För fyrtionio år sedan såg jag Roy Anderssons första långfilm ”En kärlekshistoria” (1970). Jag tyckte den var mycket bra. Långt senare gillade även mina elever på Medieprogrammet filmen. Den handlar om ungdomar kontra vuxenvärlden på ett sätt som funkar också på 2010-talet. Den filmen hade en ganska klassisk dramaturgi. Härom dagen såg jag hans senaste (sista?) film ”Om det oändliga”. Det är fjärde filmen i trilogin (ha!) om att vara människa. De tre tidigare är ”Sånger från andra våningen” (2000), ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014)
En duva satt... har jag sett minst tre gånger. Dotterns amerikanske man skakade på huvudet och tyckte att det var den konstigaste film han sett. Det hade han ju rätt i. Roys fyra sista långfilmer liknar inga andra. Han har en unik filmstil. Långa tablåtagningar utan närbilder eller zoomningar. Klipp från scen till scen men aldrig i en tagning. Bara någon panorering då och då. Komplexa vidvinkelscener där tittaren själv får upptäcka detaljerna. Det finns ingen vanlig handling eller dramaturgi. Scenerna står för sig själva med ganska lösa kopplingar till varandra.
I beigegrå färgsättning visas (svenskt?) dystopiskt svårmod i väl genomtänkta och för det mesta dystra scener, ibland med en viss humor. ”Hur djävligt livet än är, kan jag se det med humoristiska ögon”, säger regissören i en intervju i Aftonbladet. Hans filmer innehåller surrealistisk samhällskritik och en rädsla för att rasism, militärism och nyfacism skall ta över igen. Han varnar för krigets helvete och visar hur utsatt, ensam och sårbar människan är i ett hårt (kapitalistiskt?) samhälle.
Roy lär vara inspirerad av Vittorio de Sicas klassiska film ”Cykeltjuven” och av amerikanen Edward Hoppers bildvärld. Hans filmer är präglade av medkänsla, sanning och ensamhet. Vissa scener i Roys filmer är långt borta i tid och rum och andra mycket nära vardagsscener som är triviala, banala och ofta absurda. Ibland tragikomiska. Ofta tittar skådespelarna rakt in i den stillastående kameran och liksom talar till betraktaren. Scenerna är löst sammanfogade och binds ibland ihop av upprepade fraser: ”Det var roligt att höra att ni har det bra”. (En duva...). ”Hur gör man när man har förlorat sin tro?” (Om det oändliga)
De fyra filmerna har gjorts i Roys egen filmstudio i Stockholm där varje tablå byggts upp. När jag vet det kan jag inte låta bli att fundera på hur det är gjort. Även om det distraherar lite, så sitter många av scenerna för alltid i mitt huvud. Som ett slags bildpoesi lever de kvar där! Jag tror att Roy Andersson kommer att gå till historien som den märkligaste och en av de största någonsin inom svensk film.
Foton (utom det första): Roy Andersson Filmproduktion/Studio 24
