Om ingenting

Om ingenting händer – står tiden stilla då? Om det inte blev någonting av planerna man en gång hade – var det då meningslöst att en gång ha haft dem? Varför gjorde jag ingenting den där gången då jag kunde ha gjort någonting? Är någonting alltid bättre än ingenting? Är någon bättre än ingen? Tala är silver, tiga är guld säger ordspråket. Varför är det guld att tiga? Varför längtar vi ibland efter tystnad? Tystnad, tomhet, ingenting – inte ens ett litet pling...

Tomhetens kärna är tystnad, ensamhet och sysslolöshet. Om jag har fattat rätt finns det i de flesta religioner en strävan efter att nå insikt om tillvarons innersta väsen. Ett sätt att nå dit är att ensam meditera tyst och stilla. Jag tänker på indiska gurus, kristna pelarhelgon, mediterande muslimer och människors självvalda tystnad i ett kloster eller ashram (sanskrit som betyder ”ledig från arbete”, a=från, shram=arbete), i en vrå där hemma eller ute i Moder Natur.

De flesta av oss omges av ljud och buller och söker sällan ensamhet. Tvärtom vill vi gärna ha ljud och människor omkring oss. Vi är flockvarelser. Vi vill ha någonting och är rädda för ingenting. Tystnad i ensamhet kan vara skrämmande och hotfull. Demonerna kan vakna! Själv är jag nog motsägelsefull. Inte så sällan säger jag ett och gör ett annat. I mitt liv har den där tomheten varit både deprimerande och rofull. 

Med stigande ålder har de flesta mer egen tid. För mig känns det naturligt att sakta in och vila i tystnad, i ingenting, då och då. Det kan vara skönt att låta tiden stå stilla och låta medvetandet i tysthet glida iväg till okända nejder. Och skönt att sedan komma tillbaks till ljuden och människorna omkring mig. 

Men mitt golvur har stannat tiden och vilar i evig tystnad:

Jag har ett gammalt golvur / som visar rätt två gånger varje dygn / Däremellan står tiden stilla 

Uret har slutat att ticka / Kanske av hänsyn till mig / som är känslig för ljud / eller för att jag skall glömma / att tiden till sist tar slut 

Jag tittar på klockan som en gång / fanns i morfars och mormors hem / och senare hos mina föräldrar / Då både tickade och klämtade den / och signalerade tidens flykt / med pling och stora visare 

Nu tittar den stum på mig / där jag sitter vid datorn / för att försöka skriva något / om det stora tidsmysteriet 

Den har små platta fötter som aldrig / rört sig utanför rummen där den stått / och ett litet runt fönster som / en genomskinlig navel på magen 

Det känns som klockan tittar på mig / Kanske är den ledsen för att / jag har tagit bort tyngerna som / drev urmaskineriet där inne 

Eller tacksam över att till sist / få vara alldeles tyst och stilla / och slippa visa tidens gång

Allt går så fort

Diskbänkfilosofens vardagsfunderingar fortsätter: Dagarna går fortare ju äldre man blir, säger många. Det stämmer kanske. Upprepningarna blir fler och överraskningarna allt färre. Och livstiden allt knappare. Livet. Ja, Livet är ett ögonblick mellan två evigheter. (Som Björn Olsen skriver i sin bok Pandemia: ”Jag förstod att livet är en gåva som är här och nu, en glimt mellan två oändligheter.”)

Hinner man göra mer om allt går fortare? Både ja och nej. Om vi tar resandet som symbol för livet, blir ofta färden något man vill klara av så snabbt som möjligt. Den blir bortkastad tid. Man vill nå målen och själva resandet är något man får stå ut med. Det gäller särskilt när man flyger. Hur det är i supersnabbtågen vet jag inte.

Bilarna får starkare motorer och går allt fortare. Ofta undrar jag varför så många av oss har så bråttom bakom ratten. Ibland frågar jag mig själv det också, när jag lockas att öka farten, fast jag egentligen vill ta det lugnt! Snabbtågen väntar på genombrott här, men ilar redan supersnabbt i Frankrike, Spanien, Japan och Kina m.fl. länder. Tror knappast man hinner njuta av landskapet i dem. Jag har inget emot gammal snälltågsfart. Flygplanen ställer tidsbegreppet på ända. Särskilt när man nästan i ljudets hastighet flyger västerut och tiden krymper. Jag skulle gärna åka båt över Atlanten. 

På långfärdsskridskor

Ja, som sagt, att det skall gå fort gäller inte bara resandet. Snabbresandet blir mer som ett tidens tecken. I vår tid verkar vi vara stressade i jakten på att hinna uppleva så mycket som möjligt. Kanske ligger det i vår natur. Ständigt nya mål och nya upplevelser, men sällan är vi riktigt nöjda. 

Vi sjunger inte ofta långsamhetens lov. Men om du kör av motorvägen eller huvudleden och väljer mindre vägar kommer du att uppleva trakten och landskapet annorlunda och mer. Oftast bättre. Det har jag praktiserat både utomlands och hemma. Den sakta färden blir mer upplevelserik. Detsamma gäller nog om man saktar ner farten på livsresan. Då hinner man se, uppleva, observera, förstå och tänka efter mer. Paradoxalt nog blir den långsamma resan mer innehållsrik än den snabba färden mot ständigt nya mål i en förvirrande tid fylld av alltför många valmöjligheter.

Vandrare på Knivsåsen Foto H. Sandström

Okej. Jag sätter mig på cykeln och trampar på mot havet. Det målet är viktigt! Men på väg dit ser jag de olika åkrarna, blommorna, djuren och träden som jag bara swischar förbi om jag tar bilen. Jag hör landskapets ljud, känner lukterna och känner vinden. Och kroppen får välbehövlig motion. Ganska många verkar ha insett det fina med den sortens långsamhet. Det gäller också en stilla seglats, en långfärdsskridskotur, att paddla kajak eller att vandra. Gärna tillsammans. För att inte tala om att bada bastu. Det är nästan meditation. 

Bastubadarpaus

Ja, meditation och olika former av yoga har också tagit fart i våra samhällen. Det är som att vi undermedvetet anar att det i tystnaden och stillheten finns något vi saknar i vår snabba, bullriga tid. Att den långsamma resan inte är tråkig, utan kan berika våra liv. Karin Boye skriver: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är resan värd.”. Och den nyandliga gurun och livsfilosofen Eckart Tolle säger: ”Resan är viktigare än målet”. Och jag tror inte att de menar att färden skall gå så fort som möjligt!