Så hände det jag aldrig ville skulle hända. Det jag hoppades skulle dröja ytterligare många år. Försämringen som var uppenbar ville jag inte se. Men den älskade dotterns liv tog slut. Vi - hennes föräldrar, man och bröder, var med henne till sista andetaget i hennes hem. Sorgen är ogripbart stor!
Hur gör man? Jag skriver nog detta för att bearbeta sorgen. Nu har det gått knappt två veckor, men det känns fortfarande overkligt och svårt att fatta att hon inte finns mer. Det är tröttsamt att inse förlusten och att leva vidare med den. Hennes död vilar som en sordin över tillvaron.
Hon skall begravas om ett par veckor och det måste planeras. Jag har haft stor hjälp av äldste sonen. Allt praktiskt kring det ser ut att falla på plats. Nu befinner jag mig på en fin naturskön plats i norraste Småland tillsammans med min "kärbo". Här får jag vänlig omvårdnad och försöker samla kraft.
Jag är nog mer disträ än vanligt. Tankar på dottern dyker hela tiden upp i mitt huvud. Varför skulle hon så ung drabbas av den grymt dödsbringande sjukdomen? Varför lever jag, hennes gamle far, vidare utan sådana problem? Man kan tycka att livet är orättvist. Varför fick hon inte överleva mig?
Saknaden är så stor! Vi hade en nära, fin relation och den blev allt bättre med åren. Hon levde ett spännande liv och var intreserad av så mycket. Vi hade många gemensamma intressen och kunde prata med varandra om allt mellan himmel och jord. Även om döden och livets korthet. Hon var en mycket älskad dotter och blev också en allra bästa vän.
I början av juli förra året flyttade hon hem efter tjugo år i USA. Hon hade en ”dödsdom” över sig efter att man ca ett år tidigare konstaterat en mycket elak cancer. Hon hade länge önskat flytta hem och bo i ett hus på landet, nära till familj, släkt och vänner.
Hon flyttade in hos mig medan hon sökte bostad. Det blev många bilresor till olika hus på landsbygden i Skåne innan det till sist klickade. I november flyttade hon in i huset nära Löberöd, tjugo minuters bilväg från Lund. Hennes kreativa energi gick åt till att skapa ett mycket fint och personligt hem där. Det blev hennes drömhem!
Hon blev allt svagare under våren. När hennes amerikanske man, som pendlat mellan Sverige och USA, inte var där bodde jag ofta hos henne. Jag var dålig på att se försämringen. Eller ville inte. Hur mycket hon anade och förstod vet jag inte.
Hennes sista resa gick till det älskade sommarhuset i Blekinge där jag, tillsammans med hennes man och äldste bror med familj, firade midsommar. På bilden, där hon sitter med maken Jamie bak i båten på väg från huset, ser hon så glad ut. Jag kan inte fatta att hennes liv tog slut bara tio dagar senare!
Livet måste gå vidare. Kanske kommer man till sist på något sätt över sorgen, men livet kommer aldrig bli sig likt utan henne.
8 kommentarer:
Hej!
Jag heter Johan Grenthe och hade, är jag var alldeles ny som lärare, nöjet att undervisa Hanna i svenska och engelska när hon gick på högstadiet på Svaneskolan i Lund. Jag såg dödsrunan i tidningen idag och kände igen namnet. Efter lite letande på nätet har jag till min stora bedrövelse kunnat konstatera att det är min f d elev Hanna som tragiskt gått bort. Jag beklagar sorgen och vill med dessa rader skicka mina kondoleanser till dig och resten av familjen. Jag beklagar djupt er förlust.
Jag minns Hanna mycket väl trots att det är länge sedan – hon var ju en person som gjorde intryck! Jag minns henne också med stor glädje. Jag minns henne som en glad, positiv och mycket kreativ elev. Och rolig! Hon hade dessutom modet att vara precis den hon ville, vilket inte är helt lätt i den åldern. Hanna och hennes kompis Hilda kom ofta snackade, gärna om musik där vi hade ett gemensamt intresse. Lärare erkänner sällan att de har favoritelever, men det har vi förstås. Man märker såklart när man har att göra med personer som är genuint omtänksamma, trevliga och sympatiska. Hanna var i högsta grad en sådan person och hon fick mig att tycka att jag valt ett väldigt trevligt yrke. Hon var mycket bra på att få åtminstone mig på gott humör. En gång hade hennes klass i uppgift att skriva en låttext och Hanna och Hilda skrev förstås, med stor glimt i ögat, en hyllningstext till mig med många fina nödrim och med roliga illustrationer av Hanna. Den har fortfarande kvar. Det smärtar mig att erfara att Hanna inte längre finns bland oss. Så orättvist!
Senaste gången jag träffade på henne var på en Hultsfredsfestival för ca tjugo år sedan men jag har efter att ha kollat lite Facebook och läst dina blogginlägg förstått att hon hade ett spännande och innehållsrikt liv, precis som man kunde tro. Det hade varit roligt att träffa henne som vuxen men jag får istället vårda minnet av högstadie-Hanna, med sina Doc Martens, den rosa tuppkammen och sin positiva inställning till det mesta!
Jag hade även förmånen att få vara klassföreståndare för hennes bror Nils, och om du vill får du gärna framföra mina kondoleanser och hälsningar till honom.
Med vänliga hälsningar,
Johan Grenthe
Tack för de orden Johan. Jag minns att Hanna talade mycket väl om dig!
Att läsa din text, den hudlösa sorg du beskriver, är oerhört starkt. Jag känner så med dig/er, att mista sitt barn, en bottenlös sorg och smärta.
Själv kände jag inte Hanna personligen men har en bild av henne som en kreativ, vacker och stark kvinna- den bild jag skapat utifrån hennes fastrars, Inga och Evas, berättelser om Hanna.
Vill även tacka dig för att du, genom dina texter, påminner mig om livets skörhet och vikten av att leva här och nu, att ta hand om varandra.
Tänker på dig/er ❤️🙏🏼
Fint skrivet om vår vackra fantastiska dotter. Vår finaste ros, hon som förändrade allt, är borta. Hon lever vidare i våra minnen och i våra hjärtan. ❤
Tack för dina fina ord, Johan!
Ann (Hannas mamma)
Försöker förstå hur djup sorg och innerlig förlust av något älskat kan kännas !
Peter Andersson
Du skriver så oerhört fint om sorgen du känner Jan! Jag tänker så mycket över Hannas svåra sjukdom och det allvarliga sjukdomsförloppet hon levde med. Trots all sin positivitet och framåtanda fick hon vara med om en försämring som ledde till att hon fick lämna livet allt för tidigt. Det känns så obegripligt och orättvist!
Jag som genom Eva lärde känna din familj Jan då jag själv var ung - tänker att Hanna i sitt liv, har haft en underbar familj med far och mor, farföräldrar, fastrar, kusiner, och kusinbarn med partners (och husdjur) som höll ihop - det ger mig en ett trösterik känsla av att Hanna haft en helt fantastiskt sammanhållen och kärleksfull familjemiljö.
Jan, kanske kan er stora kärlek, stöd och omtanke till Hanna under hennes svåra tid ändå lindra smärtan på något sätt och ge er krafter att gå vidare.
Jane o Christer
Tack för alla fina och tröstande kommentarer!
Skicka en kommentar