Livet är skört

Tisdagen den tolfte september satt jag i mitt kök och skulle avsluta en måltid som yngste sonen hade tillagat. Han och hans två flickor bodde tillfälligtvis hos mig i väntan på en egen lägenhet. En stund tidigare hade jag hjälpt tioåriga barnbarnet Ronja med en geografiläxa, som hon gillade att göra. Nu var yngsta barnbarnet uppe på övervåningen och nattades av pappa, men av någon anledning ville Ronja också upp dit. (På bilden intill fotograferade jag de tre vid Nimis 10/9)

Jag satt ensam kvar vid bordet när allting plötsligt började snurra. Jag försökte hålla mig i bordskanten men föll ner på golvet. Kanske svimmade jag en kort stund. Minns att jag försökte resa mig men kunde inte. Sonen hade hört något oväsen och kom ner efter en stund. Han klappade om mig, hjälpte mig upp på en stol och ringde ambulans. Jag ville prata med honom men fick inte fram orden, och min högra arm kunde jag knappt röra.

Allt gick fort. Snabbt iväg i en ambulans med två rediga kvinnor. En hel mottagnings-kommitte vid akuten. Röntgen, propplösande medicin och kanske något mer. Jag hade fått en stroke. Jag kördes upp till övervakning på neurologen. Mycket personal, vaktombyten, ständiga prov av blodtryck, EKG, blodprov, ny röntgen, lyfta armar och ben, rikta ögonen åt höger och åt vänster, peka på näsan m.m. Jag blev bättre ganska snabbt, talförmågan kom tillbaks och den okänsliga armen började kännas igen. Redan ett knappt dygn senare kunde jag åka hem tillsammans med barn och systrar! Lätt omskakad satt jag vid köksbordet igen, nu med bland annat blodförtunnande medicin som jag måste ta livet ut. 

På min födelsedag åtta dagar senare hade äldste sonen medelat att han skulle bjuda på lunch. Men han var inte ensam, han hade med sig min yngste son och mina två systrar. Det var en strålande sensommardag. De bjöd på brunch och sa sedan: ”Ta med dig en tandborste, vi skall åka en tur”. Turen visade sig gå till Nogersund och därifrån med båt ut till Hanö, känd från sjörapporten. Där blev det drink, promenad bland dovhjortar upp till fyren, bastu, god mat och övernattning på vandrarhem. Det hade bara gått åtta dagar sedan min stroke. Jag mådde prima!

På lördagen två dagar senare hade jag kalas för närmaste släkt och vänner. Särbon kom dan innan. Mycket jobb med diverse förberedelser. Systrarna dök hjälpande upp tidigare på festdagen. Kinesiska dumplings, vinbladsdolmar, renrullader, foccaccia och två smörgåstårtor varav den viktigaste levererades i sista minuten. Det blev en mycket trevlig och pratsam tillställning. Maten smakade, vin, öl och alkofritt flödade. Äldste sonen, som jag inte alltid varit en bra pappa till, höll ett rörande tal och flera följde efter. 

Där satt jag pigg och glad och tog emot vänliga ord. Jag tänkte att jag lika gärna kunde ha suttit i rullstol delförlamad och med svårigheter att tala. Eller ändå värre. Kanske var det slumpen, att jag inte var ensam hemma den där kvällen när stroken slog till, som räddade mig? Eller har jag en skyddsängel? Jag fick i alla fall en varningssignal från högre makter. Så länge man är frisk är livet självklart. Men nu hade jag passerat både en åldersgräns och en annan gräns och kände mig ödmjuk inför livet. Jag var tacksam över att allt gått bra, och insåg tydligare än någonsin att livet är skört!

Drömmar och misslyckanden

De flesta av oss har drömt om någon slags framgång, om att göra något bra och uppmärksammas, om ett hägrande framtida mål. Ett mål som sedan kanske inte uppfylldes, som gick i kras eller försvann in i livsdimman. När man var ung var drömmarna ofta orealistiska, med åren blev de mer avslipade och handfasta. Ja, även om några kanske har nått sina drömmars mål, har det nog naggats lite i kanten. Jag tror att vi ofta ljuger för oss själva och anpassar målen efter den krassa vekligheten. Det bidde i alla fall en tumme... eller så håller man god min fastän rocken inte passade så bra.

