Midsommartankar

Det var skönt midsommarfirande med härliga goa vänner på ett torp i ett grönskande Östergötland. Midsommarstång, dans, snapsvisor och jättegod knytisbuffé. Långpromenad och bad i en idyllisk sjö. Allt gott och väl! Men strax efter blomsterglädjen läste jag en essä av filosofen Jonna Bornemark om han som sågar av den gren han sitter på. Som en metafor över den miljö- och klimatsituation mänskligheten befinner sig i. Hur löser vi det i Sverige? Jo, vi fortsätter att såga, men med en såg av fossilfritt stål! Skall man skratta eller gråta?

Klarar mänskligheten av en nödvändig livsstilsförändring, frågar hon vidare i sin text. Tyvärr är nog risken stor att alltför många inte gör det. Även om vi står inför en ekologisk kollaps. Nationalistiska och konservativa krafter kommer att bygga murar så att nästan inga flyktingar från världens fattiga, svältande, heta och uttorkade länder kan komma till Sverige eller Europa. Problem kommer att bortförklaras och våra materialistiska överflödssamhällen kommer att försvaras till varje pris.

Nästan de enda i Sverige som talar om nödvändigheten av att ändra livsstil om jorden skall vara en bra plats att leva på i framtiden, är miljörörelsen och miljöpartiet. Hatet mot dem tror jag beror på detta. Att hävda att ständigt ökad materiell välfärd är omöjlig är inte populärt. I förlängningen kommer väl den nationalist-konservativa staten att inrätta ”omskolnings-läger” efter kinesisk modell för ”miljömuppar”, det vill säga klimataktivister, miljöpartister, miljörörelsefolk och deras sympatisörer... 

I kajak under solen bland näckrosor på en stor insjö tänker jag att så illa kan det väl inte vara, att vi sågar av den gren vi sitter på! Människan är väl klok nog att inse sitt eget bästa! Eller är det så illa att gruppen, klanen eller landet kommer att försvara sitt revir utan tanke på de utanför eller på mänsklighetens bästa? Ja, risken är nog större än vad man vill tro, och då är vi med våra dödsmaskiner och gifter de värsta och rovgirigaste varelserna på den här planeten! Även mot varandra.

Sjön glittrar och vinden svalkar skönt. Några lätta sommarmoln på en blå himmel. Tillvaron känns idyllisk. Så här skall det vara. Det finns ju också så mycket godhet och välvilja bland människorna. Kanske är miljöhoten överdrivna? Jag är inte ensam om att fundera kring dessa frågor. Många av oss lever med förnekelse, hopp, förtvivlan eller förträngning. De flesta vill nog tro att det på ett eller annat sätt löser sig till sist. Som kräftorna i grytan som sakta värms upp, lever vi som om kokpunkten aldrig kommer att nås.

I ett större tidsperspektiv har vår jord haft både istider och värmeböljor. Högsta Kustlinjen, HK, är den gräns dit havet nådde under inlandsisens tryck den sista istiden som hos oss var över för ca 10.000 år sedan. I Ångermanland är HK nästan 290 meter över nuvarande havsyta, i södraste Sverige 10-20 meter över. Men det var andra krafter än människans aktiviteter och föroreningar som påverkade klimatet på den tiden.

En överväldigande majoritet av världens klimatforskare säger att det är mänskliga aktiviteter som orsakar uppvärmning och havsnivåhöjning nu, och de pekar på de möjligheter som finns att stoppa detta. Men det är svårt för länderna att komma överens. Krig, maktspel, populistisk politik, förnekelse och idioti sätter käppar i hjulen. Just nu lär utsläppen vara värre än någonsin och tokkonsumtionen fortsätter med oförminskad kraft. Kanske räcker våra stenålders-hjärnor inte till för att fixa detta.

Jag börjar bli gammal och njuter av en skön, kanske alltför varm, sommar. Insjöns vatten är nästan ljummet. Jag böjer mig bakåt och tittar upp mot himmeln. I kosmos, tänker jag, finns denna lilla planet, en obetydlig prick i oändlighten. Det finns ett perspektiv som är så mycket större än vad lilla jag kan fatta. ”Människan spår och Gud rår”, sa de gamle. Det beror väl på vad man menar med Gud, men det ligger nog något i vad de  sade!

