Ensamheten

 

Det finns en dokumentärfilm om en kvinna i norr som utövar en udda sport. ”Armbryterskan från Ensamheten” heter den. En suggestiv och härligt poetisk titel, tycker jag. Ensamheten är en liten by i Västerbottens inland. Kan tänka mig att den befolkades för några generationer sedan av strävsamma jord- och skogsbrukande nybyggare som slog sig ner på en enslig plats som gavs namnet ”Ensamheten”. När jag kikar efter den på nätet ser jag att gemenskapen verkar vara stor i den byn. Inte bor det några ensamma människor där inte!

Ensamheten sägs vara stor i vårt land, men kanske är den ganska ny? När skiftena sprängde byarna på 17- och 1800-talen sattes familjerna på egen mark utanför byn. Då försvann den täta granngemenskapen på många håll. Sedan innebar nyodlingar i skogiga och frostbitna trakter mycket ensamt slit på torp i isolerade landsändar. Men så länge lantbruken drevs för hand och med hästar krävdes det mycket folk, så den en fysiska ensamheten var nog inte stor på den tiden. Men kanske fanns en annan ensamhet i torftigheten, tristessen och isoleringen?  

Med flytten från hembygden till anonyma stadsmiljöer under industrialismen försvann lantbrukslivets naturliga gemenskap. Den ersattes av trångboddheten i städernas barnrikehus. Jag ser framför mig ett myller av kvinnor och barn, och män som kommer hem till middag efter arbetsdagens slut. Mycket slit och för mycket oönskad gemenskap. Kan tänka mig att många ofta längtade efter ensamhet och lugn och ro. 

  
”Ensam är stark!” - är det ett typiskt svenskt uttryck? Kanske det. Idag är ensamhushåll en mycket vanlig form av boende i Sverige. Den omtalade Svenska Ensamheten kom med välfärdssamhället och kvinnofrigörelsen. Från mitten av 1900-talet har antalet ensamboende ökat stadigt i världen, men i synnerhet hos oss. Vi toppar statistiken. Men det finns i detta ofta en självvald ensamhet. I vårt samhälle har man för nästan första gången i historien råd att bo ensam. Ofta handlar ensamboendet om frihet, om självförverkligande och kontroll över det egna livet. I Sverige är kvinnorna i majoritet bland de ensamboende. 
 

Men det vittnas också om en sorglig ensamhet. En icke självvald sådan. I individualismens tidevarv är varje enskild människa en konsumtionsenhet. Banden till släkt, familj och vänner är ofta lösa i vårt land. Du skall kunna sköta dig själv! Och i ett klimat som under det kalla och mörka vinterhalvåret inte bjuder in till samvaro utanför hemmet minskar inte ensamheten. Den negativa ensamheten är vanligast bland ungdomar upp till 25-årsåldern och bland äldre över 75 år. 

Men totalt sett visar forskning att svensken ofta har fler vänskapsrelationer än människor i många andra länder. Vi är faktiskt mer nöjda med våra sociala nätverk än människor i länder där man hyllar traditionella familjestrukturer. Den svenska individualismen gör det lättare att välja sitt umgänge och det leder till fler och djupare vänskapsrelationer. En ny stor europeisk studie visade att Italien ligger i topp med 25% rapporterad negativ ensamhet jämfört med 10% i Sverige. Vi är enligt den undersökningen ett av de länder i Europa som har minst ensamhet av det mer sorgliga slaget! 

 

Det finns en känslomässig och en social ensamhet. Man kan känna sig ensam även om man har ett stort socialt nätverk, men utan nära vänner. Eller man saknar ett socialt nätverk och känner sig ensam på grund av det. Jag skriver i ensamhet. Jag söker ofta den vilsamma, eftertänksamma och kreativa ensamheten. Men endast så länge den finns i kontrast till ett ganska rikt och i stor utsträckning självvalt socialt liv. Och så är det. Än så länge.


