Second hand

Första gången jag kom i kontakt med second hand/återbruk var för länge sedan. Det var nog genom de små gröna containrar eller klädboxar som fortfarande står utplacerade i staden där jag bor. De ägs av ideella organisationer, ofta kyrkliga av något slag. I dem kan man lägga kläder och skor som sedan skickas till behövande, eller så säljs det inlämnade här och pengarna går till hjälpverksamhet för människor i nöd. Men kanske lade jag först märke till second hand genom mina systrar som för länge sedan ibland jobbade på Emmaus Björkå i Småland. Där samlades det in stora mängder kläder som jag tror sedan skickades till södra Afrika. 

Senare upptäckte jag second hand-butiker genom min dotter. Sista året i livet flyttade hon hem till Sverige och inredde det fina huset hon bodde i mest med begagnat. Jag var ofta med henne på upptäcksfärd i second hand-affärer. Jag märkte då hur många sådana det finns. Bara i lilla Lund finns det över tjugo av olika slag: Erikshjälpen, Emmaus, Myrorna, Svalorna, Röda korset, IM, Amnesty, Circle center, Fyrhuset, Fyndkällaren, The Vintch, Vintage o sånt, Busbra barn m.fl. Allt är inte ideellt, vissa av butikerna är helt kommersiella. I en del kretsar är det trendigt med begagnat och det finns lyxigare second hand-affärer.

Utmärkt att saker återanvänds och de där affärerna ger jobb åt många, även till sådana som har svårt att hitta ett jobb. Mycket av inkomsterna går till bra saker, till behövande här hemma och utomlands. På en promenad i Malmö mellan Triangeln och Dalaplan härom veckan såg jag 5-6 second hand-butiker. Publiken där var inte lyxshoppare, nej det var människor som har ont om pengar och som handlar kläder och annat så billigt som möjligt. Människor med invandrarbakgrund, arbetslösa, pensionärer och ungdomar. Allt fler letar efter det billigaste när pengarna inte räcker!

Behovet av sådana här affärer är delvis ett tecken på ett samhälle med snabbt ökande ekonomiska klyftor, samtidigt som det också visar på det enorma överflöd som finns i vårt land. Många av oss shoppar mycket mer än vad vi behöver, tröttnar på grejerna och lämnar dem till återbruk för att sedan handla mer igen. Det är "Jag konsumerar, alltså finns jag", som gäller! - för att travestera filosofen Descartes.

Jag har tidigare ytterst sällan handlat i sådana butiker, men har börjat igen inspirerad av dottern. Härom da´n köpte jag t.ex. en fin skjorta för 79 kronor. En väns sambo förstår inte hur man kan köpa kläder som andra redan använt. Så tyckte jag också, men har ändrat mig. Principen att återanvända saker i stället för att slänga, är bra. Och både när man ger och köper gör man kanske lite grand en god gärning. I alla fall känns det rätt för mig.

Jag har även sysslat med eget återbruk. Bortglömda saker återupptäcks och används på nytt. När jag tittar i klädkammare, garderober, bokhyllor och lådor hittar jag en del jag glömt bort och som kan återanvändas nu. Resten tänker jag samla ihop för att lämna till någon second hand-ställe med bra hjälpverksamhet. Inte till något företag som bara gör business på begagnat! 

Till sist - i detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna och rekommendera nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj´s, idag väldigt aktuella, bok Tiden second hand – slutet för den röda människan. Hon har intervjuat hundratals människor i det postsovjetiska samhället och mästerligt ställt samman det till en bok som ger en intressant och realistisk bild av hur människor tänker och har det i det sönderfallna sovjetiska imperiet. Läs den!

Fotbolls-funderingar

Minns när jag i tidig ungdom såg MFF, ”Di Blåe”, och IFK Malmö, ”Di Gule”, spela på gamla idrottsplatsen. De flesta av lirarna var från Malmö, åtminstone var de skåningar, och alla hade ett civilt jobb. De fick inte mycket mer än fickpengar från fotbollsspelandet. Härom dagen såg jag den allsvenska matchen MFF mot IFK Värnamo på Malmös Fotbollsstadion, och jag såg några ganska trötta proffs på slutet av sina karriärer i Malmölaget.

De allsvenska lagen idag är till ganska stor del främlings-legioner som består av inköpta välbetalda yrkeslirare, ofta långt bortifrån. Genomsnitts-lönen för spelare i herrallsvenskan är ca 95.000 kr/mån. Snittlönen i damallsvenskan är bara ca 15% av vad killarna tjänar! Men damfotbollen är på frammarsch, inte minst efter EM i England förväntas lönerna för tjejerna stiga.

I Europas storklubbar är det löjligt stora pengar. Här är årsinkomsterna för de tre högst betalda manliga spelarna: Kylian Mbappe (PSG) 1,433 miljarder kr, Lionel Messi (PSG) 1,343 miljarder kr, Christiano Ronaldo (Manchester United) 1,119 miljarder kr. Fotbollen har under min livstid gått från från en ganska oskyldig och engagerad amatörverksamhet till mångmiljardindustri!

För mig förstör kommersialiseringen mycket av fotbollskänslan. VM i Dubai är en skandal och uppenbarligen också en mutskandal. Flera av fotbollslagen ägs av oljeshejker eller ryska oligarker. För dessa mångmiljardärer innebär det bekräftelse och högsta status att äga ett storlag. 

Fotboll i Europa är en jätteindustri som omsätter miljarder euro. Undrar hur många som på ett eller annat sätt försörjer sig på fotboll på vår kontinent? Förutom ledare, tränare, administratörer, domare och spelare finns TV, journalister, spelbolag, alla som jobbar med reklam och sponsring och diverse ”experter” och kommentatorer. Fotbollen har direkt och indirekt blivit en av de största arbetsgivarna!

Jag såg också MFF – Union Berlin på TV härom veckan. Malmös supportrar sjöng och hejade oavbrutet och det lät härligt som vanligt. Men när de tyska anhängarna använde smällare och bengaler och sköt raketer mot familjeläktaren och ut på planen var det inte längre kul. Matchen fick avbrytas i en halvtimme. När supportrarna förvandlas till huliganer och förstör och slåss undrar man vad fotboll gör med människor eller varför dessa destruktiva horder av framför allt män dras just till fotboll. Jag ser inget liknande i andra lagsporter som t ex handboll eller ishockey.

Men det finns också en positiv sida av supporter-verksamheten inom fotbollen. Sjungande supportrar är trevligt, och genom mina barnbarn har jag sett hur bra det är med fotboll på gräsrotsnivå. Här erbjuds vettig sysselsättning för ungdomarna. När jag tittar på matcher där mitt 12-åriga barnbarn spelar, ser jag ett allvarligt men lustfyllt spel. De får bra motion och lär sig samarbete, respekt och självdisciplin. Klart att man vill vinna sina matcher, men en förlust är inte hela världen. 

Jag har hört talas om hets från föräldrar som drömmer om att deras barn skall bli välbetalda proffs, men hittills har jag inte sett något av det. Nej, inom ungdomsfotbollen finns nog mycket av de bästa sidorna i svenskt föreningsliv. Många vuxna och äldre ungdomar jobbar ideellt och engagerat med detta. All heder åt dem!