Här har jag bott

Flodgatan 1966

Man läser och ser på TV om flyktingar i jättelika tältläger på olika ställen i världen och om hemlösa i vårt land. Mycket bostadselände! Men många av oss i Sverige verkar bo bra. Med tiden har vanorna och normerna ändrats. Vi bor allt större och lyxigare. Hos oss är bostadsstandarden hög, väldigt hög! Inte många i den unga generationen förstår hur enkelt och omodernt flera av oss fyrtiotalister bodde i vår ungdom. Intressant hur man bor och har bott. Den karriären blir som en slags livsresa. Här är min resa:

Min första egna lägenhet var en mycket omodern etta på Flodgatan i Malmö, uppvärmd med fotogenkamin i vardagsrumet/sovrummet. Den hade gasspis och rinnande kallt vatten i köket. Det fanns utedass på gården, men jag satte in en kemtoa i garderoben. Lägenhetshyran var 50 kr/mån. Det området, ”Lugnet”, är rivet och ersatt med nya, ganska sterila höghus. Därifrån flyttade jag till fin äldre lägenhet nära Davidshalls torg i Malmö. Det var dåvarande flickvännens mammas lägenhet. Det kändes lyxigt. Ett slag hade vi en kompis inneboende där. Vår nästa egna lägenhet var en liten etta i ett gammalt hus på mysiga Väster med pyttelitet kök och WC i trapphuset.

Hjortsberga prästgård 1973

Sedan flyttade jag till Råbygatan i Lund. Stor fin sekelskiftes-våning. Jag hyrde till att börja med ett rum där hos nya flickvännen (min äldste sons mor) som stod för kontraktet tillsammans med sin syster. Jag pluggade på universitet och fick därefter jobb i Karlskrona. Först bodde vi trångt några månader i ett hus på gamla Blekinge museums gård. Därefter hittade vi en lägenhet vid Fisktorget i Karlskrona. En tvåa i ett hus som ägdes av en skräddare. Jag betalade hyran kontant i hans skrädderi. Efter något år flyttade vi till en rymlig trea inrymd i ena änden av Hjortsberga prästgård i Wämöparken (Karlskronas Skansen). Den hyrde jag billigt av Blekinge Musei- och hembygdsförening som var min arbetsgivare då.

Åkarp 1975

Mitt första barn föddes på BB i Lund och jag flyttade till Skåne igen. Där bodde vi så småningom i ett fint litet hus med två rum, sovloft och halmtak på en gammal gård i Åkarp. Köket låg i huvudbyggnaden. Jag hyrde det av min dåvarande svåger. Jag jobbade med gamla hus och bevaringsplaner. Jag vikarierade också som teckningslärare. Det var en rörig tid och efter något år lämnade jag södern och flyttade, eller flydde, till studier i Umeå i Västerbotten. Först bodde jag en kort tid i ett lägenhetskollektiv innan jag fick ett studentrum på Ålidhem. När sonen flyttade efter tjatade jag till mig en studentlägenhet på Carlshem, en ganska nybyggd förort. Dit flyttade efter en tid också mamman till mina två yngsta barn. Vår dotter föddes i Umeå

Carlshem 1979

Efter avslutade studier flyttade vi till Lund. Först bodde vi i en studentlägenhet, en liten trerummare på Vildanden. Det var ett betonghus med balkong varifrån man såg ända till Köpenhamn. Så hittade vi en fin vindsvåning med 5 rum i ett äldre hus vid Bantorget i Lund alldeles intill järnvägen. Det var en hyreslägenhet hos privat värd som skötte huset sådär. Minns att jag upptäckte att husets åskledare slutade bakom vårt badkar. Värden tyckte inte det var något problem: ”Ni behöver väl inte bada när det åskar!”, sa han...

Bantorget 1983

Familjen växte och vi skaffade en sexrummare, en etagelägenhet hos LKF (Lunds Kommunala Fastigheter), centralt i Lund nära Mårtenstorget. Alla tre barnen hade eget rum. Numera bor jag i en mindre lägenhet i samma kvarter och med samma värd. En fyrarummare i etage på nittio kvadrat och med balkong mot en stor grönskande innergård. Där har jag bott i tjugo år nu, och jag har inga planer på att flytta.

