Dagarna som gick

Tiden flyter på. Vad minns man av de sista veckorna? Vilka var delarna som skapade den tiden? Vilka var livets små detaljer? Även ett stilla liv består av ett flöde av händelser. Jag försöker tänka tillbaks på den sista delen av februari 2023. Även om den var ganska händelserik är det mest lösryckta ögonblick som dyker upp i minnet. Det är väl de som är livet? Hopkopplade som en kedja med svaga och starka länkar. Man minns nog mest det som är positivt, men också en del mindre sköna saker. Kanske meningslöst att försöka rabbla upp några av de senast gångna veckornas händelser och ögonblick. Men jag gör ett försök ändå:

Bastubad med vänner. En solpaus i en backe i naturen. Ett par nyfikna fåglar på min balkong. På nygjorda skidspår vid Svartsjöarna i Jämtland. En fikastund i soligt snölandskap. Några rådjur utanför fönstret hos delsbons kompis utanför Östersund. På långfärdsskridskor längs spåret Medvinden på Storsjön. En en ensam-promenad i kvällningen. Stunder av trygg och självklar vänskap. Blickar som möts och förstår varann. En kort beröring fylld av kärlek. Bra kontakt med någon som står mig nära. Fina stunder med barnen och deras familjer. Go närhet och kontakt med barnbarn. Måltider där allt stämmer. Avkopplande stunder framför TV´n eller datorn. En bra bok att somna till. En okänd kille som hjälper oss att få loss bilen som kört fast i djup snö. (Jag lärde mig vad som menas med dragläge!) Proffsiga däckkillar i Sundsvall rensade hjulen från is och balanserade så att vibrationerna i ratten upphörde. Tillfredställelsen när jag till sist gjorde något jag skjutit upp länge. Känslan av frihet när jag ger mig iväg på en kortare eller längre utflykt. En stilla insikt om min stund på jorden

Men som sagt, inte bara positiva och sköna saker: Dystert ettårsminne av Ryssarnas råa anfall på Ukraina. En ledsam känsla av att mänsklighetens framtidsutsikter är dåliga. (Målning här intill av Birgitta Andersson) Osämja, irritationer och missnöje kring bilkörning. Vindrutan som sprack och osäker körning med gamla vinterdäck med nedslitna dubbar. Störningar i balans och anpassning till varandra. Känslan av att jag numera inte riktigt hänger med sextioplussarna på skridsko och i skidspåren. Ledsamt meddelande från någon som står mig mycket nära.

Ja, så kan en ”händelselista” se ut. Jag har skrivit en slags dagbok sedan trettioårsåldern. Numera alltmer sällan, den här bloggen ersätter det en del. Men jag antecknar sedan 6-7 år i årskalendrar mycket kortfattat dag för dag vad jag gör. Där finns också födelsedagar och tandläkarbesök och sådant nedskrivet. Väldigt analogt! Ibland undrar jag varför jag så ängsligt noterar tidens gång. Ett slags flyktigt bevis för mig själv på att jag finns till? Till det kommer ett ständigt fotograferande som antagligen delvis fyller samma syfte. ”Jag skriver och fotograferar, alltså finns jag”, för att travestera Descartes igen. Ha, ha...

Efter elva dagar med en skön knapp vintervecka i Östersundstrakten och mellanlandning i Linköping på resan upp och ner är jag åter i Lund. En resa på 120 mil enkel väg! På innergården vid min lägenhet blommar vintergäck och snödroppar nu. Här nere har det inte varit någon vinter, mer en förlängd höst, så våren är efterlängtad. Årstiderna är de stora tidsmarkörerna. - Väldiga säckar att lägga de små tids- och händelsespåsarna i !

Världen krymper

På STV kan vi följa Phileas Fogg´s jordenruntresa. Serien bygger på Jules Verne´s roman Jorden runt på 80 dagar som utkom på 1870-talet. På den tiden ansågs det vara en fantastiskt snabb resa. Idag skulle väl vem som helst kunna göra den resan på ett dygn eller så (om man far åt rätt håll). Vi reser som aldrig förr i historien, flera jag känner har varit i tjogtals med länder och en del har rest jorden runt. Själv har jag väl varit i drygt 20 länder. Man kan flyga nästan vart man vill, och via våra medier knyts världen ihop med bilder och reportage, och internet finns överallt. Med min mobil kan jag snacka med en person på andra sidan klotet. Utan tidsfördröjning och med perfekt ljud- och bildkvalitet. Världen krymper.

Kontakter knyts kors och tvärs över vår jord. En del av mina vänner har fruar eller sambor från Thailand eller Kina. Min ena syster bodde många år i Peru och var gift och har tre barn med en peruan av japansk börd. Min älskade men avlidna dotter bodde halva sitt liv i USA. Hon var gift först med Rick från Boston och sedan med Jamie från Seattle. Några av min äldste sons kusiner hade en indisk pappa från Malaysia. På vandringar i naturen som jag är med på ibland, deltar flera med sydamerikanskt eller annat icke svenskt ursprung. Att det finns människor från alla världens hörn i vårt land vet vi alla. Världen krymper.

En gång för länge sedan studerade jag folklivsforskning (idag = etnologi) på Lunds Universitet. I Atlas över Svensk Folkkultur kunde man bl.a. se hur byggnader och redskap varierade mellan rikets landsdelar. I Skåne på ett sätt, i mellansverige på ett annat och längre norrut på ytterligare några sätt. Ungefär så var det i andra länder också, och skillnaderna mellan länderna och landsdelarna var stora. Man kunde se på den materiella kulturen var man var. Här hemma och långt borta. Idag är allt detta mycket mer likriktat. Särskilt storstäderna med sina glasade skyskrapor ser ut på nästan samma sätt var man än är. Världen krymper!

Ännu kring förra sekelskiftet fanns det oupptäckta områden på vår jord. Den tidens mest kände svensk, Sven Hedin, kartlade stora delar av Tibet och andra delar av centralasien, kanske de sista ”vita fläckarna” på världskartan. På den tiden fanns det fortfarande människor som hävdade att jorden var platt! Under antiken och medeltiden trodde de flesta att vår planet var världens centrum, och att solen och planeterna cirklade runt den. (Då kan den väl inte ha varit platt?) I alla fall var den väldigt stor, till och med världens centrum!  Bild: Geocentrisk världsbild, ur Nürnbergkrönikan, 1493

Så är det inte längre. Inte alls! Nu har vår planet krympt. Inte i storlek men i vår uppfattning. I denna tid ökar vetskapen om stjärnornas oräkneliga antal, universums ändlöshet och galaxernas ofattbara storlek. Då känner man sig obetydlig och inser att den blå planet vi bor på är som ett litet sandkorn i oändligheten. 

Ja, när vi inser universums ofattbarhet krymper vår värld! Själv krymper jag till och med rent fysiskt. En gång var jag 187 cm lång, numera får jag dra av 3-4 cm. Jag har blivit kortare. Man blir det med åren. Men inte inte har jag blivit lättare! Och inte har det blivit lättare att förstå varför lilla jag finns just här och nu på denna lilla perifera planet!