Jag söker skuggan

Rent fysiskt har jag på äldre dar börjat undvika öppet solsken. Nästan intuitivt väljer jag att gå på gatans skuggsida, och solar mig gör jag mycket sällan. Egentligen är det konstigt att så många gillar att ligga och steka sig i solen. Läkarna säger att det inte är bra, att huden åldras och rynkas, och att hudcancer har blivit allt vanligare på grund av solandet. Ändå ligger så många där för att bli bruna och fina. Jag strävade också efter att bli vackert solbränd när jag var yngre. Men inte nu längre. 

Under några sköna dagar i Blekingeskärgården i soligt juniväder har jag mest hållit mig till skuggan. Bland annat har jag suttit under ett träd och läst en bok om Xi Jinping´s högst verkliga ambitioner att frälsa världen med sin frihandelsvänliga variant av kommunism och att göra Kina till en förebild och dominerande världsmakt. Möjligen finns det en god avsikt bakom hans och Kinas projekt, men boken jag läser är säkert förbjuden i hans land. Lika förbjudet som Google, Facebook, Twitter, YouTube och Instagram är. Och lika förbjudet som att nämna massakern vid Himmelska Fridens torg eller Dalai Lama vid namn!

De människor jag respekterar mest strävar inte efter makt. Tyvärr är tillvaron full av mer eller mindre uppblåsta egon som jagar efter positioner, utmärkelser, pengar och makt. I stort och i smått. Som älskar att bestämma och stå rampljuset och hyllas. Jag behöver inte nämna vår tids största politiska ”stjärnor” i den genren. Du vet vilka jag menar. Men också bland oss vanliga dödliga finns driften att synas och bli bekräftad. Det vet inte minst skaparna av de så kallade sociala medierna. Ja, det är tämligen normalt att vilja synas, men det kan lätt gå överstyr. Det finns nog en diagnos på överdrivet bekräftelse-behov. Kanske narcissism?

Livsvägen har blivit lugnare när jag vänt mig till skuggsidan. Jag behöver inte stå i centrum eller utmärka mig, och yrkeskarriären är över. Jag lämnar plats i solen åt andra och försöker i skuggan ta tillvara på livets små detaljer. Till och med strävan efter att vara omtyckt av kvinnor har falnat, om än inte slocknat. Jag har nog lämnat konstnärs-ambitionerna. Det finns så många i min närhet som kämpar på med det av olika skäl. En del är ganska bra. Jag har inte längre behov av ”konstskapande” och känner inte att jag har något att tillföra. 

Lite som tjuren Ferdinand under korkekens skugga har jag blivit mer av en betraktare nöjd med den enkla vardagen. Många stilla dagar, men också mycket umgänge, samtal och filosoferande med vänner, särbo, syskon, barn och deras familjer. Små och större utflykter. Fotograferande. Naturpromenader. Bastubad. Fågelskådning. Meka med båtmotor och fixa med diverse på fritidshuset. Läsa. Blogg- och dagboksskrivande. Titta på konst och lyssna och se på utvalda radio- och teveprogram. Med mera. 

Ensamhet ibland gör mig gott. Det kan vara som en liten tyst klostervistelse. I ett lätt meditativt tillstånd rensas tankarna och i bästa fall får jag en särskild slags vila i den självvalda ensamheten. Jag har privilegiet att kunna dra mig undan till en plats lämplig för sådant. Jag är där nu. Svanarna med ungar tigger mat. Ejdrarna utanför hoar vänligt. Havstruten på udden bevakar sitt revir. Grågässen som gödslar tomten med sin avföring är jag lite sur på. Ett fiskmåspar har sitt bo på stenmuren intill, men de är dåliga på att vakta sina ägg. Några humlor susar in och ut i en springa intill köksdörren. Sädesärlan kvittrar och jagar mat till sina ungar. 

Och jag sitter i halvskuggan och iakttar tyst dem alla.