Frid och frihet

Min erfarenhet säger att de flesta vill ha frid i sinnet och känna sig fria. Men det finns otaliga hinder på vägen: Jobb man inte trivs med, ensamhet, dåliga relationer, bristande självkännedom och dålig självkänsla är några. Liksom känslor av misslyckande och otillräcklighet och oro över klimatet och över tillståndet på vårt klot. Med mera.

Vi försöker lindra vår otillfredställelse och brist på harmoni. Ideellt arbete och välgörenhetsarbete av olika slag, engagemang i jobb och politik, intressanta hobbies, idrotts- och kulturintresse är saker som kan smörja välbefinnandet på flera sätt. Inte minst genom gemenskapen i grupper med samma intressen. Det gäller i hög grad även olika religiösa samfund och andliga rörelser. 

Men i vissa kretsar anses ”andligt sökande” vara det värsta man kan hålla på med. Det kallas flummigt, egoistiskt, världsfrånvänt och bortom all naturvetenskaplig logik och kunskap. Det sägs att vi i Sverige är ateistiska, kanske mest i världen. Men jag tror inte vi är så gudsförnekande som det påstås.

Att många kyrkor i vårt land är nästan tomma behöver inte betyda att svenskarna inte är intresserade av andliga frågor. Tvärtom. Olika former av yoga, kurser i mindfulness och i att nå insikt hos vishetslärare av olika slag är vanliga i vårt land. Och många mediterar eller går i terapi och hos psykologer för att få frid i sinnet. Mitt i det materiella välståndet eller överflödet är många trötta på konsumtionssamhället. Man söker något annat och alternativa livsstilar föds.

Vad är meningen med livet? Om inte förr så ställs de existentiella frågorna på sin spets när någon närstående dör. Lever människan vidare på något sätt efter sin fysiska kropps död? Kommer hon att möta de döda hon en gång älskade i livet? Har hennes liv här på jorden haft någon mening? Fanns hon till innan hon föddes? Även hårdnackade ateister kan svikta i de här frågorna inför kranka dödens blekhet. 

Jag tror att de flesta som har den inre frid och frihet vi längtar efter har gått igenom en lång process. De har nått en insikt och djupare förståelse av livet, döden, tillvaron och världen i en slags andlig resa som tagit lång tid. De har lugn, karisma och självklar säkerhet utan att vara självupptagna. De har stigit ur sina egon och är inriktade på att verka för världens och medmänniskornas bästa.

Ett mål att sträva efter!

Jag var en digital bortbyting

Instagramgrundaren Kevin Systrom

 

Jag känner mig befriad! Min kapade identitet är borta, finns inte längre, har försvunnit ut i cyberrymden. Tror och hoppas jag i alla fall...

För några år sedan hörde jag talas om Instagram. Inte så mycket snack där utan bara foton. Jag tyckte det lät intressant och startade upp ett konto via Facebook på något sätt. Innan jag riktigt fattade vad som hänt fick jag användarnamnet emyleeermei och bilder som jag var helt oskyldig till lades upp! Jag meddelade Instagram att mitt konto kapats. Minns inte riktigt vilket gensvar jag fick, men antagligen hände ingenting alls. Jag använde inte kontot och glömde nästan bort det.

Så i somras blev jag påmind. Jag var inne på Facebook någonstans och såg att förutom mitt konto där, fanns Instagramkontot emyleeermei på mig. Med flera följare dessutom. Då låg bara två bilder på kontot och skräpade: En närbild på en gullig vovve, och ett foto på en ganska alldaglig villa. Båda för mig totalt okända.

Det har gått några veckor sedan dess, men härom dagen bestämde jag mig för att döda Emyleeermei! Med mord i sinnet öppnade jag min dator. Efter en del klickande hittade jag via Instagrams support detta:

Så här tar du bort kontot för gott:

1. Gå till sidan Ta bort ditt konto. Om du inte är inloggad på Instagram på webben uppmanas du att logga in först. Du kan inte ta bort ditt konto från Instagram-appen.
2. Välj ett alternativ på rullgardinsmenyn bredvid Varför tar du bort kontot? och ange ditt lösenord på nytt. Alternativet för att radera kontot permanent visas enbart efter att du valt en anledning på menyn.
3. Klicka eller tryck på Ta bort mitt konto permanent.
   

