och berättade att nu var det precis ett år sedan han flyttade till Visby, där hans tvillingbror med familj bor sedan länge. Han talade om svårigheten att skapa nya kontakter när man flyttar på äldre dar och om att framtiden ändå kändes bra och hoppfull. Han hade lämnat in några konstverk till en jurybedömd utställning. Vi talade om att jag snart skulle komma och hälsa på, och han tyckte att jag skulle se ett avsnitt av ”Domstolen” där ett intressant exempel på en mycket låst personlighet förekom. Jag tittade och vi ringdes vid och snackade en gång till.

Dagen efter hade jag tre påringningar från ”okänt nummer”. Tänkte att det var någon försäljare som vanligt, men när jag kollade upp såg jag att det var från Pers bror i Visby. Det har hänt en olycka, tänkte jag och ringde upp. ”Per är död”, hörde jag i andra änden. ”Blodpropp i hjärnan!” Aldrig har jag blivit så tagen av ett dödsbud! Chock och gränslös sorg och saknad!

Det finns mycket ”vänskap” som präglas av jargong och ytlighet och inte alls går på djupet. Som lätt kan rubbas av småsaker och överges. Men riktig vänskap är beständig, öppen, kravlös och förlåtande på ett sätt som till och med ett kärleksförhållande mycket sällan är. Så var min och Pers vänskap. Jag uppmanar mig själv och dig som läser detta: Var rädd om den äkta vänskapen och vårda den!