 

Jag som reklampelare

När jag var ung, tänkte man inte på vilket klädmärke man bar och bärkassar med reklam fanns inte, vad jag minns. Numera betalar vi för påsen med reklam på och för märkeskläderna vars syfte till stor del är att signalera vem du är, att du är inne och att du har råd. Vi bär reklamen frivilligt och betalar dessutom dyrt för den!

Jag försöker motarbeta den kommersiella reklamen genom att visa mig med så lite varumärken som möjligt. Men det är inte enkelt. Ryggsäcken, datorn och den smarta telefonen, flera av mina skor och kläder signalerar tydligt sina varumärken. Även jag faller ibland för känslan av att bära kläder med känt statusmärke. Och i och för sig också med märken som representerar något ideellt, eftersträvansvärt och gott. Reklampsykologin fungerar även på en motståndsman!

När jag tittar efter har jag mer synliga varumärken än jag trodde. Craft, Asics, Haglöf, Adidas, Nike, Volverine, Leatherman, iPhone, Bergans, Canon, Sony, Everest, Race Marine och Asaklitt är en del av de något så när synliga märken jag bär på eller med mig. Några av dem inte särskilt prestigefyllda, nästan ett slags antimärken som man kanske bär i protest mot ”snobbmärken”. Men ändå, också det är ett sätt att visa vem man är och vad man står för.

Även jag, som är en slags motståndare, är en reklampelare. Vissa märken är jag t o m nöjd med att ha och visa upp. Jag hade t ex ett dyrt multiverktyg i fickknivsstorlek. Ett välkänt ”kvalitetsmärke” som jag gillade att visa upp. Så blev jag av med det fina verktyget. När jag skulle skaffa nytt tyckte jag det var för dyrt och köpte ett liknade till en fjärdedel av finmärkespriset. När jag kom hem målade jag över ”lågstatusmärket” på fodralet till det nya verktyget... Varumärkesstrategerna vinner en del segrar!!

Sedan dessa bärkassar. I klädaffärer och liknande får du reklamkassen gratis. I matbutikerna får du betala för varje reklampåse du bär iväg dina varor i. Med påsen går du som en sandwichman med ett reklamplakat hemåt genom sta´n. Och betalar för det! I ditt val av bil, kläder, acessoarer, ja av allt du omger dig med, visar du vem du är, och ofta kostar det mycket. Alldeles för mycket! På sätt och vis är vi betalande slavar i konsumtionssamhällets våld.

Minns hur jag och min dåvarande flickvän en gång i ungdomen var på tur genom Europa i en gammal folkvagn. Vi bedövades nästan av den upplysta och neonreklamsprakande staden Wien, när vi en afton kom från Bratislava. Vi hade kört i en dryg vecka genom Polen och Tjeckoslovakien, där gatubelysningen var mycket sparsam och där det knappast fanns reklam av något slag. Det var mörkt och lite dystert, men man vande sig. Ljuschocken när man kom in i väst igen var överväldigande. Men jag minns också hur människorna bakom järnridån imponerades av vår ”fina” bil, en nästan skrotfärdig Folka, och hur man vid flera tillfällen ville köpa mina jeans, min skinnpaj, hennes skor och andra av hennes kläder. Det var status där vid den tiden att ha grejor från väst.

Det ligger nog mer eller mindre i den mänskliga naturen att vilja ha något annorlunda eller finare än det man har. En slags grundläggande omedveten strävan efter ett bättre liv helt enkelt. Det där har reklampsykologerna, marknadsförarna och varumärkesstrategerna fattat, och dom använder sig framgångsrikt av det!

Till sist minns jag en sekvens i en film av Roy Anderson: En person visar stolt upp sin nya tatuering i pannan bestående av ett känt bilmärkes namn och logga. Reklamen integrerad i våra liv ända in på skinnet. Egentligen inte så långt ifrån den verklighet vi lever i...