Skolgatan 1986

Jag har alltså bott på ca femton olika ställen sedan jag blev vuxen. Det kan låta mycket, men jag känner de som har flyttat runt mycket mer. Bortsett från fritidshuset i Blekinge, som jag äger tillsammans med två syskon, har jag missat det där med eget hus eller bostadsrätt. Jag märker att en del tycker det är konstigt, eller att jag är en ekonomisk analfabet! Men båda sönerna bor i alla fall hus som de äger... 

Östra Vallgatan 2020

Dottern däremot har hyrt på olika ställen i USA under 20 år. Sedan hon flyttade hit i somras har hon sökt bostad att hyra, helst ett hus på landet hyfsat nära Lund. I dagarna har hon och hennes man just hittat ett fint sådant. Ett bra boende är viktigt. ”Mitt hem är min borg”, heter det ju. Så är det även om man hyr sitt hem. Tro det eller ej, alla ni som äger er bostad!

Calypso – Apocalypso

I min tidiga ungdom hade man framtidstro. Visserligen fanns kalla kriget och kärnvapenhotet, men också tillväxt och goda konjunkturer. Sverige blomstrade och man trodde på folkhemmet, demokratin och en allt bättre framtid. Under denna tid, andra halvan av 1950-talet, hördes ofta glad calypsosång. Mina föräldrar hade ett par skivor med Nina & Fredrik, ett danskt par som sjöng glada och positiva sånger i Harry Belafontes anda. https://www.youtube.com/watch?v=fg1sx-5JbOY Det fanns något troskyldigt och vänligt i dem och deras fake-karibiskia sång. För mig är den musiken typisk för ett brett spår i dåtidens naivt optimistiska tidsanda.

Bilar från USA med V8-motorer och mycket krom, så kallade Dollargrin, och rykande fabriksskorstenar signalerade välstånd och framtidstro. Den framväxande rockmusiken var ett underhållande och ofarligt inslag. Själv skuffade jag som ”dixie” ibland runt på dansgolvet till trivsam tradjazz, medan ”knuttarna” diggade Elvis. 

Året 1962 ändrade mycket. Under ”Kubakrisen” förstod vi hur nära ett förödande kärnvapenkrig vi var och Rachel Carsons bok ”Tyst vår”, som avslöjade hur farliga miljögifter som DDT m.fl. är för världens jordbruk och djurliv, blev en väckarklocka för ett nytt miljötänk. Då förstod många av oss att det snabbt växande industrisamhället också var ett hot mot mänsklighten och planeten.

Numera är framtidstron ofta ersatt av dystopi och undergångsstämning. Mörka krafter tar över i land efter land. Man vill ha ”starka ledare” och demokratin ifrågasätts och manipuleras. Vi ser girighet, överbefolkning, militärism, groteskt växande storstäder och utarmning av planeten. Miljöhotet ligger som en tungt mörkt moln över oss. Medan glaciärerna smälter tror allt färre på några få välbetalda miljöforskare som påstår att vi kan leva vidare som vanligt och som säger att uppvärmingen av planeten inte orsakas av oss.

Men det handlar bara till mindre del om för stora koldioxidutsläpp. Det som oroar mest är att vi tar vår överkonsumtion för självklar. Också jag är en del av det. Jag ser David Attenburoughs ”A Life on our Planet” och USA-dokumentären ”The Planet of the Humans” https://www.youtube.com/watch?v=Zk11vI-7czE Det räcker att se sista kvarten av den. Slutsatsen i filmen är att det är vi människor, ledda av en hungrig råkapitalism, som är det verkliga hotet mot planeten Jorden. Vi måste lära oss att ”less is more” och ändra livsstil. Om vi tror att ständigt ökad konsumtion skall göra oss lyckligare och skapa en bättre värld är vi inne på ett spår som leder till planetens undergång. Ett gigantiskt chicken race där vi alla blir förlorare. 

Min ungdomstids blåögda framtidstro finns inte längre. Calypson har tystnat och ersatts av dyster apocalypso. Lätt att bli deppig och resignerad. Men ändå. Ryck upp dig Janne och försök att leva som du lär! Hoppet finns trots allt. Jag tycker mig höra några spröda toner i dur klinga någonstans ifrån. Jag lyssnar och känner mig lite bättre till mods.  https://www.youtube.com/watch?v=64R2MYUt394