Stilla faller filmmörkret

 

Efter höstdagjämningen faller mörkret smygande sakta över oss nordbor. Därtill ställer vi om klockan till vintertid! Många tycker det är deppigt, men jag plockar fram kronljusen och myser när dagsljuset sakta ebbar ut i deras sken. I höstmörkret får jag också lust att gå på bio. Visst kan man se filmer i hemmasoffan, men det är något särskilt med att se film i en biosalong. I Lund finns i närheten av mig biografen Kino med stort och varierat utbud av filmer. Hittills i höst har jag sett dessa fem bra (eller mycket bra) filmer:

Höstlöv som faller, regi Aki Kaurismäki. Tafatt men äkta kärlek i kärv finsk arbetarmiljö kantad av cigarretter, öl, vodka och tango. En vacker film om två ”vanliga människor” långt ner på den sociala stegen. Ingen film för dem som gillar snabba klipp. Det finns en viss likhet med Roy Anderssons långsamma scener mättade med små nyanser, men denna film har en rak och tydlig handling. Miljöerna i filmen känns torftiga och tidsmässigt gamla, samtidigt som man förstår att storyn utspelar sig i nutid. Som i en del andra filmer leker Aki Kaurismäki med finska schabloner och använder sig av en skön torr humor. En favorit!

Breaking social, regi Fredrik Gertten. Med exempel från bl.a. Malta och Chile visar Gertten hur världens rika blir allt rikare samtidigt som samhällena eroderar. Systemet är riggat och samhällsklyftorna ökar. De med pengar tänker bara på hur de skall bli ännu förmögnare, medan vanliga människor blir fattigare. Om detta har det tidigare skrivits och uppmärksammats stort av Tomas Piketty (Kapitalet i det 20:e århundradet) och Andreas Cervenka (Girig-Sverige). Gertten går inte ut med en politisk storslägga utan är ganska nyanserad och lämnar visst utrymme för förhoppningar om en bättre framtid.

De ovälkomna, regi Rodrigo Sorogoyen. Denna uppmärksammade film handlar om vardagshat och en slags klasskamp i en by i norra Spanien. Kvarvarande urinnevånare i ett litet samhälle i förfall gillar inte inflyttade välutbildade franska medelklass-människor från stan med nya ideér. Konflikten trappas upp på ett nästan thrilleraktigt sätt. I filmen ser vi exempel på goda och dåliga relationer, på kärlek och på hur avgörande händelser kan leda till varaktiga beslut och få ödesdigra följder. Vid sidan om tänker jag på svensk landsbygspolitik och den motsättning mellan stad och land som finns också här.

Past Lives, regi Celine Song. Denna kritikerrosade film handlar om livsval och kärlek, om slumpen och ödets makt. Skall man, när känslor svallar under ytan, ge upp det man har och byta spår, eller skall man stanna vid det man tidigare valt? Kan två människor vara bundna till varann genom ödet eller tidigare liv? Filmen visar också på problemet med att byta land och anpassa sig där, och samtidigt ha kvar barndoms-landets språk och kultur i sig. En stillsam men laddad film som gav mig flera aha-upplevelser.

Tillsammans 99, regi Lukas Moodysson. Här är det återträff för vänsterhippie-kollektivet från filmen Tillsammans efter 25 år. Den som väntar sig en glätttig film med många skratt blir nog besviken. Deltagarnas liv har följt olika spår. I huset där de träffas lever två av urkollektivets medlemmar med rester av gamla ideal och utan TV. Särskilt en av dem vill att fler skall flytta in, men intresset är svalt. Filmen handlar om drömmar och krossade sådana, om svek, villospår, besvikelser och kraschade ideal, men öppnar också lite för möjligheter och ny framtid. 