Många av oss har drömt om det perfekta livet och det perfekta kärleksförhållandet. Och ganska många av oss har sett det krackelera och spricka, men tagit vara på skärvorna och pusslat, reparerat och hittat nya vägar. Ur besvikelser och misslyckanden har vi sett att något nytt och oväntat bra kan uppstå. Är, som psykologen säger, misslyckanden erfarenheter som man kan dra nytta av? Ja oftast, men några är för ledsamma och svåra.

Mina två söner

”Alla skilsmässor är en katastrof”, sa nyligen en person som jag känt länge, när jag berättade att min yngste son skall separera efter elva år av sammanboende. Jag tänkte att det yttrandet byggde på den gamle vännens erfarenheter, och att det är sant för honom. Men jag ser att sonens och hans sambos vänliga och välordnade separation nog är bra för alla inblandade parter. Förhoppningsvis ett `misslyckande´ som vänds till något positivt.

Själv har jag varit med om både skilsmässa och separationer. Jag har känt svartsjuka och kärlekssorg, men också lättnad och befrielse. Så var det ett par år långa förhållandet med äldste sonens mamma. Resultatet blev ändå ett älskat barn! Mitt hittills längsta förhållande varade i 22 år. Vi gifte oss och fick två fina barn. Vi gled ifrån varann, särskilt jag kanske, drömmen falnade och slutade med skilsmässa. Det var ledsamt, men ingen katastrof. 

Några år efter det trodde jag att jag träffat den perfekta kvinnan. Det var kanske den där romantiska ungdomsdrömmen som blommade upp. Jag var antagligen förblindad av den och av henne. Efter ett och ett halv år drog hon sig ur. För mig var det ett sorgligt misslyckande. Men livet gick vidare och både hon och jag hamnade i nya förhållanden. Flera år senare träffades vi och fikade ihop några timmar. Det var öppet, naturligt och trevligt, men jag kände ingen längtan tillbaka. Drömmen var punkterad, verkligheten hade hunnit ifatt.

Ibland funderar jag på konstnärs-drömmen som fanns i mina unga år. Minns att jag berättade för farmor att jag tänkte bli konstnär. Hon gillade det. Men den drömmen var inte tillräckligt stark. Jag vågade inte satsa på ett konstnärsliv. Jag har gjort några tafatta försök, men har saknat tillräcklig motivation. Jag läste i stället kulturhistoria och jobbade några år på museum, men utbildade mig senare till bildlärare och undervisade de sista tio åren i foto och film på en medieskola. Varken en dröm eller ett misslyckande.

Vindy i naturhamn

Till sist en dröm som både uppfylldes och gick i kras. Sedan barnsben har jag tillbringat somrarna vid havet och med småbåtar av olika slag. I mycket vuxen ålder skaffade jag en lite större segelbåt. Det var nog en dröm jag haft länge. Båten hette Vindy och jag seglade med henne och olika passagerare under några år. En vår flöt hon som en kork när jag åkte till platsen där hon låg. Båten hade tappat blykölen! Jag lyckades sälja henne i befintligt skick, funderade på att skaffa en ny båt, men det blev aldrig av. Drömmen blev kort och fick ett oväntat slut. Men jag har fortsatt med mindre båtar och seglar nöjd vidare så. 

Livet hamnar ofta någonstans mellan dröm och misslyckande. Eller är hela livet en dröm?

”Av samma tyg som drömmar göras av, / Vi äro gjorda, och vårt korta liv / Omfamnas av en dröm.” (Shakespeare, Stormen 1623, övers. Hagberg 1879) 

”Vad är livet? Bländverk. / Bara skuggor, bara spegling. / Hela livet är att drömma / och drömmen själv en dröm.” (Calderon, Livet en dröm 1635, övers. Erik Blomberg 1956)