Blott en dag

Jag om 20 år?

År läggs till år och vid någon tidpunkt inser man att timglaset snart kommer att fyllas. Med den insikten blir tiden mer värdefull, och varje dag, ja varje ögonblick, mer levande. Man kommer att alltmer leva i nuet. Det blir inte meningsfullt att planera för långt in i framtiden. Det samma händer någon som drabbas av en livshotande sjukdom. Mycket av det som tidigare var viktigt mister betydelse och var dag får ett nytt och annat värde.

Psalm 391 i den svenska psalmboken har de flesta av oss hört och kanske också sjungit: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder / - vilken tröst, vad än som kommer på! / Allt ju vilar i min faders händer: / skulle jag som barn väl ängslas då? / Han som bär för mig en faders hjärta / giver ju åt varje nyfödd dag / dess beskärda del av fröjd och smärta / möda, vila och behag.” 

Så lyder första versen Lina Sandells kända psalm från 1865. När jag nu i snart övermogen ålder lyssnar på den, uppfattar jag den som en variant på temat Carpe Diem/Fånga Dagen, även om texten vilar på en gudsförtröstan som jag inte har. Och jag nästan skäms över hur vi unga skånepågar i skolan förvanskade de första raderna till: ”Blott ett slag, ett ögonlock i sönder – vilken kraft det var i detta slag!” 

När man är en ung spoling känns livet oändligt och tankar om livets mening och slut är något man inte tar på allvar. Eller så blir ´skämtet´ en slags besvärjelse, för medvetenheten om att vi en gång kommer att dö finns nog där under ytan ganska tidigt. Som när ett litet barnbarn en gång frågade min far hur gammal han var och när barnet fått reda på den höga åldern sa: Då kommer du snart att dö, farfar! Och jag minns hur jag en gång i tonåren tänkte när jag såg en vräkig farbror som steg ur sin skinande nya lyxbil framför stadens flottaste hotell: Gubbe, jag har ett långt liv framför mig, men det har inte du! 

Jag tyckte väl att det är viktigare att ha mycket livstid kvar än att äga mycket. Och så föraktade jag nog den rikes livstil och brist på ödmjukhet. Ungefär som i ”Du kan ingenting ta med dig när du dör” eller kanske som ironin i ”Den som har mest prylar när han dör vinner”. Det där har de flesta av oss hört, men det är ändå svårt att leva rätt. 

Fast det har i alla fall med åren blivit lättare att rätt ta till sig ”varje nyfödd dag med dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag”. Till exempel under en stilla vandring i Trollskogen...

Här hela psalmen i Freddie Wadlings fina tolkning: https://www.youtube.com/watch?v=fylJxfJFLgo