Blind och döv - men nöjd ändå

När man är frisk och hel tar man det för självklart. Att man skulle drabbas av allvarlig sjukdom eller en svår skada är något man inte vill tänka på. Nej, sådana tankar försöker man hålla ifrån sig och hoppas att det aldrig skall hända. Men i botten finns ändå en rädsla för det okända, det hemska som man anar kommer att hända förr eller senare. Om inte annat så är det människans tunga lott att vara medveten om att man en gång skall dö. 

Min dotter i USA har en liten hund som heter Bella. Hunden har funnits med henne i vått och torrt under 16 år. Det är en hög ålder för en hund. Hon har förlorat både hörsel och syn på gamla da´r. Men hon är fortfarande spänstig och glad. Hon går runt i huset likt en automatisk dammsugare. Stöter på väggar, bords- och stolsben, backar lite och traskar obekymrad vidare. Blind and deaf – no problem! Får jag bara mat, lite motion och vila är jag nöjd, tycks hon säga. Och hon är nog lyckligt omedveten om att hennes liv snart är till ända.

När jag ser dotterns dövblinda vovve traska runt med gott humör får jag mig en tankeställare. Om olyckan eller sjukdomen väl skulle drabba mig vet jag nog inte hur jag skulle reagera. Men hunden Bella är ett gott föredöme. I ett tryggt hem och med luktsinnet i behåll är hon ett levande exempel på att det finns mycket livskvalitet kvar även med så tuffa ”hundikapp” som hon har!

Jag har under livet mött en del människor med svår sjukdom eller ett allvarligt fysiskt handikapp. Hos dem har livsgnistan och kämpa på-andan varit mycket stark. I stället för att klaga ser de ofta det positiva som finns att göra. I stället för hinder har de sett möjligheter. När en del av ens förmåga tagits ifrån en tycks man ta väl vara på det som finns kvar. Jo, naturligtvis beror det på. Antagligen finns det för de flesta en gräns när hopplösheten tar över.

Detta är tankar som kommer till mig när jag ser den lilla vovven till synes nöjd och belåten i hemmet, i hundparken och vid matskålen. Och när jag ser hennes matte som drabbats av en allvarlig sjukdom. Trots en tuff cellgiftbehandling är hon vid gott humör och full av lenergi. ”Jag skall klara det här”, säger hon beslutsamt. Vi pratar om livet och framtiden och hon visar mig runt i staden där hon bor. Sjukdomen både stänger och öppnar portar. Vyerna ändras och livsfocus blir ett annat. Framtiden finns, men den ser kanske annorlunda ut än innan. 

Blott en dag

Jag om 20 år?

År läggs till år och vid någon tidpunkt inser man att timglaset snart kommer att fyllas. Med den insikten blir tiden mer värdefull, och varje dag, ja varje ögonblick, mer levande. Man kommer att alltmer leva i nuet. Det blir inte meningsfullt att planera för långt in i framtiden. Det samma händer någon som drabbas av en livshotande sjukdom. Mycket av det som tidigare var viktigt mister betydelse och var dag får ett nytt och annat värde.

Psalm 391 i den svenska psalmboken har de flesta av oss hört och kanske också sjungit: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder / - vilken tröst, vad än som kommer på! / Allt ju vilar i min faders händer: / skulle jag som barn väl ängslas då? / Han som bär för mig en faders hjärta / giver ju åt varje nyfödd dag / dess beskärda del av fröjd och smärta / möda, vila och behag.” 

Så lyder första versen Lina Sandells kända psalm från 1865. När jag nu i snart övermogen ålder lyssnar på den, uppfattar jag den som en variant på temat Carpe Diem/Fånga Dagen, även om texten vilar på en gudsförtröstan som jag inte har. Och jag nästan skäms över hur vi unga skånepågar i skolan förvanskade de första raderna till: ”Blott ett slag, ett ögonlock i sönder – vilken kraft det var i detta slag!” 

När man är en ung spoling känns livet oändligt och tankar om livets mening och slut är något man inte tar på allvar. Eller så blir ´skämtet´ en slags besvärjelse, för medvetenheten om att vi en gång kommer att dö finns nog där under ytan ganska tidigt. Som när ett litet barnbarn en gång frågade min far hur gammal han var och när barnet fått reda på den höga åldern sa: Då kommer du snart att dö, farfar! Och jag minns hur jag en gång i tonåren tänkte när jag såg en vräkig farbror som steg ur sin skinande nya lyxbil framför stadens flottaste hotell: Gubbe, jag har ett långt liv framför mig, men det har inte du! 

Jag tyckte väl att det är viktigare att ha mycket livstid kvar än att äga mycket. Och så föraktade jag nog den rikes livstil och brist på ödmjukhet. Ungefär som i ”Du kan ingenting ta med dig när du dör” eller kanske som ironin i ”Den som har mest prylar när han dör vinner”. Det där har de flesta av oss hört, men det är ändå svårt att leva rätt. 

Fast det har i alla fall med åren blivit lättare att rätt ta till sig ”varje nyfödd dag med dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag”. Till exempel under en stilla vandring i Trollskogen...

Här hela psalmen i Freddie Wadlings fina tolkning: https://www.youtube.com/watch?v=fylJxfJFLgo