Past Lives var den jag såg senast. Fördelen med film är att upplevelsen är så komprimerad och komplett. Ljud, rörliga bilder, stilla närbilder och musik i ett. Flera av filmerna ovan finns på repertoaren nu och kanske på olika streamingtjänster. Själv har jag har bara STV. Där kan man hitta äldre filmer och en del bra nyare. T.ex. Midnatt i Paris (Woody Allen), Tryffeljägarna i Piemonte (Kershaw/ Dweck), Sameblod (Amanda Kernell) eller flera av Ruben Östlunds prisade rullar. Och igen: Visst går det bra att se film på bildskärmen hemma, men diverse störningar där kan göra att koncentrationen och filmupplevelsen haltar. Jag tycker att film är bäst på bio! 

Under ytan

När det nu är krig igen i Europa, minns jag att det i min ungdom var obligatoriskt med så kallad värnplikt. Alla unga män skulle genomgå någon slags soldatutbildning för att kunna vara med och försvara Sverige om vårt land blev anfallet. En liten skara kunde få vapenfri tjänst om de hade mycket goda skäl. De kunde vara övertygade pacifister eller kunde av religiösa skäl inte tänka sig att döda. För de som bara vägrade blev det fängelse. Några fick frisedel för att de ansågs vara fysiskt eller psykiskt otillräckliga.

När jag i gymnasieåldern mönstrade var jag ”stridis” och ville bli kustjägare, en slags marin elitsoldat. Det blev jag inte, men jag blev placerad vid kustartilleriet och efter grundutbildning där blev jag uttagen till att bli röjdykare. Utbildningen skedde i Karlskrona och i Vaxholm. Det blev en ganska intressant tid med arbetsdykningar på många ställen längs södra Sveriges kuster.

Ishavsdopp i -1,8°C. Ny Ålesund, Svalbard 2019

Att vara under vattenytan, som mest fyrtio meter, var alltid mer eller mindre speciellt. Ibland fick man treva sig fram i totalt mörker i någon smutsig hamn, andra gånger svävade man viktlös med god sikt i mer öppet vatten. Det var klaustrofobiskt eller härligt med många steg däremellan. Ibland satt man lätt sjösjuk i en gungande båt, tvungen att dyka ner i ett grumligt djup. Andra gånger var det en fröjd att kunna simma och andas som en slags fisk under vattenytan.

Senare, som mer vuxen man, hade jag en idé om att ”plåta” (= fotografera) världen genom vattenytan ur ett fiskperspektiv. Men det blev aldrig av. Det närmaste jag kom det, var kanske när jag med undervattenskamera fotade rester av gamla pålar som utgjort farledsspärrar eller delar av gamla hamnanläggningar. Då var jag amanuens och marinarkeolog på Blekinge Museum. Mitt första ”riktiga” jobb. 

Mitt dykande upphörde några år efter att jag fyllt trettio. Sedan dess har jag rent fysiskt mestadels hållit mig över ytan. Men jag har gjort en del mentala, nästan andliga, djupdykningar. TM (Transcendental Meditation) i ungdomen, ZEN-studier i samband med en fyrabetygsuppsats om konstnären Yves Klein och då och då andra introverta tankar om meningen med tillvaron. Jag har trivts med att vara ensam i skog och på hav, och har mått bra med ett slags iakttagande utanförskap. Utan att vara osocial, tror jag.

Ibland fylls jag av en slags insikt, eller kanske är det mer en känsla. En känsla av att förstå, av att förstå på riktigt. Det glimtar till då och då. Samtidigt finns känslan av att jag kunde gjort och förstått mer och bättre, av att förmågan finns där ganska tätt under ytan. Men den stannar där. Som dykare var det många gånger spännande och intressant nere i djupet, och skönt att efter passets slut andas utan lufttuber och få fast mark under fötterna. Men efter de mentala dyken står jag ofta kvar och trampar vatten och glömmer hur det var där nere...

Ok. Min senaste djupdykning, som jag skrev om nyligen, skedde för en dryg månad sedan. Då snurrade det till i huvudet och jag hamnade på köksgolvet. Med hjälp av yngste sonen, ambulans och sjukhus kom jag upp till ytan igen. Innan dess öppnades dörren till en annan värld ett ögonblick. Jag hann tänka att detta kanske är slutet. Jag var inte rädd, men nu efteråt är jag glad att jag kunde hålla huvudet över ytan! (Bild: Blå Lagunen på Island)