Äldre man på rundtur i norr

Det var länge sedan jag var i fjälltrakter på sommaren. Minns när mina två yngsta barns mor och jag högst upp på Sytertoppen vid Hemavan hälsades av en ilsken lämmel, och när vi - ett litet gäng från bildlärarutbildningen i Umeå - vandrade i nattkalla Abiskofjäll under riksdagsvalet 1979. Men mest minnesvärda är vandringarna i Sarek och Kebnekaise med vännen Paul på 1980-talet. Vi var unga och starka och ryggsäckarna var tunga inför härliga veckoturer i väglöst land. Som synes var även kamera med.

Nu är det 2023. Hur gör man då? Jo, man tar natttåget till Östersund tillsammans med särbon. Där har man hyrt en bil för en sexdagarsrunda i norra Jämtland och Norge. Ganska okända trakter för min del. Första dagen med stopp i Lit, Hammerdal och Strömsund innan vi kom till Gäddede där vi övernattade på Pilgrimshotellet (bild). Vackert där, men jag kände redan på den första lilla naturpromenaden att orken tryter. Åldern tar ut sin rätt. Hon tycker att jag andas fel. ”Ta lugna djupa andetag!”, säger hon, men det hjälper tyvärr inte.

Andra dagen fikade vi vid Jormvattnets Fiskecamp med fin utsikt över Ströms vattudal i Dunderklumpenland. Längre norrut avbröt jag genomsvettig och myggbiten en vandring till Bjurälvens underjordiska vattenfall och återvände till utgångsplatsen vid en vackert belägen övergiven gård vid Leipikvattnet. Hon kom tillbaks senare och berättade om sin naturupplevelse... Vi körde vidare på smal väg i sameland från Stora Blåsjön in i Norge. Genom öde fjällvidder nådde vi det lilla samhället Röyrsvik där vi bodde gott på Limingen Gjestegård. Jag klarade att vandra många höjdmeter upp till utsiktspunkten över Børgefjell Nationalpark ovanför byn dagen efter (bild).

Färden fortsatte mot Trondheim. Först över vackert tomt landskap med små fjäll och sjöar, genom en smal kilometerlång tunnel och vidare till E6-an mot staden med den kända katedralen som varit målet för pilgrimsvandringar under århundraden. Jag orkade med en rundtur i staden i ljuset av en dramatisk solnedgång. Charmig stad med många unga människor. Dagen efter hakade vi på en visning av den pampiga Nidaros-kadedralen och byggnader intill. Sedan ville hon gå upp till Kristiansten festning. Gubben blev trött i den branta backen och satte sig trotsigt att vila, men kom också han upp efter en stund. Vi avslutade med en fika i det hippa Bakklandet och styrde sedan mot Sverige.

Framåt tidig kväll kom vi till Sverige och Storlien. Jag förvånades över att se ett köpcenter, Fjell Handel, mitt i naturen! Många överfulla varuvagnar lastades av i norska bilar. Vi bodde två nätter på Storliens fjällgård, ett f.d. STFvandrarhem. Jag följde med henne på en lagom vandring upp till Vindarnas Tempel (bild). Det stod soffor på jämna avstånd längs leden. Det gillade jag! På nervägen började det regna allt kraftigare så vi skyndade in på Fjällhotellet och käkade en god middag. Halstrad röding!

Det är mycket turister i de här trakterna som har både tåg- och vägförbindelse. Vi körde till Storulvåns fjällstation där parkeringen var överfull. Jag har varit här på vintern en gång i min ungdom men kände inte igen mig. På en halvdagstur i den vackra terrängen mötte vi många vandrare av olika slag, proffs och amatörer. (Jag räknar mig nog numera till de senare.) Vi körde vidare till Handöl, känt för täjstenskaminer. Tyvärr är fabriken nerlagd sedan några år. Vi tittade in på en täljstens-workshop en stund och beskådade det imponerande vattenfallet i Handölan i närheten (bild). Efter mysfika körde vi till utgångspunkten, särbons uppväxtstad – Östersund.

Utan bil tog vi nästa dag bussen till en kompis i Ås en bit utanför sta´n. Vacker och bördig natur i slänterna ner mot Storsjön där vi badade i lagom svalt vatten. Vi bjöds på middag och fick nya kunskaper i biodlandets konst. Kring gården växte både bok och ek! Så tillbaks till hotellet där vi hämtade vårt bagage. Det var tungt för vi hade med oss både tält, sovsäckar och liggunderlag. (Om ifall att, men de användes aldrig.) Vårt nattåg avgick 21:22 då vi rätt nöjda steg in i egen sovkupé med litet toaduschrum. Jag med ny insikt om att åren tar ut sin rätt, att konditionen och styrkan inte är vad den varit. Men det är väl bara att kämpa på!

Jag går till minneslunden

Den 5:e juli var jag och äldste sonen med familj vid Hannas begravningsplats. Det var då två år sedan hon gick bort. Man föds och man dör. Det vet vi alla. Däremellan finns det som kallas livet. En del blir gamla, andra dör unga. Min dotter Hanna dog i elakartad äggstockscancer. Hon blev bara 41 år gammal. Jag och hennes mamma satt hemma hos henne när hon tog sitt sista andetag. Det var så outsägligt sorgligt. 

Nu efteråt inser jag att jag levde i ett slags vaccum då, ända tills förbi begravningsceremonin i augusti i S:t Olofs kapell i Lund. Hur hanterade jag sorgen och saknaden? Antagligen genom att försöka leva mitt liv som vanligt. Så småningom lossnade instängdheten och sorgen sipprade ut bit för bit. Tiden läker en del, men dottern snuddar mina tankar varje dag, ibland mer och starkare. Det finns ett hål i hjärtat som aldrig läks riktigt.

Jag levde nära Hanna under hennes sista år. Efter tjugo år i USA hade hon flyttat hem. Hon var full av livskraft, kreativitet och konstnärlighet. Att inreda det fina huset hon hyrde vid Löberöds slott blev hennes sista projekt. Det var kul att följa med på diverse loppisar och att tillsammans med henne hämta grejer hon köpt på olika platser på nätet. Det var också lärorikt att vara biträdande husse till hennes fina hundar.

Vi hann prata mycket. Hon hade levt ett händelserikt och självständigt liv och var rik på erfarenheter och klokhet. Trots sin svåra sjukdom var hon stark och livskraftig. Men prognosen var dyster, cancern hade gått för långt när den upptäcktes. Hon var antagligen mer medveten om det än vad vi föräldrar och syskon var. Med en otrolig styrka och livsvilja kämpade hon på ända in i det sista.

Så här efteråt är jag förvånad över att jag inte riktigt kunde (eller ville?) se hur illa det var. Hoppet levde nog mer för mig än för henne. Vi talade i alla fall om livet, om att vi kommer att dö. Hon var en fri själ som färdats vida omkring. Hon sa att hon ville begravas i Lund där hon vuxit upp, och att hennes aska kunde spridas i minneslunden på Norra Kyrkogården. Så blev det.

Jag går till minneslunden. Det har blivit en plats jag besöker då och då. Ibland tillsammans med hennes bröder med familjer, som nu på hennes dödsdag. Det blir en slags mötesplats där jag kan förnimma hennes närvaro på något vis. Det lindrar saknaden och sorgen lite grand. Jag säger hej till henne som om hon svävade där bredvid det lilla vattenfallet och blommorna i dammen. 

Hej, hej Hanna – älskade dotter!

https://sandis013.blogspot.com/2021/03/min-kloka-starka-dotter.html

https://sandis013.blogspot.com/2022/01/vissa-dor-unga-some-die-young.html