En vecka i solen

Jag har för första gången varit en vecka på Gran Canaria. Det var skönt att byta januarimörkret och det skånska vinterregnet mot lagom sommarvärme. Jag lockades med av en vän som är en rutinerad kanarieöarna-resenär. Han har varit på Islas Canarias ett tjugotal gånger. Jag har varit med honom en gång tidigare, strax före pandemin, på ön Fuerteventura. https://sandis013.blogspot.com/2019/12/all-inclusive.html

Nu bodde vi i Maspalomas längst nere i söder på Gran Canaria. Där möts man av en massiv turism. Mängder av hotell och bungalows för turister. Vi bodde i ett av de åttiofyra hotell som finns bara i området Playa del Inglés. I angränsande Campo International finns åttiotvå. Sedan ytterligare många i andra delar av samhället. Förutom alla hotell och turistboenden ser man affärer med diverse tingeltangel, matbutiker, cafeér, barer och restauranger. Och mycket bussar och bilar. Många av de som jobbar i affärer och på hotell och restauranger bor i San Fernando, en stadsdel utan hotell längst bort från kusten. 

Ingen lyxturism, tvärtom verkade det mest vara ´vanliga enkla människor´ som semestrar här, de flesta medelålders och äldre. Rörande att se gamla livserfarna par som promenerar hand i hand. Jag hörde och såg spanjorer från fastlandet, tyskar, engelsmän, holländare, svenskar, danskar, norrmän och finnar. Ja, vi såg flera finska tangokrogar (foto) och karaokeställen i området där vi bodde! Finfin lång havspromenad och vidsträckta sandstränder, t.o.m. en liten öken, Dunas de Maspalomas. Flera områden längs stranden var för nakenbadare. Ingen katolsk moralism här!  

Kanarieöarna, särskilt där vi var, verkar vara totalt beroende av turism. Man undrar hur det var här under pandemin, eller före turismens tid för den delen? Men jag hör att Spaniens ekonomi numera går bra, bättre än i de flesta europeiska länder. Människor flyttar till Spanien och bidrar till det ekonomiska uppsvinget. De kommer särskilt från länder i Sydamerika. Spanjorerna är duktiga på grön energi och de är världsledande på att producera vindkraft. Till år 2030 skall 81 procent av landets energi vara grön. Vi såg solcellsparker och massor av vindkraftverk under de bussresor vi gjorde.

Kapellet San Antonio i Vegueta

En dag åkte vi med det lokala bussbolaget Global till huvudstaden Las Palmas som var större än jag föreställt mig, runt 380.000 invånare. Staden är grundad på 1400-talet. Nära katedralen Santa Ana ligger den gamla stadsdelen Vegueta med byggnader i spansk kolonialstil. Dit hittade vi så småningom efter att ha passerat förbi 7-8 konditorier /bagerier på jakt efter en kall öl.

Om jag tvekade lite att följa med kompisen till Kanarieöarna berodde det på det numera nästan förbjudna uttrycket ´flygskam´. Skall jag bidra till att att smutsa ner atmosfären med mer koldioxid för en vecka med sol? Jag har en son som inte kan tänka sig att flyga om det inte är absolut nödvändigt. Hmm. Men det var många år sen jag flög sist, så jag bestämde mig för att hänga på. 

Men fem timmar i var riktning i ett fullproppat charterflygplan är en prövning. Jag som är van att åka tåg tycker att det är mycket trångt. Det gäller att hålla in armbågarna och det går inte att sträcka på benen. Personalen går med sina specialformgivna mat-, godis- och dryckesvagnar och trängs med kissnödiga resenärer. Inte kul!

När vi lämnade Playa del Inglés var det några mörka moln på himeln och det föll ett lätt men välbehövligt regn! Och när vi landade på Sturup möttes vi av ett kompakt mörker och en en frisk men kall skånsk vintervind. Plus en grad celsius, +1°C. Borta bra men hemma bäst? Tja, jag måste erkänna att det också var rätt bra i solen på det superturistiska Playa del Inglés...

Jag glömmer namnen

År läggs till år och minnet sviktar. Jag glömmer namnen på bekanta, konstnärer, författare, artister m.fl. Allt för mycket av det jag mindes förr har försvunnit långt in i hjärnans vindlingar och hittar bara långsamt fram igen. I de flesta fall dyker det upp så småningom. Än så länge. När jag talar med vänner och bekanta som är någorlunda jämnåriga säger de att de har samma problem. Det är en liten tröst att man inte är ensam.

En gång i tiden var jag bra på att komma ihåg namn, händelser, årtal och allt möjligt annat. Minns att jag kom tvåa i Nutidsorientering på min gymnasieskola trots att jag inte var något skolljus. Minnet var då klart som en porlande skogsbäck. Idag framför SVTs ”På Spåret” är jag ganska chanslös. En del svar kommer direkt, men ofta tar det för lång tid för hjärnan att koppla rätt, och en del frågor handlar om populärmusik eller ungdomsföreteelser som jag inte har snappat upp.

Namnen på mina systrars många  barn, barnbarn och respektive har jag uppskrivna att kika på vid behov. Samma med en del vänners anhöriga och grannens fru och barn liksom särbons systrars barn, barnbarn, män och sammanboende. ”Kom så glömska med din grönska” sa en gång Lasse Lucidor i Ferlins dikt. Det är alltför mycket man förväntas kunna och komma ihåg. Funktionerna som en gång var på topp saktar ner. Kanske kompenseras det av den erfarenhet man lagrat och, trots allt, av ett visst lugn när man betraktar tillvaron. 

Men vissa saker och namn glömmer jag inte. Jag påminns ständigt om tillståndet i världen. Det är lätt att förtvivla. Trumph tycker att Kanada och Grönland skall tillhöra USA och sydafrikanskfödde Musk hatar fackföreningar och sponsrar diverse nationalkonservativa krafter i Europa och världen. Jag får en känsla av att de herrarna är redo att göra en deal med Putin om vissa delar av Europa. Den hyllade demokratin verkar vara på dekis, medan diktaturerna och autokratierna vinner terräng. Suck!

Jag kommer också ihåg att jag på nyårsafton åkte SJ-snabbtåg till Linköping och hem till Lund igen på trettondagen. På uppfärden blev det fordonsfel och hela tåget fick evakueras till ett annat. Jag kom fram knappt tre timmar försenad, men SJ satte snabbt in mer än dubbla summan på mitt biljettkonto. Den helt punktliga och felfria hemresan i storm och snö blev gratis. Tack för det! 

Bland annat på grund av att det är miljövänligt åker jag tåg ganska ofta. Men det gör inte de flesta politiker och beslutsfattare. De flyger eller kör bil och verkar inte förstå hur många som tar tåget. Politikerna har i årtionden underfinansierat järnvägarna. Det är inte lätt för de alldeles för många järnvägsbolagen och för det allt för stora trafikverket. De kämpar med splittring, inkompetens, trängsel på spåren och för små resurser. Jag minns att det första denna regering gjorde var att skrota planerna på nya högst behövliga stambanor Malmö – Stockholm – Göteborg via Jönköping. I stället satsade de på höjd elskatt, på smutsigare och billigare bensin och diesel och på sponsring av flyget. https://www.svtplay.se/video/Kv1YndG/hur-fan-hamnade-vi-har/1-jarnvagskollapsen

Nu försöker jag glömma tråkigheterna och hoppas på kloka beslut och freds-uppgörelser och på att vi i framtiden kan minnas år 2025 som ett år som blev bättre för mänskligheten än vad man befarade.