MAKIS
var ett mantra inom pedagogiken där jag studerade på lärarhögskolan
i Umeå under slutet av 1970-talet. I mötet med eleverna skulle
läraren arbeta med detta MAKIS för ögonen: Motivera!
- Aktivera! - Konkretisera!
- Individualisera!
- Samarbeta!
(dvs uppmuntra och planera för samarbete eleverna emellan).
Det
var ju väl tänkt, men mantrat förvanskades elakt av oss mer
eller mindre revolterande lärarstudenter till vad vi tyckte skolan
egentligen sysslade med, nämligen att: Manipulera!
- Anpassa!
(till rådande ”borgerliga” värderingar) - Konkurrera!
(uppmuntra till konkurrens eleverna emellan) - Indoktrinera!
- Sortera!
(betygens egentliga uppgift). Detta var före den tid som de
värdekonservativa gärna kallar ”flumskolans” tid.
Det
låg i tiden att protestera mot gammeldags auktoritär pedagogik, vi
tyckte att läraren inte bara skulle vara en enväldig förkunnare
utan också en handledare i elevernas sökande efter kunskap. Vi
ville ha en familjär och vänlig stämning i klassrummet med
förstående lärare som kunde motivera eleverna till självständigt
tänkande och lärande i demokratisk anda.
I
slutet av augusti i år publicerades i DN en artikel av
pedagogikprofessorn Jonas Linderoth
där han bad om ursäkt för de ”pedagogiska villospår” som han
och andra professorer predikade på lärarhögskolorna under 80- och
90-talen och som enligt honom starkt bidragit till de allt sämre
resultaten i den svenska skolan. Han hävdar att den nya pedagogik
som infördes på 90-talet och som gick ut på att
elevens egen lust och motivation skulle vara ledande, snarare än
lärarens styrande berättande,
är ett av skälen till fallande skolresultat och devalverat
läraryrke. Han anser också att den är en orsak till dagens brist
på lärare och till en omfattande flykt från yrket. Artikeln spreds
snabbt, bl a av den i vida lärarkretsar illa omtyckte f d
skolministern Björklund.
Linderoth
har fått en del mothugg, särskilt från Ulf
P. Lundgren, pedagogikprofessor och fd ordförande i kommittén som
förberedde läroplanen 1994. Han tycker att Linderoths argumentation
är förvirrad och osaklig. Reformen handlade inte alls om att
förminska lärarrollen, menar han. Lärarförbundets
ordförande Johanna Jaara Åstrand säger
i
en kommentar att det främst är att skolan dränerats på resurser
samt lärarnas dåliga löneutveckling och höga arbetsbelastning som
ligger bakom krisen.
Under
min tid som lärare förändrades yrkesrollen avsevärt. Men det var
inte den i grunden välmenande ”flumpedagogikens” fel. De första
åren förväntades inget annat av mig än att min undervisning
fungerade bra, med eller utan ”fluminslag”. Jag kände mig fri
och man litade på mig. Vad jag gjorde utanför lektionstimmarna
brydde sig skolledningen inte om.
Men
med tiden blev det alltmer styrning uppifrån. Mycket mer konferenser
och andra sysslor som inte var direkt kopplade till undervisning. Man
fick nytt betygssystem igen och lärarna fick lägga ner massor med tid på att
formulera betygskriterier. Olika styrdokument, på riksnivå och
lokalt, begränsade den enskilde lärarens handlingsfrihet. Det var
som att myndigheter och skolledningar inte längre litade på oss.
Sommarlovet kortades och arbetstiden blev alltmer bunden, jag skulle
till sist vara på arbetsplatsen närmare fyrtio timmar i veckan. Att
arbeta utanför skollokalerna med olika typer av för- och
efterarbete fick man till sist nästan bara göra på obetald
övertid. Under min tid som lärare förstörde allt detta mycket av
undervisandets glädje. Där har vi viktiga orsaker till dagens skol-
och lärarkris!