Rädslan och hoppet

Vi lever i den kanske tryggaste delen av världen, i Skandinavien. Ändå lever vi i en tid av rädsla. Rädsla för klimatkollaps, rädsla för Ryssland, och Kina, för ett ödeläggande tredje världskrig, rädsla för muslimer och islamister, för de som är annorlunda än oss. Vi är rädda för att inte vara omtyckta, för att inte räcka till, för att inte vara snygga och attraktiva. Vi är rädda för att dö, för att bli ensamma, för att bli övergivna, för att att bli överfallna och rånade på våra gator eller skjutna av misstag. Vi är rädda för coronaviruset och dess mutationer, och många är rädda för att vaccinera sig... 

Skulptur: "Du och jag", Linn M Carlehed

Rädslan är väl i grunden en automatisk reaktion på en akut fara. Adrenalinet strömmar till och skärper våra sinnen så att vi kan undvika faran, fly snabbare eller försvara oss bättre. Men i vår tid bombarderas vi av sanna och falska påståenden och meddelanden, och medierna tar hellre upp hemskheter än positiva saker. Adrenalinet strömmar till framför bildskärmarna och vi vet inte hur vi skall hantera rädslan och ilskan. 

Nationalkonservativa politiska krafter har sin grogrund i detta. Många kanaliserar sin oro och rädsla i deras budskap. Alltför ofta får det utlopp i fanatism, oförsonlighet, hat och agression. Det hände för inte så länge sedan i Tyskland och i Ryssland/Sovjet. I dag finns det stora nationalistpartier med en liknande agenda i de flesta Europeiska länder liksom i Sverige. Och i många utomeuropeiska stater som t.ex. i Trumps USA, i Indien, Iran och Brasilien. För att inte tala om Myanmar/Burma och Nordkorea. Eller ”Kalifatet”. Himmel och helvete. Kampen mellan de goda och de onda krafterna har nog varit ett tema i sägner och berättelser så länge människosläktet har funnits, och nästan alltid segrar det goda i sagorna. Men så ser det tyvärr inte alltid ut i verkligheten.

På det personliga planet är ofta likgiltighet och förnekande ett sätt att handskas med sin rädsla. ”70 miljoner flyktingar i världen. Tja, det är inte mitt problem!”, ”Påståendet att vi människor påverkar klimatet är en konspiration!”, ”Alkohol som tröst och medicin? Nej, jag har ingen rädsla eller ångest. Jag dricker för att det är gott!” Det finns alltid någon eller något att hänvisa till som bekräftar förnekandet och lindrar oron lite grand. Även om magkänslan säger att du har fel.

Ett annat sätt är att försöka se och förstå sin egen roll i stället för att bara skylla på händelser och företeelser i omvärlden och på människor omkring sig. Det går att själv, eller med hjälp, genomskåda sin oro och sina rädslor, så att man genom kunskap får insikt och förståelse i stället. Att man ser sin plats i det lilla här och nu och nöjer sig med det. Att man inser att var och en är centrum bara i sitt eget universum, men också att vi alla har en bit av det stora oändliga inom oss. Så att vi möter våra medmänniskor med vänlighet, förståelse och välvilja. Och att vi så ofta vi kan väljer det goda! 

Jim, jag och vardagens små händelser

Härom veckan såg jag filmen Paterson av Jim Jarmousch, en kultförklarad så kallad independant-regissör från USA. Filmen är en hyllning till vardagen och den ”vanliga människan”. Den handlar om busschaffisen Patersons stilla vardag i staden med samma namn. Det vilar en försiktig spänning över den sympatiske och vänlige poesiskrivande bussförarens små vardagshändelser. 

Övriga filmer av Jarmousch som jag minns är dessa: Coffee and Cigarettes – Tre kortfilmer och en långfilm som tillsammans utgör en så kallad episodfilm. Med mindre och oftast mer kända vardagssnackande och rökande kaffedrickare. Down by Law - Den handlar om tre rymlingar i Floridas träskmarker. Tre vanliga, men separata karaktärer med olika vägar ut till friheten. Mystery train - Tre spår som korsas kring samma händelse på ett sjabbigt sydstatshotell. Night on Earth – Taxichaufförer som småsnackar med kunder i Los Angeles, Rom, Paris och Helsingfors. Broken Flowers - En åldrande vardagsman söker efter en son som han inte visste fanns. Vill minnas att han hinner träffa tre fd flickvänner innan filmen är slut.

Alla dessa filmer är klurigt småpratiga, nära vardagens små och någon gång lite större händelser. Härom dagen hörde jag på SR P1 om Tomas Bannerheds nya bok ”En vacker dag”. Den handlar om en enda dag från soluppgång till solnedgång på vandring runt den Mälarö där han bor. Han säger att man inte behöver åka till Australien eller andra platser långt borta för upplevelser, de finns också på mycket nära håll. Vilken man ofta glömmer bort. 

Jag håller med. Fast visst kan resor långt bort vara fantastiska! Och många längtar ut i dessa coronatider. Men det finns något rastlöst i vår tid: Var inte nöjd med det du har, var inte still, ut och res, långt bort, nya fjärran länder och platser. Mer, mer mer... och det finns status i att berätta vad man sett och gjort. Ju mer originellt och ovanligt desto bättre. Sedan försöker man få ro i själen, bli mindful med yoga och meditation när man kommit hem igen... 

Jo, man kan uppleva mer än man tror på nära håll. Det blir nog tydligare när man är äldre eller om man är så sjuk att livet kanske blir kortare än man tänkt. Små vardagshändelser blir viktiga: En stund med vänner, barn eller barnbarn. En naturpromenad ensam eller med någon man gillar. Livet i och kring en liten sjö i närheten. Ett samtal över en öl på puben. Ett oväntat möte. En solstund. En ovanligt god måltid. En kram. En vänlig blick.

Jag har käkat middag ensam hemma idag. Det är en fin kväll, så jag tar nog en promenad genom Botaniska trädgården, förbi Allhelgonakyran, över Clemenstorget och förbi tågstationen. Sedan via Stadsparken och allén på Södra Esplanaden hem igen. Får se vad jag möter på vägen...