I höstas fick jag i coronans tid låna en bärkasse full med böcker av min äldste sons fru. Hon är en läsande kvinna och hade valt ut sådant hon trodde jag skulle gilla. Där fanns bland andra den utmärkta boken ”Snö” av den turkiske nobelpristagaren Oran Palmuk. Handlingen utspelar sig i den kurdisk/turkiska staden Kars under ett flera dagar långt snöfall. Medan jag läste den infann sig en kort vinter här nere i södra Sverige.
Ett snötäckt landskap är vackert! Jag har en gammal kärlek till vinter, is och snö. Kanske beror det på de tidiga ungdomsårens skridskoäventyr på dammar och sjöar i Skåne. Och på fin längdskidåkning när det fanns snö här nere. Jag gick också flera vårvintrar på tur med fjällskidor hos en kusinfamilj som hade en sportstuga i Tänndalen. Jag provade på utförsåkning några gånger i tjugoårsåldern. På 90-talet åkte jag med min och en annan familj på utförsåkarresor några gånger. Sist jag var på en fjällresa var nog 2005.
Några kortare längdåkningsturer och en del turer på långfärdsskridskor har det blivit då och då sedan dess, men det var alltså många år sedan jag åkte utför sist. Det var blankis vid Öresundskusten härom veckan. Då lockade en vän med mig ut på hockeyskridskor som jag inte använt på väldigt många år. Jag kände mig som Bambi på hal is! Med åren får man lite sämre balans och kroppen är stelare.
Jag tvekade därför något när jag fick ett erbjudande att åka till Åre med en en grupp mycket närstående släkt och vänner. Skulle jag klara branta backar i min ålder, eller skulle jag nöja mig med VM i skidskytte, alpint och längdskidåkning i fåtöljen framför teven? Jag åkte med! En fredagkväll tog jag tåget till Åre där gruppen hyrt ett hus i närheten.
De första dagarna erbjöd mer skräck än förtjusning. Visst, jag hade kunnat åka hyfsat utför en gång i tiden, men den första dagen stegade och gick jag nedför de värsta branterna. Jag hade goda handledare. Andra dagen tog en av dem tålmodig med mig genom backarna och ”stupen” i en stor del av liftsystemet. Lite av mina gamla färdigheter kom tillbaks och jag klarade hjälpligt rundan tur och retur.
Hjärnan talar om för en att vara försiktig, att det kan vara farligt. Då tvekar man och vågar inte lita på att man kan. Övning ger färdighet också när man är äldre. Jag inser att åldern begränsar mina färdigheter, men att det till stor del handlar om att övervinna rädslan. Sista dagen åkte jag i första dagens backar i ett svep utan problem!
Det snöade en morgon. Ett tätt, stilla snöfall. Jag minns hur jag som barn och ungdom ibland ställde mig och tittade rakt upp mot de fallande snöflingorna tills det snurrade i huvudet och jag liksom sögs uppåt. Nu upphörde snöandet efter någon timme. Senare, i skymningen, satt jag och en annan snöman i bastun och tittade hänförda ut över det vackra vita landskapet.
(Det går att klicka på bilderna för att se dem i större format)
4 kommentarer:
Härlig betraktelse, käre Jan! Jag kan känna igen det där med att övervinna rädslor. Men kanske det handlar mycket om att balansera dubier om egen förmåga mot allt det härliga som vi har upplevt och förhoppningsvis kan komma att uppleva...
Men inte är du gammal inte, åtminstone inte i sinnet!
Du har nog rätt Mats.
Tack, tack!
Bäste Jan , du sätter fingret på en i vår ålder intressant balans mellan att våga o vara rädd. Har funderat mkt kring detta inte minst nu under pandemin. Efter att Friskis&Svettis stängt av sina aktiviteter började jag göra ett eget gym. program m bl a 25 armhävn. , vilket slutade m inflammation i axelsener/ muskler som först nu någorlunda läkt. Huvudet är ungt m inte kroppen. Att våga o hitta balansen är det svåra men också det enda vettiga!
Så sant!
Skicka en kommentar