Ja, det såg ju enkelt ut. Problemet var bara att jag ända sedan starten låtsats som om det där kontot inte fanns. Jag hade förträngt det och hade följaktligen också snabbt glömt bort lösenordet som jag angett när jag startade. Och för att ta bort kontot måste jag bekräfta med mitt lösenord, som alltså flöt runt i dimma på glömskans hav... Det var svårt att hitta ett sätt att byta det glömda. Projektet kändes som ett moment 22, men till sist lyckades jag via min mobil och mejladress skaffa ett nytt lösen. Därefter kunde jag sätta in dödsstöten. Jag finns inte mer som Emyleeermei!

Nu skall jag bara bli av med en förbannad Dropbox-symbol som dyker upp på min datorskärm så fort jag skall ut på nätet. Den hamnade där efter att jag skulle kika på några foton i en bekants Dropbox. För att komma dit mixtrade jag med några inställningar i det programmet och därefter blir jag inte av med boxarna. 

Suck. Inte lätt alla gånger ute på Internätet.

Till sista andetaget

 

Det känns inte som det var särskilt länge sedan jag såg Jean-Luc Godards film ”Till sista andetaget”. Det var hans första långfilm och i den hade också den blivande stjärnan Jean-Paul Belmondo sin första stora roll. Jag, vid den tiden en filmintresserad yngling, såg den i början av 60-talet då den ”Nya franska vågen” var het bland seriösa filmtittare. Idag är Belmondo och Godard 84 respektive 87 år gamla. Jean-Luc gjorde sin sista film 2010. Själv är jag pensionär. Tiden går...

Det har sagts många gånger, men det gör det inte mindre sant: Livet är kort! Min kära mor dog härom veckan oväntat snabbt i en ålder av 96 år. Jag har tittat igenom hennes många fotoalbum och genom dem följt hennes livsresa. Från yngsta dottern av tre i föräldrarnas vård, vacker ung kvinna, student, nybliven mamma, älskad maka, aktiv medelålders kvinna, till en mogen, generös, respekterad och älskad vän, mor, svärmor, farmor, mormor, farmorsmor och mormorsmor. Det är vackert och sorgligt. Ett liv i tjugo fotoalbum.

Mamma i 30-årsåldern

Den sista tiden var hon färdig med levandet. Hon ville inte mer. Sinnet var klart men kroppen trött. På de sista bilderna ser man ofta hennes lätt drömmande, frånvarande men ändå skärpta blick. Mamma. Hon har funnits i hela mitt liv. Nu är jag äldst i närmaste släkten och oundvikligen undrar jag när min sista timma skall komma. Men jag känner ingen fruktan.

När inser man på riktigt att man kommer att dö? Det är nog redan i tidig barndom. Vill minnas att yngste sonen en gång i 5-6-årsåldern sa att livet är som en saga. - Slutar sagan lyckligt? Frågade hans mor. - Nej, svarade han. - Man dör ju! Hur ofta glömmer vi inte bort det sedan. Under tonåren och långt fram i livet forsar många av oss fram som om vi vore odödliga. 
 

Mamma 2017.08.15

Men så skall det nog vara. Dödsskräcken skall inte förlama livet. Att dö är lika naturligt som att födas. Jag tänker ibland på livet som en dramaturgisk kurva. Man föds och introduceras till livet under några år. Insikten om att livet någon gång tar slut får man redan i barndomen. Sen kommer många konfliktupptrappningar med avtoningar. Handlingen rullar på med diverse förvecklingar. Själva den stora konfliktupplösningen finns kanske inte men man skaffar sig erfarenheter och insikt inför avtoningen och slutet. Jag och mina systrar såg mamma dö. Det var sorgligt men inte skrämmande. 

I vår västerländska kultur är vi rädda för åldrandet och döendet. Det skall helst döljas och stoppas undan. ”Åtti är det nya femti!” kan man höra sägas som en besvärjelse snarare än ett statement. Visst vill man leva och vara frisk så länge som möjligt, men det är bra att förbereda sig på att det finns ett slut. Det gjorde min mamma. Hon hade skrivit ner önskemål om musik och texter till sin begravning. Den blev värdig och stämningsfull. 

Jag tror att religionernas starkaste livskraft är döden och tanken på vad som kan tänkas hända efter hädanfärden. Även uttalade ateister kan tala om att ”hon kanske möter sina döda kära däruppe nånstans”. Himmel, paradis och helvete. Eller kanske återfödelse på ett eller annat sätt. De tankarna kommer inte att försvinna så länge vi har stjärnhimlen och universums oändlighet över oss.