Prostataprat

 

Jag har kommit till den ålder då man i samtal män emellan ofta börjar snacka om prostatan. Om hur ofta man behöver kissa, om man behöver gå upp på natten och i så fall hur många gånger. Frågor om man gjort PSA-prov (det är ett blodprov som kan indikera hur stor cancerrisken är) och vad det i så fall visade. Var värdet för högt, var det lågt eller mitt emellan? Berättelser om någon som man känner eller om någon som känner någon som hade prostatacancer utan att märka något alls. Berättelser om onödiga ingrepp om impotens och död.

Prostatan bildar en vätska som beskyddar spermierna och gör det lättare för dem i deras färd mot livmodern. Därav namnet. Ordet prostata kommer från det grekiska ordet ”prostates”, som betyder ”beskyddare”. Men beskyddaren kan ställa till problem med åldern då den blir större och kan klämma på urinrör och sädesledare. Och det kan bildas cancer i den.

Vårdcentralerna och läkarna verkar inte gilla PSA-provtagning. Två gånger har jag blivit nekad. Man har i stället en gång gett mig en broschyr och bett mig läsa igenom den för att eventuellt komma tillbaks senare. En annan gång hade jag just fått en behandling som läkaren ansåg skulle påverka PSA-värdet i fel riktning. Han rådde mig att avstå och att vänta minst ett halvår.

En vän till mig som är läkare och medicine doktor säger att det finns tre lägen: Antingen är värdet lågt. Då är det lugnt och man behöver inte göra något. Eller så är det högt. Då blir det antagligen operation så fort som möjligt. Det tredje alternativet är värst. Det är när värdet är mittemellan. Det kan enligt vännen orsaka mycket onödigt psykiskt och fysiskt lidande. Man låter kanske bli att göra något och tar ett nytt prov senare, eller man tar cancerprover på prostatan direkt och väntar spänt på resultatet. Oroliga väntans tider. Och ingrepp kan göras i onödan och orsaka impotens och andra problem.

Jaha, tänker jag, kvinnorna skall, vad jag vet, infinna sig till obligatorisk mammografi för att se om de har bröstcancer, men prostatacancer som är den vanligaste cancerformen i vårt land vill man inte så gärna diagnostisera. Varför? Är det för att man tycker att gubbarna lika gärna kan dö? Eller är det för att diagnosmetoderna är osäkra och riskerna att man gör fel stora? Det verkar vara det senare.

Jag läser i https://www.cancerfonden.se/om-cancer/psa-test : ”Det är betydligt fler män som får cancerdiagnos och behandling i onödan, än som botas från en livshotande cancer efter PSA-testning. - - -

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. Det är inte alltid prostatacancer utvecklas till någon egentlig sjukdom. Det är vanligt med små härdar av cancerceller i prostatakörteln som växer mycket långsamt. Förekomsten ökar med stigande ålder. I sextioårsåldern har en tredjedel av alla män cancerceller i sin prostatakörtel. Endast en mindre andel av dessa män får symtom av sin prostatacancer innan de avlider av någon annan orsak” 

 

Jag har inte haft mer problem med prostatan än andra män i min ålder. En något förstorad sådan verkar vara helt normalt. Men många av mina manliga vänner och bekanta uppmanar mig att PSA-testa mig. En verkar tro att jag kommer att dö inom kort om jag inte gör det. Om några veckor skall jag till min vårdcentral för att tala med doktorn om bland annat detta. Jag anar vad han kommer att säga...