Att tappa kölen

Jag köpte en gammal fin segelbåt år 2005. Det var en ”Östersjökoster” byggd i kärnfur av Knut Rasmussen i Söderköping år 1946. Hon var fortfarande i mycket gott skick. Hon hette Vindy.

När den av säljaren var vårutrustad och klar 2006 seglade jag med en kompis ner henne från Vaxholm till Hällaryds skärgård vid Karlshamn under en dryg vecka i vackert sommarväder. Den färden gick fint bortsett från två incidenter:

Efter att vi lämnat vackra Landsort och framåt kvällen närmade oss Oxelösund fick vi stiltje och skulle starta den gamla Yamahasnurran. Den ville inte, den strejkade av åldersskäl. Vänliga sjöfarare bogserade oss så småningom in i Marsviken där en av mina kusiner har ett fritidshus. Dagen därpå köpte jag en ny utombordsmotor i Nyköping och seglade vidare.

På kryss i frisk vind i Kalmarsund sa min seglingsovane vän: ”Skall den där ´vanten´ hänga lös så där?” Ett av vanten (en wire som håller masten på plats) på lovartsidan hade lossnat ur sin förskruvning! Det var risk att hela masten skulle gå överbord! Vi gick upp i vind och jag kunde med visst besvär fästa vantet igen. Skönt att segla in i hamn vid Stora Rör på Öland efter det.

Sommaren 2007 seglade jag ensam och med vänner vid Blekingekusten. Våren 2008 gjordes båten noggrant i ordning som vanligt. Därefter fick hon ligga några dagar i marvatten för att svälla och bli tät. Man gör så med gamla träbåtar. Vi bogserade sedan ut henne omastad till hemmabryggan på skärgårdsön. Jag vågade inte lägga henne vid boj eftersom hon fortfarande läckte lite grand. 

När jag kom ut igen efter en knapp vecka såg det konstigt ut... hon flöt som en kork. Båten hade tappat blykölen! Den sitter längst ner på träkölen, och det är den som balanserar båten så att den reser sig som en rysk docka efter varje vindstöt. Jag hade inspekterat kölbultarna inifrån båten vid vårutrustning, och det såg bra ut. Senare har jag fått veta att man skall kolla med röntgen på gamla träsegelbåtar. Bultarna hade osynligt rostat sönder inne i träkölen!

 

Eftertankens kranka blekhet träffade mig. Att Vindy släppte blykölen vid bryggan var tur. Tänk om jag tappat kölen under en segling långt ute till havs med vänner eller med barn ombord! Båten hade kantrat omedelbart och ohjälpligt! Vi hade hamnat i allvarlig sjönöd. Visserligen finns Svenska Sjöräddningssällskapet – men ändå. Hemska tanke!

Ps. Vindy såldes så småningom billigt med lös köl till en ung båtbyggarlärling. Jag husbehovsseglar numera bara med en Trissgiggen (en ”gubbjolle” med centerbord). Och jag har skaffat en gul kajak. Utan köl.

Island!

 

De äldre trähusen är täckta av korrugerad plåt

Tredje gången gillt. Minst två gånger tidigare har jag mellanlandat ensam på Keflavik på väg till och från Boston och tittat ut över vidderna genom flygplatsens fönster. Den här gången hade jag resesällskap, och vi hade ett mål. Vi skulle bada i Blå Lagunen, och det gjorde vi med stort välbehag!

Bad i Blå Lagunen

Såg ön ut som jag väntat mig? Både ja och nej. Jag hade väntat mig en mindre och mer kompakt huvudstad. Man ser spår av det gamla Reykavik, men de gamla trähusen täckta av korrugerad plåt konkurreras så sakta ut av moderna höghus. Staden har blivit tämligen stor. Två tredjedelar av landets befolkning (320.000) bor i Reykavikområdet. I stan som känns internationell finns många bra och trevliga restauranger och vänliga turistvana människor. Landet återhämtar sig sakta efter att de inhemska finansvalparna satte det i konkurs för några år sedan.

Hett vatten ur underjorden vid Geysir

Så många platta områden hade jag inte väntat mig. Landskapet längs vägen från flygplatsen in till stan är plant och småbuckligt. Det syns här tydligt att landet är en ö av stelnad lava. Det är ett ungt vulkaniskt landskap. Det sägs att magmakammaren i Hekla är full, att det snart är dags för ett utbrott. Man lever på en krutdurk, men islänningarna verkar ta det hela med ro. De är vana vid jordbävningar, vulkanutbrott och kokande vatten ur underjorden. Deras hus värms upp av det vattnet och luften är ren. Där vi åkte runt såg vi mycket grönt, frodigt gräs, betande får och fina islandshästar. Och fritidshus spridda till synes planlöst över vidderna. Men det finns också fjäll och jöklar och fantastiska
naturscenerier.

Det mäktiga vattenfallet Gullfoss

Sprickan vid Tingvellir påminner om öns historiska rötter. På denna plats samlades deltagarna i världens äldsta parlament redan på 800-talet. Sprickzonen här mellan de nord-amerikanska och euroasiatiska kontinentalplattorna vidgas med ca 1cm per år och påminner om alltings föränderlighet. Sakta, sakta flyter kontinenterna isär. Det glömmer vi lätt i vårt självgoda GPS-tidevarv!

Sprickzonen vid Tingvellir

Det isländska språket, som bevaras noga, är den fornnordiska som vårt svenska språk utgått ifrån. Man förstår inte mycket, men efter några dagar ser och hör man likheter. Sista kvällen var jag uppe i den mäktiga Hallgrimskyrkans torn och tittade ner över staden längs Skolavör∂urstigur och Bankastræti. Längre bort såg jag det nya konsert- och kongresshuset Harpan vid havet. Nästa dag var det dags för avfärd. Vi checkade in och och fick våra ”brottfararspjald” (Boarding cards) och flög iväg från sagoön dit vi gärna återvänder. 

Utsikt över centrala Reykavik från Hallgrimkyrkans torn